För jag vet inte vilken gång i ordningen har jag varit i Fallfärdiga Rucklet och hjälpt till med en rensning. Den här gången MÅSTE vara den sista, eftersom huset nu är sålt och faktiskt äntligen slutgiltigt tömt. naturligtvis åkte det hem en hel del prylar till mig, trots att jag verkligen varken har plats eller behov av dem.

Men jag är ju nu en gång sådan att jag avskyr att kasta saker som är fullt fungerande. Jag menar, bara för att det är ointressant skräp för mig behöver det ju verkligen inte alls vara det för någon annan? Jag ogillar å det bestämdaste att återvinningscentralen inte har någon plats för fungerande och användbara saker, sådant som egentligen inte är skräp utan bara inte fyller sin plats i just mitt hem.

Det innebar att jag släpade hem ett femtontal gardinstänger med tillhörande ändknoppar och upphängningsanordningar. Bäst vad det är så är det nog någon som behöver sådana...och morsans gamla gjutjärnsgryta som jag lagat så många köttgrytor i! Att vi numera är bara två personer i hushållet, varav den ena inte ens äter kött trängde jag effektivt bort.... En hylla som Muskelsonen gjorde i träslöjden nån gång på mellanstadiet kunde jag inte heller låta skatta åt förgängelsen, så den hänger numera i min trapphall intill en charmig vägglampa. Den där trapphallen där jag inte skulle hänga upp någonting innan jag målat....

Det enda jag egentligen ville ha från Rucklet var ett par resårbottnar, men det verkade bli så många turer kring dem att jag betackade mig. Nu står de trots allt i min hall. Och där lär de få stå ett tag - för det tillhörde inga ben till dem och de ben som är på mina befintliga sängar har Lillefar byggt så de passar inte på de nya bottnarna...

Tavlan av vår lokala och landskända konstnärinna som exet och jag fick i gemensam 30-årspresent kunde jag inte heller med gott samvete låta hamna i en container så trots att jag känner "sådär" för den hänger den på den enda tillgängliga väggen i mitt hem - mittemot toadörren. En positiv sak måste jag också nämna om min fd mans nuvarande hustru: hon har blick för det som är värdefullt! Det enda hon med bestämdhet ville ha från Rucklet var en Hydman-Vallientallrik vi fick av fd svärfar en jul, samt en rikligt utsirad skänk (från min systers man släkt) som redan är såld  till en av hennes släktingar. Min fd svärfar har två av tre delar av min mormors matsalsmöblemang men jag har bestämt mig för att inte opponera mig. jag har ju ändå inte plats eller behov av sakerna.

Nu har jag gjort mitt, för absolut sista gången känner jag. Det ska bli så oerhört skönt att lämna det kapitlet fullständigt bakom mig och jag hoppas och tror att mina barn känner detsamma för det som trots allt är deras barndomshem. Jag fick möjlighet att prata med båda sönerna enskilt och höra mig för hur det kändes för dem att huset nu är sålt och inom ett par månader överlåts till en ny ägare. De sa båda - och jag tror också att det är sant - att de var mer än glada att slippa ha fortsatt ansvar för huset.

Vad gäller huset i sig som jag verkligen älskade när vi köpte det, men som blev mer och mer av ett sorgebarn i takt med att i stort sett inga av de renoveringsprojekt jag ville genomföra utfördes, så har jag känslan av att det nu verkligen kan bli omhändertaget som det förtjänar. Det är ett charmigt 30-talshus som kommer att kräva sin människa att renovera - men görs det omsorgsfullt och med insikt så kommer huset att bli en verklig pärla!

Jag får väl göra som en man som kom vandrande en dag för 10 -12  år sedan medan jag ff bodde där: Han berättade att han hade bott i huset som barn och naturligtvis bjöd jag in honom för en liten nostalgitripp. Jag tror nog att det skulle kunna funka för mig att göra det också om sisådär fem år, när det unga paret som köpt huset kommit en bit på väg i sin renovering :)

Nu kan jag stänga ett kapitel av mitt liv och avsluta det fullständigt, det känns som en lättnad!

igår kom jag på att jag glömt bort att länmka i listan till mitt senaste fynd. Jag orkar inte ens skriva nåt om hur skönt det är att det är fredag idag utan länkar istället till vad Blixa skrev om, något som jag själv också funderat på även om jag tack och lov missade just den här ruggugglan och hennes uttalanden:

http://blixabloggar.se/?p=798

Och eftersom jag - som min avatar visar - är en ytterst lurvig kvinna har jag med stort intresse följt diskussionerna/debatten/hatkampanjen som följde på Melodifestivalsfinalen, där en kvinna i publiken hade den oerhörda fräckheten att inte bara gå utanför sitt hem med orakade armhålor, utan även visa upp dem i tv när hon jublade över att Loreen vann....

Det har spridit sig som en löpeld, hatkampanjer och motkampanjer, debatter i tv, grupper på Facebook och i massor, massor av bloggar. en av de bättre (även om Blixa såklart har bloggat riktigt bra om samma sak) är den här:

http://debatt.svt.se/2012/03/13/jag-ar-stolt-over-mitt-har-under-armarna/

Det är härligt att hitta människor som kan formulera de tankar som tyvärr aldrig lämnar mitt hjärnkontor...

på att jag gör rätt och ni gör fel, trots att vi gör nästan likadant, kom jag på idag.

Jag är inne i en period av "jagvillinte" och det gäller det allra mesta jag skulle kunna ta mig för. Jag gör det jag absolut måste och icke något mer. Istället häckar jag framför datorn, vilket jag inte heller är helt nöjd med men....när jag hänger här framför datorn så är läsa bloggar en av de saker som roar mig allra mest. BRA bloggar ska det såklart vara och det innebär naturligtvis att jag begär att det ska finnas nya inlägg att läsa varje gång jag loggar in. Finns det inte det så orkar jag inte leta upp någon annan blogg att läsa eller något annat att göra utan sitter helt enkelt kvar och ondgör mig över att ni inte uppdaterar era bloggar lite oftare.

För det gör ju jag.........................NOT!   

liksom bara flyger fram!

Jag vet inte jag - är det ett ålderstecken eller har tiden verkligen blivit snabbare? När jag var runt 20 och ibland klagade över att jag inte hann med fock jag alltsomoftast höra att "vänta bara tills du blir så gammal som jag, då ska du se att tiden bara flyyyyger fram". Uppenbarligen har jag blivit så gammal nu för jag tycker att veckorna hinner knappt börja förrän det helt plötsligt är fredag.

Helgerna ska vi bara inte prata om och helgerna med Älskot är väl själva essensen av  den där "flygtiden" - tyvärr.

Men jag ska inte enbart gnälla, jag ska säga att jag är otroligt glad över mitt jobb som uppenbarligen är så roligt att tiden bara flyger fram och allra mest glad är jag såklart över att ha Älskot som uppenbarligen är ännu roligare...

Och jag är aldrigaldrigaldrig ironisk heller        

helt sjukt att det som medelålders, högutbildad, livserfaren kvinna ska vara så svårt att säga nej?

Att det ska vara så galet frustrerande och jobbigt att stå upp för sig själv och sitt egna mående och helt enkelt prioritera bort det man inte vill?

En period av mitt liv var jag tvungen  att säga nej, fast det var inte riktigt av egen fri vilja. När man har gått i väggen och inte ens klarar av att lyfta huvudet från kudden så kan man liksom inte, vare sig man vill eller inte. I samband med det fick kurator och psykolog mig att förstå att jag måste vara rädd om mig, och det var jag bäst om jag prioriterade mig och mina allra närmsta. Jag förstår det, rent intellektuellt förstår jag det - men att internalisera det känslomässigt är en helt annan femma.

Fast på sistsone har jag faktiskt lyft mig i håret vid ett par tillfällen och har - efter mycken vånda - sagt ifrån. Vid det ena tillfället var det (tyvärr) Älskot som fick komma i kläm, trots att han inte alls egentligen är vållande, Det är tågtrafiken som är vållande, men dem går det ju inte att komma åt liksom.....

För att komma till mitt Älsko är jag ju numera hänvisad att åka tåg och under de här 1½ åren jag gjort det kan jag faktiskt inte minnas mer än ett par gånger då allting fungerat precis smärtfritt. Främst har det - såklart - handlat om försenade tåg. På väg till funkar det ändå eftersom jag har den stora förmånen att bli hämtad vid stationen, men om tåget hem är försenat så kommer jag inte hem, för då missar jag den enda anslutande bussen. Och helt ärligt - felra timmars sittande på tåg och i väntsalar, panikuppringningar till goda vänner för att be om hämtning, fel på biljetter som inte gäller på just det tåg jag sitter på osv...ja det har gjort att oron för krånglet med resan nästan har överskridit glädjen att träffas. Alltså har jag prioriterat mig själv  - på gott och ont - eftersom samvetet efteråt har upptagit mina tankar och mitt mående en hel del...

Även vad gäller mitt sjungande har jag prioriterat mig själv. Redan i höstas kände jag att "det här är inte roligt längre". Först tänkte jag att det berodde på att jag ALLTID blir tröttare och mer låg på hösten, men över tid kom jag fram till att det som alltid tidigare varit en energigivande hobby nu allt mer kändes som ett påhäng. Men....så gick vår körledare på föraäldraledighet och med henne tog majoriteten av körsångarna en paus. Vilket gjorde att vi blev en väldigt liten skara kvar...och då steppade PLIKTTROGENHETEN upp på scenen och talade om för mig att "nu kunde ju definitivt inte jag också sluta, för tänk så få det då skulle bli kvar och tänk så tråkigt för vår nye körledare om alla slutar när han börjar".

Så jag fortsatte att sjunga.

Fram tills denna veckan. Då kom jag fram till att jag inte hade något som helst ansvar för hur han mår, och att jag inte bryr mig ett spår om vad folk kommer att tycka om att jag också pausar. Jag har ju lärt mig: jag måste prioritera mig själv! Så just denna söndagsförmiddag är jag hemma och tar dagen som den kommer, istället för att ha stigit upp klockan svinotta för att inställa mig i kyrkan.

Förra veckan tackade jag dessutom ja till att fortsätta att jobba på ett jobb som jag inte vet om jag vill fortsätta jobba på. Inte i den nuvarande formen iallafall. Förhoppningen om en förändring till hösten är dock stor, tre (eller fyra) av kollegorna slutar och vi tre som blir kvar har enats - i allafall här och nu - om att vi måste lägga MASSOR av krut i början av hösten på att komma fram till ett arbetssätt som fungerar som vi vill ha det, med elevernas och vårt eget bästa för ögonen. Det är mängder av saker vi vill förändra men som det ser ut nu så vet vi inte ens vem vår nya kollega kommer att bli. Till det kommer funderingarna kring att arbetslaget reduceras från sju personer till fyra. Visst får vi färre elever, men knappast med mindre personalbehov...

Vi har mycket tankar och visioner och framförallt: förhoppningar om hur vi ska kunna arbeta till hösten, men jag tror att jag ska ta och bli en lite flitigare besökare på Platsbanken....ifallatt....