inte vara "klotterplank" för vem som helst......Större delen av mitt medvetna liv har det varit sådär. Satt vi 15 ungdomar i parken var det mig alkisarna siktade in sig på. Går jag på stan är det mig UFO:na kommer fram och vältrar sin rappakalja över. Det är jag som får kramar av CP:barnen som är på utflykt osv osv.

Häromdagen kom en man cyklande (något vingligt) när jag klättrade ur lilla Escrutten efter jobbet och frågade saker som om vi känt varandra hela livet. Idag satt jag på balkongen i godan ro och läste en bok när han kom cyklande förbi igen och vinkade. Nådigt likt drottning Elisabeth till en undresåte nickade jag åt honom för att inte vara varken inbjudande eller avvisande. Tio minuter senare när jag gått in finner jag att det busvisslas utanför - nyfiken som jag är måste jag såklart kolla vad som händer och si - där står han, min väl förfriskade "vän" och ur hans mun strömmar en kaskad av mindre lättfattliga ord. Hade jag stått närmare hade jag förmodligen knockats av ångorna som blandade sig med orden.......behöver jag säga att jag vände och gick in utan att ens ha försökt svara? Orkar inte med dem....vill inte vara "snäll" och "hövlig" - vill överhuvudtaget inte beblanda mig!

Tänkte försöka sätta ihop det där personliga brevet för att söka jobbet E pushar mig till, men idag är jag tom på inspiration. För dryga året sedan sa en gång en kvinna till mig att "du om någon är en sådan person som kan göra vad du än föresätter dig". Tack för komplimangen L, även om mycket vatten milt sagt forsat under broarna sedan dess ;-) Jag ska försöka återskapa den känslan på något sätt...på idéstadiet funkar det mesta för mig, men när det kommer till att realisera det hela är jag en chickchickchicken!!! Inga kulig jobb fans det i Platsbanken heller - jag har egentligen inte så höga krav så sett - men att fullständigt mot min övertygelse arbeta som telefonförsäljare...nej, där går gränsen! Och det är i princip de enda jobb som finns för tillfället.....

Tankarna på en flytt bubblar upp igen - denna gången betydligt mer ospeciferat vart dock....häromkvällen fick jag ett frispel på Ängelen i hennes frånvaro och även om jag skäms som en hel flock hundar måste jag erkänna att den sekundsnabba tanken på att överlämna henne och EMOtonårstrasslet på heltid åt exet och själv försvinna till bortre Långtbortistan kändes som en ......lättnad? Nu vet jag ju som sagt att på idéstadiet - men i verkligheten - nej........inte en chans!

Humöret är fortfarande knappast på topp, nyss fick jag ett raseriutbrott över att luckan till tvättmaskinen VÄGRADE stanna öppen medan jag la in tvätten. Tur att ingen hörde de mindre väl valda orden jag öste över både maskin, tillverkare, installatör, försäljare, vaktmästare, golvläggare, arkitekt och alla andra som eventuellt kan vara inblandade i detta för mig så misshagliga beteende av maskinen.....Ett blåmärke kommer jag att få på min arm - men det lär försvinna i mängden - på sista tiden tycker jag att jag är mer blåprickig/gulgrönskimrande på både armar och ben än vad jag är likvit. Nog för att jag alltid haft lätt för att få blåmärken men det här är nästintill löjligt....

Skit samma ändå - mina kläder blir rena och döljer fläckarna på huden, känns som ett smart byte *S* Som en bonusupplysning kan jag också nämna att mängder med hemkokt kola sent på kvällen sätter sina spår på peristaltiken - dags att försöka våga stoppa i sig något som förhoppningsvis får stanna kvar. Kokt ris och vitt bröd låter som en oerhört klok, god och försiktig idé - men eftersom jag är så oklok som jag är så blir det förmodligen en grov macka med sallad och pesto - mat ska SMAKA liksom....

*utgår med hungerkänslor*

Edit: Ja, jag vet att det inte är PK att kalla folk för UFO:n och CP:barn - so shoot me, det finns värre saker man kan göra i livet!

lite grann min tur att vara terapeutCatt....tänk så mycket lättare jag har att ta på mig den rollen än att vara den "mottagande"...Det är som jag påtalade - en enorm egoboost att mina tankar och åsikter efterfrågas - en mycket större än att få höra att jag är en bra och fin människa. Tack för ditt förtroende vännen, det värmer nåt enormt att du vill dela dina tankar och funderingar med mig! =)

Dock har jag funnit att för varje gång jag "tvingas" att reflektera över mitt eget beteende och mina reaktioner blir det lite enklare. Vanans makt eller ett "tillfrísknande"? Idag fick jag tex ett skämt via sms som jag utan vidare eftertanke skickade vidare till någon jag trodde skulle uppskatta det - utan att ens hinna reflektera över om jag "borde" eller inte - det kändes bara helt naturligt att göra det och när jag efteråt funderade på det så kändes det bara......bra!

Step by step, little by little, precis som jag lovade för ett rätt bra tag sedan - men det måste få gå i MIN takt den här gången! Jag vet att min önskan repekteras även om jag på sätt och vis känner att det finns ett önskemål att det dkulle gå snabbare - men i vissa saker måste jag främst få finnas till för mig själv nu.....Vänner är bra, nödvändiga och underbara men vänner accepterar också varandra som och för det och den de är och nu är min melodi "a slow boat to China"....(ring nån dag M, så ska jag förklara, speciellt för dig ;-))

Många timmar hos A blev det idag efter jobbet - lillebror F har varit i USA hos en kvinna han funnit på nätet och by jove vilken kvinna!! Vi såg på bilder av dem tillsammans, den långe, blonde svenske vikingen och den lilla späda spanskättade kvinnan med silikonläpparna. Ett otroligt vackert par må jag säga, jag kan inte annat än önska dem lycka till, blixtförälskade som de blivit. Där kan man ju dock snacka om distansförhållande! Hon är inte flyttbar pga sin karriär, han är inte flyttbar pga sina barn......

Ovanligt mycket snack om känslor blev det också, vi liksom bara halkade iväg dit om och om igen mellan prat om morgondagens Ullaredsresa för A och ungarna, recept på tiramisu, matvarubutikens stående besked om att fetaosten med svarta oliver är restnoterad, hur kläderna verkar krympa i våra respektive garderober, hur läskigt mitt hår blir av det nya schampoot jag köpt....hela tiden halkade vi tillbaka i "känslotjafs" som min P17 sa när han dök upp till hennes P16 mitt i vårt snack. Mjuk och blöt som en snigel var det ja! *S*

Inatt märker jag också hur oändligt lätt det är att falla tillbaka i gamla nattCattsvanor......Jag har varit uppe sedan halv sju, hjärnan går på sparlåga och gamla rester av den slisksöta kolan jag kokade och idiotåt vid åttatiden nånting, kroppen lade egentligen av redan strax innan dess men this is my time liksom - jag mår gott på natten! Ser att det finns en och annan sömnlös som fladdrar till på msn men jag har inget större behov av att kommunicera mer idag - nu är jag mig själv nog...dessutom borde jag ju verkligen inte sitta här med tanke på att det bara är imorgon jag är kompledig efter söndagens arbete - sen är det tillbaka till grottekvarnen igen!

En sista tanke innan jag tar min bok och mitt korsord med mig till Cattsängen till dig, och dig, och dig  - jag hoppas det går väl, med funna kärlekar, sambor och gnistrande önskningar! Livet ÄR ingen dans på rosor och ska kanske inte vara det heller, men man kan bara inte ge upp utan att ha kämpat för det man tror och hoppas på! Lycka till - från djupet av mitt hjärta......

Neh, det där kan inte vara dagens sista ord, det var alldeles för sentimentalt *S* Hur mycket jag än menar det så.....uäck liksom! Om jag säger så här i stället: gå på som en snöplog, du har inget att förlora mer än väghållningen!!

redan under telefonsamtalet kan jag säga....det dök upp kvalifikationskrav som jag på intet sätt motsvarar, och inte kunde prata mig igenom heller. Jag fick det där standarduttrycket i örat: "skicka ett mail med ditt CV och ett personligt brev, så hör jag av mig..." Euh, snacka om att bli avspisad! Jaja, jag ska ta E till hjälp och tota ihop ett FORMIDALBELT personligt brev, och blir chefen inte så impad av det att han anställer mig så ska han iallafall för all evig framtid tvingas ha mig i åtanke *S*

Trots min aversion mot "skuttande" har jag skuttat runt lite ändå dag - inte i min rent fysiska uppenbarelse utan på annat sätt, petat lite här, skrivit lite där och gjort vad jag hittils kunnat för att rätta till PMSkosseattacken...vi får väl se om det fungerar eller om det verkligen kan finnas folk som är tjurigare än jag?

Dessutom fick jag ett sent telefonsamtal för en stund sedan som med all önskvärd tydlighet inskärpte det jag upptäckte redan under mitt långa äktenskap: Ensam ensamhet är ofta lättare än ensamhet i tvåsamhet. Att inte finna sin plats trots enorma uppoffringar är svårt - både jag och den som ringde har upplevt det och mått dåligt av det. Jag har förhoppningsvis lagt det bakom mig, den andre ska leva med det i resten av sitt liv? Det är inte lätt att vara ensam om ensamheten inte är självvald, och man kan vara ohyggligt ensam även i ett rum fullt av människor. 

Vare sig det är beroende på en flytt, en skilsmässa eller helt enkelt ändrade behov i livet så är det inte världens lättaste sak att skapa sig en ny bekantskapskrets. Folk som inte själva råkat ut för det säger med viss nonchalans: "Men skaffa lite nya vänner!" Gudarna ska veta att vi båda har försökt, men i vår ålder befinner sig de allra flesta redan i ett socialt sammanhang de är nöjda med, och även om man som jag lyckas finna en vän som E, så kan man ju inte hänga sig fast vid EN människa oavbrutet - då övergår vänskapen snabbt till någonting kvävande istället för något utvecklande.

"Skaffa dig en hobby" är nästa uppmaning. Jo, det är en ypperlig idé! Jag personligen har inte ekonomi för att ta upp silversmide, fotografering eller något annat av det där jag är intresserad av, och min väns HAR redan en hobby som tyvärr innefattar något som förmodligen är Sveriges största klubb för inbördes beundran och där tar man sig inte in hur lätt som helst...Jag vet - nu är jag negativ igen, men vårt samtal var inte det roligaste vi haft och med tanke på att det här förmodligen är en av de mer pissiga helgerna i mitt liv tyckte jag att det passade bra att spä på med lite extra negativism i min blogg....;-)

Ältat lite har jag också gjort, både i telefon och för mig själv, läst ett och annat som skrivits här och där och kommit fram till att min slutsats kvarstår (ialla fall HEEEEELA denna dagen); min sorg har varit malplacerad. Jag kan inte påstå att jag därmed ser hela livet och världen i ett förklarat skimmer, men självinsikter tenderar att så småningom lysa upp livet. Lika upplyst som månen verkar bli ikväll när den kommer ut ur månförmörkelsen - ett fenomen jag inte betraktat tidigare. Yttreligare en sak att lägga på "Upplevelselistan"!

Nu ska jag slå på säcken, dvs krypa ner i nyinköpta lakan med KATTER =) på och sova på söta ömma örat som det egentligen legats alldeles för mycket på den här dagen - men jag är trött som en hel flock med gnuer (det tar på krafterna att vara en känslomänniska) och ska dessutom upp och vara på jobbet vid 8.30 imorgon - sen ska jag till rara A och käka middag och därefter transporteras till marknad :S Känner väl sådäääär mycket för folksamlingar, men A vill ha sällskap och så mycket som hon gör för mig är det väl det allra minsta jag kan ge henne!

*gäspar stort* Sov gott där ute i landet - var ni än befinner er!

borde jag väl vara ute och skutta runt i det ganska vackra vädret, men jag är glad att jag ens kommit så långt som jag har...

Kvällen i går var...underlig? Lite dimmig, och det berodde knappast på den enda 3,5% öl jag förtärde på balkongen vid 17-tiden. Förskjutna dimensioner som plötsligt glider på plats för att slutligen ge en klar och skarp bild måhända....jag befann mig mestadels i soffan men jag har inte den blekaste aning om vad jag "såg" på tv:n men jag vet helt klart att jag sa gonatt till Poeten på msn strax före midnatt, att jag vaknade i soffan vid halv fyra och efter att ha spottat ut snuset krälade ner i sängen. Där vaknade jag så småningom, svor en ramsa över att loden på farfarsuret slagit i botten innan jag insåg att klockan inte var mer än 6 på morgonen!

Somande om, vaknade med jämna mellanrum och höll på så fram till 9.30 när lutheranen inom mig krävde ordning och reda och jag vacklade upp, gjorde frukost som jag fullständigt TVINGADE i mig framför nåt tragiskt elefantprogram på tv:n. Sen somnade jag igen och trots envisa flugattacker var jag mer eller mindre sovande till halv ett.....oh lättja och förfall! Men vad ska jag stiga upp till liksom? Nu har jag åtminstone tagit mig igenom en dusch som klarnade till hjärnan ytterligare en grad. Tur det, för jag har ett telefonsamtal att ringa idag!

E säger aldrig åt mig vad jag ska göra, planterar bara tankar och visioner - men i torsdags fick jag faktiskt en order. Det finns en tjänst ledig på E:s jobb som jag tydligen borde söka.....igår ringde E och berättade om sin kontakt med sin chef, då mitt namn och kunskaper hade nämnts och chefen blev myyyyyycket intresserad. Jag slog en snabb pling igår, men då hade han inte tid att prata utan uppmanade mig väldigt entusiastiskt att höra av mig idag istället. Så i eftermiddag ska jag ringa och söka ett jobb som med hästlängder överstiger mina kvalifikationer, men enligt E hade de 15 ansökningar som hittils komit in gått direkt i papperskorgen. Sämre än så kan jag väl åtminstone inte göra ifrån mig?

Därmed knyter jag åter till "uteskuttandet" - jag är liksom lite färdig med det, jag gör det på jobbet i så rasande hög grad att jag inte har något som helst behov av det på min fritid - jag vältrar mig hellre i soffan och känner alltså med all önskvärd tydlighet att jag är redo för lite mer intellektuella utmaningar rent yrkesmässigt. Men nu gör jag som jag brukar: rusar iväg i förväg med drömmar, tankar och visioner oavsett vad det gäller. Det är lite jobbigt att vara sån, att måla upp en framtid utifrån en tanke, och så gott som alltid tvingas inse att av framtidstanken blidde det inte en pannkaka, inte ens en tumme utan bara ett luftslott!

Kanske är det dags att bli lite "vuxen" i det tänket också? Just nu sitter jag mest och funderar över vad jag ska göra åt mitt PMSiga utfall häromdagen, om jag ska göra någonting alls eller rycka på axlarna och tycka att "gjort är gjort". Time will tell - nu ska jag ladda nerverna för telefonsamtalet - att framhäva mig själv är inte precis min allra bästa gren....om man nu ska göra det på telefon, eller ska man....fan, jag suger på anställningsförfaranden - vare sig de gäller ett jobb eller platsen som "flickvän" *S*

blir lite för mycket stänger min hjärna av och jag faller i comasömn. Inatt fungerade sömnen över förväntan då den gissningsvis samverkade en hel del med mitt undermedvetna. När jag vaknade var jag inte ett dugg ledsen längre - "bara" sorgsen och under dagen har de små grå jobbat på högvarv.

Någon form av insikt har jag kommit till.....orsaken till min sorg är inte alls den jag trott att den var, jag har på något sätt (rätt lätt förklarligt) placerat den alldeles fel. Det är inte sorgen över "förlusten" av en speciell person, utan över insikten om vad (både personen) och förlusten gjort med mig. Hur jag har blivit efter alla turer som var, hur jag reagerar och handlar utan en sekunds eftertanke, hur reptilhjärnan träder in. Rädslan för att skapa djupgående relationer, benägenheten att vara så elak som möjligt för att testa hållfastheten samt något jag kunde redan innan men som blivit ännu mer mitt signum: Vid minsta tecken på svikt, snabbt som fan ut med Cattklorna och hugg till, hellre lämna än att bli lämnad.....

Det är hårt, men nyttigt att inse hur man förändras på betydligt fler nivåer än vad man själv tror. Nu är det dags för nästa, medvetna förändring: aldrig, aldrig mer försöka vara den som jag TROR att någon vill att jag ska vara. Aldrig mer sitta på helspänn för att kunna skratta på rätt ställe, hur mycket kommentaren än må svida, aldrig mer låta någon pressa på för att få mig att bli någon jag inte är,göra någonting jag inte känner att jag mår bra av, aldrig mer till så den milda grad försöka anpassa mig genom att förändra det som är jag så att jag blir en person jag inte kan orka med. ALLTID stå upp för den jag är - kan jag inte, så kan jag inte - vill jag inte, så vill jag inte! Naturligtvis utan att därför bli totalt rigid......

Läser igenom vad jag skrivit och inser att det verkar som om jag fallit offer för en sociopat.....tvärtom, en mer empatisk och inkännande man får man leta efter! Jag skyller inte heller all händelseutveckling på honom, inte alls - men jag var egentligen inte den sortens kvinna han ville ha och inte den sortens kvinna han behövde - simple as that! Så synd att det tog så många månader och så mycket smärta för oss båda att komma till insikt om det....

Jag hoppas och tror att den här fasen i mitt liv är avslutad nu - jag har gjort många mindre välbetänkta saker under dess inflytande,sårat både mig själv och andra men förhoppningsvis har nattens insikt och morgonens ahaupplevelse förmåga att föra mig vidare framåt i min utveckling att efterhärma en känd viktminskningsklubbs devis: Kom som du är, bli den du vill vara!

Peace out, beloved ones! (och ni andra också ;-))

känns det ju.....Det gör det alltid när jag har varit hos E. Fontänen har hållit hyfsat tätt idag och det tackar vi extra för - att gå omkring och lipa på en kyrkogård utan att det är begravning kan betraktas som smått underligt......

Jag hade lillefar i telefonen i nästan en timme igår - han frågade ungefär hundra gånger hur "det egentligen är" - men hur blottar man sin lebensschmerz för någon som levt tålmodigt tillsammans med en psykiskt instabil människa i över 40 år? Jag vet att jag kan, så nära är vi - men han är ytterligare en person jag inte vill utsätta för mitt elände.

Istället for jag som sagt till Tannatorpet efter jobbet. Ingen kan som E få mig att reflektera, att se saker och ting ur, kanske inte bättre, men väl andra perspektiv och framför allt få mig att förstå att jag inte är ansvarig för hur andra agerar.Grät gjorde jag så klart, och E hade bestämt en tår i ögonvrån också men det var inget som inte en lång varm bekräftande kram  och mera vridande och vändande på tingens beskaffenhet inte rådde bot på. Vad vi kom fram till är att det är som det är. Punkt. Därmed inte sagt att jag måste gilla läget - men försöka acceptera att läget är som det är och med hjälp av E (och andra fina vänner) så lär det gå, så småningom - och i MIN takt! Inte för att andra tycker att jag "borde" det ena eller det andra....

Klyschan att "tiden läker alla sår" är en klyscha, men därför inte mindre sann, betydligt mer sann än den jag fick höra igår: "Livet är det som händer medan man står bredvid och tittar på". Det gäller inte mig - jag lever livet, om än i en fruktansvärd berg- och dalbana, men jag står banne mig inte och tittar på och undrar vart det tog vägen! Imorgon har jag tagit ett nytt tag upp från gropens botten och rätt som det är kommer jag kanske hela vägen upp? Om inget nytt händer som kastar mig ner igen.....*tänker positivt*

Nu är Catten trött- det har varit en lång dag med mycket tankeverksamhet och den fullständigt fenomenala pizzan E bakade med massor av gott på (bla tre sorters ost <3 ) satte sina spår på orken den med och kaffet som var så starkt att jag känner hur det fortfarande fräter på tänderna har ju omvänd effekt på mig, jag blir bara sömnig av koffein...så nattikram på er där ute i bloggosfären - but beware, 'cause I shall return!!

inte kan sova inatt så beror det iallafall inte på att jag inte är trött.

Jag längtar till imorgon - jag längtar hem till E som är den absolut enda människan i världen jag inte känner att jag måste "vara" någon för. Där är jag trygg i förvissningen om att jag är helt okej som jag är - där är jag MIG till 100%, utan masker, utan förställningar, utan funderingar på hur jag "borde" vara för att vara den jag förväntas att vara. Inget "till- lags"beteende, det allra innersta blottat. Inga hänsyn tagna för att inte såra, belasta, tynga, skuldbelägga, avskräcka eller chockera.  

Sån jag förmodligen borde kunna vara med alla människor jag tycker om och som kommit mig nära genom åren. Nu kan jag inte det, trots utbildning och både yrkes- och livserfarenhet. Tack för det lilla mamma.....

Imorgon är en annan dag - förhoppningsvis en betydligt bättre än den här för denna dagen var ett rejält lågvattenmärke och Catten har förbrukat ytterligare ett av sina nio liv - but who's counting liksom?

Helvete också - jag har blivit lika mjuk och blöt som de där förbannade sniglarna, jag måste sluta umgås med fanskapen! =(

Jag är som ett jävla vattenfall......igår läste jag den där bloggen igen, den som jag borde raderat länken till för länge sedan, men då får jag ju inte veta nåt, inte ens det värsta.....sen lipade jag halva natten. Imorse loggade jag in här, läste och valde att godkänna en kommentar eftersom skadan redan var skedd iom att jag läst den, kanske redan när den skrevs - och lipade i bilen hela vägen till jobbet. Och på den vägen har det varit idag, bäst var det är så snörvlar jag till och så får jag gå undan - jag är tyvärr ingen sån där Hollywoodstjärna som tårarna stilla rinner ned för kinden på - nej, jag snorar och snörvlar, hulkar och hickar, ansiktet förvrids och blir knallrött.

Massor, massor av tankar har det varit - arga, ledsna, hämndlystna, uppgivna och min tanke var faktiskt att det här skulle bli en bitterblogg med massor av anklagelser och utfall - trots att jag lovat mig själv att aldrig, aldrig bli bitter är det fanimig inte lätt varje sekund varje dag.....Men så ringde min mobil - ett nummer jag inte kände igen, och då brukar jag av princip aldrig svara - men nu har jag tyvärr tvingats lämna mitt privata nummer till diverse hantverkare pga jobbet - och då kan man inte låta bli att svara.....

Inte vet jag om det blev bra heller, lipade gjorde jag igen och det gör jag nästan nu med för trots att det mest bara blev skit av samtalet så fick det mig att inse ännu klarare att jag inte kommer att må bättre av att ösa galla nånstans. Men en sak vill jag med bestämdhet påpeka: JAG har aldrig tvingat/uppmanat/krävt någon att "gå miste" om! Att det finns någon som har "den där speciella platsen" kan jag förstå och acceptera, men sanningen är att det fortfarande gör jävligt ont att det inte är jag. Och eftersom jag är jag = elak...det är lätt att slösa med medkänsla när man själv (på eget initiativ) gått vidare och är på väg in i nästa relation......

Inatt mellan hulkandena fundarade jag på "the ultimate solution" - trots att den vägen aldrig någonsin varit något för mig så gav det en viss påspädning på gottandet i självömkan att fundera över eftermälen och reaktioner. Att  formulera tänkta avskedsbrev hitan och ditan, men allt föll på sin egen orimlighet när jag nästan började fnissa vid tanken på att nåla fast en lapp med orden "I stort sett menlös" på tröjan ba'fatt så där från ovan få se vilka som fattade skämtet.....

Jo, jag ÄR jävligt ledsen och jag mår inte alls bra - min "terapeut" E kommer hemflygande imorgon och har lovat mig tid, massa tid i vilket skick jag än är. Jag är inte i så bra skick.....all inre stress har tex fuckat upp min tidsuppfattning fullständigt - jag kan hålla reda på vardag och helg, men inte relatera till vilken helg jag gjorde vad, häromdagen när Å ringde sa jag att jag längtade tills det blev lunch och jag fick sitta en stund...då var klockan halv fyra och jag hade glömt bort/blandat ihop frukosten och lunchen?

Något positivt har dagen faktiskt också innehållit: mina feta ben har blivit lite mindre feta, jag får på mig trekilosstövlarna på jobbet! Dessutom kom brevet jag fasat för, det från Skatteverket. Jag överlät ju ett halvt hus för ett tag sedan, och eftersom ingen kunnat upplysa mig hur det, samt den lilla slant jag fick i bodelningen påverkat min skatt var jag rätt nervös - men se, jag fick en anledning TILL att lipa för.......jag får pengar tillbaka, inga enorma summor så jag kan åka på den efterlängtade och välbehövliga resan i november, men tillräckligt mycket för att klara av de där envisa skulderna som släpat efter mig alldeles för länge nu *pustar ut*

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och tröstäta lite, lipa en skvätt till när andan faller på, och än en gång försöka kravla mig upp ur den där jävla gropen jag trillar i alldeles för ofta.....