inte vara "klotterplank" för vem som helst......Större delen av mitt medvetna liv har det varit sådär. Satt vi 15 ungdomar i parken var det mig alkisarna siktade in sig på. Går jag på stan är det mig UFO:na kommer fram och vältrar sin rappakalja över. Det är jag som får kramar av CP:barnen som är på utflykt osv osv.

Häromdagen kom en man cyklande (något vingligt) när jag klättrade ur lilla Escrutten efter jobbet och frågade saker som om vi känt varandra hela livet. Idag satt jag på balkongen i godan ro och läste en bok när han kom cyklande förbi igen och vinkade. Nådigt likt drottning Elisabeth till en undresåte nickade jag åt honom för att inte vara varken inbjudande eller avvisande. Tio minuter senare när jag gått in finner jag att det busvisslas utanför - nyfiken som jag är måste jag såklart kolla vad som händer och si - där står han, min väl förfriskade "vän" och ur hans mun strömmar en kaskad av mindre lättfattliga ord. Hade jag stått närmare hade jag förmodligen knockats av ångorna som blandade sig med orden.......behöver jag säga att jag vände och gick in utan att ens ha försökt svara? Orkar inte med dem....vill inte vara "snäll" och "hövlig" - vill överhuvudtaget inte beblanda mig!

Tänkte försöka sätta ihop det där personliga brevet för att söka jobbet E pushar mig till, men idag är jag tom på inspiration. För dryga året sedan sa en gång en kvinna till mig att "du om någon är en sådan person som kan göra vad du än föresätter dig". Tack för komplimangen L, även om mycket vatten milt sagt forsat under broarna sedan dess ;-) Jag ska försöka återskapa den känslan på något sätt...på idéstadiet funkar det mesta för mig, men när det kommer till att realisera det hela är jag en chickchickchicken!!! Inga kulig jobb fans det i Platsbanken heller - jag har egentligen inte så höga krav så sett - men att fullständigt mot min övertygelse arbeta som telefonförsäljare...nej, där går gränsen! Och det är i princip de enda jobb som finns för tillfället.....

Tankarna på en flytt bubblar upp igen - denna gången betydligt mer ospeciferat vart dock....häromkvällen fick jag ett frispel på Ängelen i hennes frånvaro och även om jag skäms som en hel flock hundar måste jag erkänna att den sekundsnabba tanken på att överlämna henne och EMOtonårstrasslet på heltid åt exet och själv försvinna till bortre Långtbortistan kändes som en ......lättnad? Nu vet jag ju som sagt att på idéstadiet - men i verkligheten - nej........inte en chans!

Humöret är fortfarande knappast på topp, nyss fick jag ett raseriutbrott över att luckan till tvättmaskinen VÄGRADE stanna öppen medan jag la in tvätten. Tur att ingen hörde de mindre väl valda orden jag öste över både maskin, tillverkare, installatör, försäljare, vaktmästare, golvläggare, arkitekt och alla andra som eventuellt kan vara inblandade i detta för mig så misshagliga beteende av maskinen.....Ett blåmärke kommer jag att få på min arm - men det lär försvinna i mängden - på sista tiden tycker jag att jag är mer blåprickig/gulgrönskimrande på både armar och ben än vad jag är likvit. Nog för att jag alltid haft lätt för att få blåmärken men det här är nästintill löjligt....

Skit samma ändå - mina kläder blir rena och döljer fläckarna på huden, känns som ett smart byte *S* Som en bonusupplysning kan jag också nämna att mängder med hemkokt kola sent på kvällen sätter sina spår på peristaltiken - dags att försöka våga stoppa i sig något som förhoppningsvis får stanna kvar. Kokt ris och vitt bröd låter som en oerhört klok, god och försiktig idé - men eftersom jag är så oklok som jag är så blir det förmodligen en grov macka med sallad och pesto - mat ska SMAKA liksom....

*utgår med hungerkänslor*

Edit: Ja, jag vet att det inte är PK att kalla folk för UFO:n och CP:barn - so shoot me, det finns värre saker man kan göra i livet!

lite grann min tur att vara terapeutCatt....tänk så mycket lättare jag har att ta på mig den rollen än att vara den "mottagande"...Det är som jag påtalade - en enorm egoboost att mina tankar och åsikter efterfrågas - en mycket större än att få höra att jag är en bra och fin människa. Tack för ditt förtroende vännen, det värmer nåt enormt att du vill dela dina tankar och funderingar med mig! =)

Dock har jag funnit att för varje gång jag "tvingas" att reflektera över mitt eget beteende och mina reaktioner blir det lite enklare. Vanans makt eller ett "tillfrísknande"? Idag fick jag tex ett skämt via sms som jag utan vidare eftertanke skickade vidare till någon jag trodde skulle uppskatta det - utan att ens hinna reflektera över om jag "borde" eller inte - det kändes bara helt naturligt att göra det och när jag efteråt funderade på det så kändes det bara......bra!

Step by step, little by little, precis som jag lovade för ett rätt bra tag sedan - men det måste få gå i MIN takt den här gången! Jag vet att min önskan repekteras även om jag på sätt och vis känner att det finns ett önskemål att det dkulle gå snabbare - men i vissa saker måste jag främst få finnas till för mig själv nu.....Vänner är bra, nödvändiga och underbara men vänner accepterar också varandra som och för det och den de är och nu är min melodi "a slow boat to China"....(ring nån dag M, så ska jag förklara, speciellt för dig ;-))

Många timmar hos A blev det idag efter jobbet - lillebror F har varit i USA hos en kvinna han funnit på nätet och by jove vilken kvinna!! Vi såg på bilder av dem tillsammans, den långe, blonde svenske vikingen och den lilla späda spanskättade kvinnan med silikonläpparna. Ett otroligt vackert par må jag säga, jag kan inte annat än önska dem lycka till, blixtförälskade som de blivit. Där kan man ju dock snacka om distansförhållande! Hon är inte flyttbar pga sin karriär, han är inte flyttbar pga sina barn......

Ovanligt mycket snack om känslor blev det också, vi liksom bara halkade iväg dit om och om igen mellan prat om morgondagens Ullaredsresa för A och ungarna, recept på tiramisu, matvarubutikens stående besked om att fetaosten med svarta oliver är restnoterad, hur kläderna verkar krympa i våra respektive garderober, hur läskigt mitt hår blir av det nya schampoot jag köpt....hela tiden halkade vi tillbaka i "känslotjafs" som min P17 sa när han dök upp till hennes P16 mitt i vårt snack. Mjuk och blöt som en snigel var det ja! *S*

Inatt märker jag också hur oändligt lätt det är att falla tillbaka i gamla nattCattsvanor......Jag har varit uppe sedan halv sju, hjärnan går på sparlåga och gamla rester av den slisksöta kolan jag kokade och idiotåt vid åttatiden nånting, kroppen lade egentligen av redan strax innan dess men this is my time liksom - jag mår gott på natten! Ser att det finns en och annan sömnlös som fladdrar till på msn men jag har inget större behov av att kommunicera mer idag - nu är jag mig själv nog...dessutom borde jag ju verkligen inte sitta här med tanke på att det bara är imorgon jag är kompledig efter söndagens arbete - sen är det tillbaka till grottekvarnen igen!

En sista tanke innan jag tar min bok och mitt korsord med mig till Cattsängen till dig, och dig, och dig  - jag hoppas det går väl, med funna kärlekar, sambor och gnistrande önskningar! Livet ÄR ingen dans på rosor och ska kanske inte vara det heller, men man kan bara inte ge upp utan att ha kämpat för det man tror och hoppas på! Lycka till - från djupet av mitt hjärta......

Neh, det där kan inte vara dagens sista ord, det var alldeles för sentimentalt *S* Hur mycket jag än menar det så.....uäck liksom! Om jag säger så här i stället: gå på som en snöplog, du har inget att förlora mer än väghållningen!!