inte kan sova inatt så beror det iallafall inte på att jag inte är trött.

Jag längtar till imorgon - jag längtar hem till E som är den absolut enda människan i världen jag inte känner att jag måste "vara" någon för. Där är jag trygg i förvissningen om att jag är helt okej som jag är - där är jag MIG till 100%, utan masker, utan förställningar, utan funderingar på hur jag "borde" vara för att vara den jag förväntas att vara. Inget "till- lags"beteende, det allra innersta blottat. Inga hänsyn tagna för att inte såra, belasta, tynga, skuldbelägga, avskräcka eller chockera.  

Sån jag förmodligen borde kunna vara med alla människor jag tycker om och som kommit mig nära genom åren. Nu kan jag inte det, trots utbildning och både yrkes- och livserfarenhet. Tack för det lilla mamma.....

Imorgon är en annan dag - förhoppningsvis en betydligt bättre än den här för denna dagen var ett rejält lågvattenmärke och Catten har förbrukat ytterligare ett av sina nio liv - but who's counting liksom?

Helvete också - jag har blivit lika mjuk och blöt som de där förbannade sniglarna, jag måste sluta umgås med fanskapen! =(

Jag är som ett jävla vattenfall......igår läste jag den där bloggen igen, den som jag borde raderat länken till för länge sedan, men då får jag ju inte veta nåt, inte ens det värsta.....sen lipade jag halva natten. Imorse loggade jag in här, läste och valde att godkänna en kommentar eftersom skadan redan var skedd iom att jag läst den, kanske redan när den skrevs - och lipade i bilen hela vägen till jobbet. Och på den vägen har det varit idag, bäst var det är så snörvlar jag till och så får jag gå undan - jag är tyvärr ingen sån där Hollywoodstjärna som tårarna stilla rinner ned för kinden på - nej, jag snorar och snörvlar, hulkar och hickar, ansiktet förvrids och blir knallrött.

Massor, massor av tankar har det varit - arga, ledsna, hämndlystna, uppgivna och min tanke var faktiskt att det här skulle bli en bitterblogg med massor av anklagelser och utfall - trots att jag lovat mig själv att aldrig, aldrig bli bitter är det fanimig inte lätt varje sekund varje dag.....Men så ringde min mobil - ett nummer jag inte kände igen, och då brukar jag av princip aldrig svara - men nu har jag tyvärr tvingats lämna mitt privata nummer till diverse hantverkare pga jobbet - och då kan man inte låta bli att svara.....

Inte vet jag om det blev bra heller, lipade gjorde jag igen och det gör jag nästan nu med för trots att det mest bara blev skit av samtalet så fick det mig att inse ännu klarare att jag inte kommer att må bättre av att ösa galla nånstans. Men en sak vill jag med bestämdhet påpeka: JAG har aldrig tvingat/uppmanat/krävt någon att "gå miste" om! Att det finns någon som har "den där speciella platsen" kan jag förstå och acceptera, men sanningen är att det fortfarande gör jävligt ont att det inte är jag. Och eftersom jag är jag = elak...det är lätt att slösa med medkänsla när man själv (på eget initiativ) gått vidare och är på väg in i nästa relation......

Inatt mellan hulkandena fundarade jag på "the ultimate solution" - trots att den vägen aldrig någonsin varit något för mig så gav det en viss påspädning på gottandet i självömkan att fundera över eftermälen och reaktioner. Att  formulera tänkta avskedsbrev hitan och ditan, men allt föll på sin egen orimlighet när jag nästan började fnissa vid tanken på att nåla fast en lapp med orden "I stort sett menlös" på tröjan ba'fatt så där från ovan få se vilka som fattade skämtet.....

Jo, jag ÄR jävligt ledsen och jag mår inte alls bra - min "terapeut" E kommer hemflygande imorgon och har lovat mig tid, massa tid i vilket skick jag än är. Jag är inte i så bra skick.....all inre stress har tex fuckat upp min tidsuppfattning fullständigt - jag kan hålla reda på vardag och helg, men inte relatera till vilken helg jag gjorde vad, häromdagen när Å ringde sa jag att jag längtade tills det blev lunch och jag fick sitta en stund...då var klockan halv fyra och jag hade glömt bort/blandat ihop frukosten och lunchen?

Något positivt har dagen faktiskt också innehållit: mina feta ben har blivit lite mindre feta, jag får på mig trekilosstövlarna på jobbet! Dessutom kom brevet jag fasat för, det från Skatteverket. Jag överlät ju ett halvt hus för ett tag sedan, och eftersom ingen kunnat upplysa mig hur det, samt den lilla slant jag fick i bodelningen påverkat min skatt var jag rätt nervös - men se, jag fick en anledning TILL att lipa för.......jag får pengar tillbaka, inga enorma summor så jag kan åka på den efterlängtade och välbehövliga resan i november, men tillräckligt mycket för att klara av de där envisa skulderna som släpat efter mig alldeles för länge nu *pustar ut*

Nu tror jag bestämt att jag ska gå och tröstäta lite, lipa en skvätt till när andan faller på, och än en gång försöka kravla mig upp ur den där jävla gropen jag trillar i alldeles för ofta.....