Jo, trots att det är närmare en vecka sedan jag skrev sist så får jag nog lov att inleda med lite gnäll:

För mycket värme, för lite dricka, för mycket aktiviter, för lite lagad mat, för mycket funderingar, för lite vila, för mycket sena nätter har resulterat i en tröttkörd Catt - men som underligt nog mår riktigt bra ändå!? Det känns bitvis som om jag går på sista energireserven, men på nåt märkligt sätt laddas den på utan att jag märker det, och det är förmodligen så det ska vara? Jag börjar känna mig som en människa......

Om än lite förundrad över vissa människor...vännen A, som är hopplöst och hjälplöst förälskad (igen, för fjärde gången efter sin separation i dec - 07). Inget ont i det, kärlek är vackert, men nog funderade jag lite i måndags när vi var på marknad tillsammans med min P17 och hans S, som är hennes dotter, samt lillasyster B. A har vid ett antal sena "terapisejourer" hos mig anklagat sig själv för att vara en dålig mamma och jag har gjort mitt bästa för att boosta henne genom att inskärpa att hon inte alls är det, att det är BRA för barnen med en mamma som försöker vara lycklig och skapa sig ett liv. Fast i måndags kan jag inte hjälpa att jag blev smått irriterad när hon gick med mobilen i ett krampaktigt grepp i förväntan och hajade till varje gång det plingade i den - snacka om att toksmsa!?

Ungarna var inte heller imponerade av att hon knappade frenetiskt med ett lyckligt leende på läpparna och i mitt stilla sinne kände jag att hon faktiskt kunde ha varit DÄR, med oss och bett honom stilla sig till lite senare, och kan han inte ta det är han ju inte mycket till karl? Inser att det här låter lite avundsjukt, men det är det faktiskt inte - bara en fundering över hur vissa prioriterar....

Själv tänker jag prioritera en lugn helg - bortsett från att Å och M kommer hi imorgon med tokhunden Q, jag ska jobba på söndag och kanske, kanske åka bort på måndag. Lungt - eller hur? *S*