att det är slut nu.

Jag kan liksom inte få ur mig nåt längre, har ingen inspiration och knappt inga tankar längre så jag tror det får vara slut nu.

Men jag lovar inget!  

jag vill inte på något sätt förringa det fruktansvärda som hänt - och fortsätter att hända i det totala kaos som råder - men jag är helt förbryllad över hur många som säger "Ahiti"?   

stod det i mailet jag öppnade tidigare i dag. Det kom från AF och innehöll en enkät angående "utomstående aktörer" som de ville att jag skulle fylla i.

Tabellidiot och bitterf**a som jag är deltog jag naturligvis gladeligen  men hade gärna sett fler svarsalternativ och utrymme för kommentarer vid varje fråga. Det var ju inte utan att jag var tvungen att sätta ett hyfsat bra betyg på den gemensamma planering vi gjorde, men jag hade också väldigt gärna velat kunna påpeka att den planeringen överhuvudtaget inte följdes.....

Anyhoo...nu har jag fått ytterligare en möjlighet att få säga vad jag tycker, och det känns ju bra - fast ärligt talat hade det varit ännu bättre att få gehör för mina tankar under pågående coachning så att situationen kunnat förändras då - förhoppningsvis blir det bättre för andra i framtiden men det lilla gröna spöket inuti mig ropar "men jag då, men jag då?"

Jag har en ovälkommen lucka i mitt CV, är inte rikare på kunskap och erfarenhet och har blivit en liiiiiiiten aning bittrare faktiskt. Har jag förresten nämnt att jag inte hört av min handläggare på AF på tre månader, trots massa mail från min sida? "Stå till förfogande" gäller uppenbarligen bara oss arbetslösa - inte de som ska hjälpa oss?

som Yasha utmanade mig att komma på var minsann inte det lättaste......

*Jag lider av en extrem aversion mot att förlora. Det händer att jag hellre låter bli att spela spel jag inte säkert VET att jag åtminstone har stor chans att vinna så att jag inte ska irritera mig efteråt för att jag har förlorat.

*Jag är orsaken till att min Lillefar blev "fjällfrälst". Som 15- åring bokade jag - naturligtvis utan att be om lov - en icke avbokningsbar fjällvandringstur tillsammans med fem killar i 20-årsåldern och av någon outgrundlig anledning lät pappsen inte mig åka utan for själv iväg tillsammans med mina kompisar - sedan dess har han varit ute på vandring minst en gång per år.

*Min garderob består av plagg i färgspektrat svart, grått, vitt, vinrött, rött, och rosa. Jag har sådan färgmatchningsnojja att jag kan bli rent fysiskt illamående om jag blandar för många av ovanstående färger. Till min svartvitrutiga blus skulle jag ALDRIG kunna ha röda byxor, de måste vara svarta - och  jag kan inte ha en rosa kofta ovanpå även om jag har svarta byxor.....*sucka*

*När jag var 17 satt jag i fyllecell en natt - för att min väninna blev upphämtad av polisen på det dansställe där vi var (alldeles för unga) och jag fick åka med som "bonus". Min Lillefar tänkte att "det kunde bli en läxa" för mig. Vad jag lärde mig? Att flirta med poliser och häktesvakter kanske?

*Min största matpassion är ost. All sorts ost, på all sorts mat och i alla lägen!

*Trots att mitt ex är uppvuxen i Tokholmen och Kristianstad och jag inte långt från Byhåla visade det sig att vi är släkt-i-släkten med varandra; hans pappas kusin har varit gift med min farbror så hon är alltså mamma till två av mina kusiner.....

*Jag har lyckats bli påkörd bakifrån tre gånger på fem år - men själv aldrig orsakat någon olycka, inte ens kört i diket.

*När jag var barn älskade jag att åka bil, på hala vägar med snötyngda granar runt omkring fantiserade jag att jag var en prinsessa som åkte släde efter ett fyrspann och jag åkte gärna runt med Lillefar i någon av alla dieselbilar som passerade revy i familjen under min barndom och kollade på ställen där han var och jobbade. Jag gillar fortfarnade att åka, eller ännu hellre köra bil.

*Den enda av mina barndomsvänner som jag har kontakt med är den som har flyttat längst bort av oss 28 klasskamrater, hon bor på Färöarna.

*Jag fullständigt ÄLSKAR att dansa, både "skaka rumpa", bugg, foxtrot och gammeltjo men har inte lyckts träffa nån man som delar den kärleken - så var varnad Hjärtat, jag SKA lära dig att bugga....nån gång! ;-)

Jag känner det redan, trots att snön vräker ner utanför mitt fönster, hur jag är på väg in i min ständiga vårnoja: ommöblerings/rensnings/uppfräschningsnojan.

Ibland, förr om åren var det sjuperbra att drabbas av den, det fanns alltid nån källare, graderob eller linneskåp som behövde röjas, jag huserade på en herrans massa kvadrat så ommöblering var ett riktigt nöje men efter min flytt till betydligt mindre, och betydligt mer begränsad ekonomi har jag försökt att behärska de här utbrotten.

Jag har vad jag behöver och är riktigt nöjd med mina möbler, tavlor, kuddar och gardiner och placeringen av desamma så shoppa varken kan eller vill jag och ändå riktigt gnaaaager det inom mig idag av nån slags.....skaparlust?

Det är ett stort dilemma det här, fast Hjärtat har lovat att jag ska få vända upp- och ner på valda delar av hans hem - men inte förrän "framåt våren". Jag vill ha vår NU!!!! =)

Oftast inträffar det när jag tittar på tv. Då menar jag inte gamla skräckfilmer - de kan vara nog så läskiga (även om Hjärtat försöker övertyga mig att de bara är hittepå) utan jag menar dokumentärer.

Igår råkade jag hamna i en som handlade om piratmarknader. Inte sådana där man säljer pirater - hade Jack Sparrow varit till salu hade jag slagit till mesamma ;-) för den sorten vet jag inte ens om de finns men den sorten som säljer märkeskopior, eller snarare tillverkar. Eftrsom jag själv är så långt ifrån pryl/märkesfixerad som man kan komma har jag aldrig sett det som ett problem men det började jag mer och mer göra igår när man berättade om förhållandena bakom tillverkningen dvs att unga flickor från Kambodja säljs av sina familjer och kedjas fast vid maskiner.

När en fd polis, numera "märkesspion" berättar att i turistparadiset Pattaya kan man köpa vad som helst, bara priset är rätt och då talar han inte om fejkväskor och -Ttröjor utan hot, stympningar och avrättningar. När en amerikansk advokat berättar hur han anfallits av en knivbeväpnad man och hur hans familj hotas för att han "rotar" i piratimportverksamheten.

När en nigeriansk fd apotekare berättar hur hennes syster dog av sin diabetes, inte för att hon inte fick medicin utan för att hon fick pirattillverkad verkningslöst insulin. När en brittisk forskare och läkare beställer medicin via en helt öppen site på nätet och får - enligt hans professionella förmenande - fullständigt exakta kopior på medicinen ifråga, med "bara" den lilla skillnaden att de han skickat efter är verkningslösa sockerpiller.

När en kvinna i England berättar att varken läkare eller apotek hade resurser att testa om den livsviktiga medecin hon tar varje dag innehåller verksamma ämnen och "lugnar" henne med att hon lika bra kan fortsätta ta den - "eftersom den iallfall inte gör någon skada". När den nigerianska apotekaren som startat ett korståg mot den illegala medicinhandeln berättar att hon och hennes medhjälpare funnit "mediciner" som innehåller tex industriavfall och urin (!)

Då blir jag rädd...och faktum är att jag inte blir ett enda dugg lugnare när jag i ett nyhetsinslag strax därefter får se invigningen av det första privatägda apoteket i Sverige och får höra att receptfria medeciner prishöjts med mellan 7% och 40% innan avregleringen trädde i kraft.

Faktum är att de fria marknadskrafterna skrämmer mig, det skrämmer mig som fan att ALLT är till salu om du bara slantar upp rätt summa. Kan du inte slanta upp får du nöja dig med industriavfall?

Snart kommer Hjärtat hit!  

*räknar ner timmarna*

har jag väl knappt haft några i mitt liv - förutom på det ljuva 70-talet då jag som mellanstadiebarn gillade ABBA:s musik och likt så många andra småflickor mimade framför spegeln. Men ordet "idol" betyder så mycket mer för mig än att man gillar den musik eller de böcker personen ifråga gör - en riktig idol har en fulllödig personlighet, åsikter och stil man uppskattar.

Så igår fick jag mig en idol. Jag har alltid tyckt om hans böcker, men programmet "Anikte mot ansikte: Henning Mankell" gav en större insikt i vem har är som person och hur han tänker. Han delar sin tid mellan Sverige och Mocambique och har många tankar och åsikter om den afrikanska kontinenten, utvecklingsländer, biståndsarbete och annat. Till exempel berättade han vad det skulle kosta att ge ALLA barn på i Afrika en grundlägande skolutbildning, dvs lära sig läsa, skriva och räkna. En rent hisnande summa - motsvarande den vi här i Sverige köper hund- och kattmat för på ett år!!

Tyvärr verkar inte programmet visas på SVTplay, annars hade jag lagt en länk för det var klart sevärt. En länk till Mankells hemsida ska ni dock få, där finns en hel del att läsa om man orkar engagera sig utanför landets gränser: http://www.henningmankell.se/