Jupp, det gör jag nu och det känns mer än gôtt kan jag säga. Allt som hände i veckan -  och då menar jag ALLT -  har varit positivt, till glädje och gamman. Inte så att jag varken jublat eller hjulat även om M erbjöd sig att röja utrymme för det igårkväll men alldeles tillräckligt mycket för att jag ska ta fasta på vad L sade till mig vid nattbabblingen imorse och "go with the flow".

Att har förmågan att gå vidare är något som jag önskar alla, insikt om när det är nog med vissa beteenden och funderingar, när man skadar sig själv mer än andra med grubblerier och utfall. Hur jobbigt det än är att inse det så mår man bättre när man kan släppa taget om vissa saker. Det är inte lätt - men det går! Har man goda och nära vänner går det bättre, det har jag märkt tydligt *love to y'all* under de senaste åren när saker och ting utkristalliserats och ibland ställts på sin spets.

Livet utan vännerna vore - ingenting!

"Hoppet kräver den som tror att

slaget aldrig ges förlorat.

Ifrån vaggan och till alltings slut

måste hjärtat hålla ut"

ur De räknade glädjeämnenas bok

Två morgnar i rad har jag väckts av sms - båda innehållande rubriktexten, det idag var från snyggot Å, så det gjorde ingenting! =) Om inte annat så blev jag ju vaken, och det på tiden också. Strax efter Å:s sms droppade posten in - hela två vita kuvert - ett från FK och ett från AF. Tjohoooo tänkte jag, äntligen har kassan kommit fram till vad/om jag ska få bostadsbidrag, nu har de kommit ikapp efter sin omorganisation! Ibland är det tur i rent överdåd att jag är singel - en eventuell medboende hade dött av skräck och förlamning av åsynen av mitt raseriutbrott. Det hoppades, sparkades och kastades saker kan jag så här i förtroende berätta.

Kassan har alls inte tagit sig tid att räkna ut nåt bostadsbidrag för 2009 - nej då, däremot har man tagit sig tid och prioriterat att räkna ut att jag ska betala tillbaka en sjuhelvetes massa av det bidrag jag fick för 2007!!! Intressant på min ära - är det egentligen ens någon mening att skicka in ansökan för i år, när jag nu två år i rad tydligen fått för mycket från dem för att dryga ut min väldigt modesta sjukpenning. Den som sitter och gör dessa beräkningar är uppenbarligen till och med sämre på matte än vad jag är eftersom det ständigt bli så fel? Eller kan det - oh hemska tanke - vara hela proceduren som är något underlig?

Nästa brev trodde jag skulle innehålla någon tråkig form av kallelse eller handlingplan men härmed ber jag att få ta tillbaka det jag eventuellt i hastigheten kan ha sagt om att AF numera inte förmedlar arbeten utan enbart "hyfsar statistiken" via kurser. Brevet var mycket riktigt från min handläggariller Göran men innehållet var inte det jag väntat mig utan ett utdrag om en (spännande) tjänst med ett bifogat brev där det stod "det  här vore en ypperlig tjänst för dig - sök den!" =) Najs - halva av dagen *kärlekar* går även idag till illerGöran!

Andra halvan går utan skuggan av ett tvivel till snyggot Å, som inte bara väckte mig och påminde om dagens uppdrag utan även förgyllde min dag som har innehållit chokladsemlor, fyra viftiga voffar, "resursare" <---- internt skämt, skadad men pratglad Å-svärmor, ännu pratgladare Å-svägerska, julklapp, promenad, tacos med den i särklass godaste "gucca" jag någonsin ätit samt en ny upplevelse: "På spåret", som visade sig inte alls vara det knastertorra geografiprogram jag haft fördomar om utan väldigt underhållande. Ovanstående uppräknat utan inbördes ranking liksom.....

Nu är Catten trött. Soffan ropar nåt himmelsskriande ut sin saknad efter mig och jag har fyra litertetror vitt tyskt direktimporterat vin att konsumera - även de courtesy of snyggot Å, jag är  glad att du inte dricker vin bejb, och lovar att inte berätta nåt för din svärfar! ;-)

*doin' the soffhopp*

Nu sover jag ju inte igen! Hur fasiken kan jag vara komplett skit slut klockan 22 och sen bli klarvaken som en vattenpöl så fort jag släckt lampan? (det där föreställer en ordvits om det är nån som kan förstå det, så här mittinatten) Jag blir sååååå less liksom - imorgon skulle jag ju vara så nyponfräsch som det bara är möjligt för en bättre bedagad dam i min ålder och åka till snyggot Å och tillsammans med hennes svärmor med den så olyckligt brutna armen frossa loss på....just det, semlor! =) Risken är ju rätt stor att jag istället faller offer för ett rabiat vildsvin när vi ska lufta 4 stycken viftiga voffar eftersom jag inte orkar öppna ögonen så pass att jag ser nöffaren?

Får la kosta på att posta mig en liten godnattvisa, även om den handlar om en hund:

I dessa lågkonjunkturens dagar gläds vi med störste Cattungen - formerly known as P19 som idag fått fast anställning som bilskadereglerare!

MASSAMASSAMEGAMONSTERMÅNGA GRATTISAR ! =)

Catten själv riktigt nöjd med kvällen då hon har umgåtts i fröjd och gamman med exet och ungarna i hela tre timmar.....Hon har bjudits på Pasta Carbonara och kaffe på maten, diskuterat Ängelens kommande behov av den där inledande kursen inför övningskörning, P17:s kommande födelsedag och hur den ska firas, fd svärfaderns psykiska status, Frankieboys horribla övervikt, FK:s försenade utbetalningar, problemet med att skriva ut dokument utan färgpatron och en del andra oladdade ämnen med exet. På det hela taget riktigt trivsamt som sagt.....

Det kan nog bli människor av oss också - men det lär ta tid! =)

Här är han förresten - den nyanställde:

...det börjar bli mycket nu, men en till sån där kommersiellt gångbar musiksnutt till måste det bli - ba'fatt jag kan och för att den faktiskt, faktiskt går rakt in i hjärterötterna på mig!

Dessutom har Mattias Edlund löjligt vackra blå ögon.....

vara så otroligt förutsägbar och stilla någons uppmärksamhetsbehov så ska jag göra en snabb post här, med ett litet klipp tillägnat pannkaksätaren.....och ja, det heter pannkakor - inte plättar! ;-)

Japp, det måste vi ha lite - jag vet att den är löjligt populär just nu men jag gillar den ändå:

en baby i mitt hus.....

I lägenheten snett över min skriker ett litet barn, så där ihållande och andlöst som bara riktigt små barn kan. Jag vet att mamman är ensam med sitt barn och jag lider med henne - jag minns de till synes oändliga nätterna när jag matade, vyssjade, bytte, klappade, nynnade, matade igen, rapade, hyssjade och barnet bara skrek och skrek, blev svettigare och otröstligare och då...då tackade jag alla högre makter för att jag nånstans långt inne ändå hade den där spärren om gjorde att jag trots all ångest det där skapade inte kastade ut ungen genom fönstret.....

För visst känner de allra flesta av er mammor, och kanske pappor också igen det där - att till slut känna sig så maktlös och hjälplös att man nästan skulle kunna göra vad som helst, bara det underbara lilla knytet blev tyst? Jag hade ju åtminstone bitvis en barnafader i faggorna och det hände ju att han tog över när jag vakat flera nätter i rad, men att vara helt ensam! Jag undrar vad hon skulle säga om jag kom upp och erbjöd mig att avlasta? Vi gör ju inte sådant i vårt samhälle, "tränger oss på" helt okända? För okänd är hon ju, trots att vi bott i samma trapp i ett halvår nu...men hon är den enda av mina trappgrannar som åtminstone frivilligt säger hej och möter min blick när jag hälsar så kanske, kanske jag ska erbjuda mig nån gång?

Inte ikväll - nu har gossen tystnat (jag vet att det är en gosse eftersom han har en sån där käck reg.skylt med sitt namn på liggvagnen) och jag minns hur jag själv tassade på tå strax efter sådana sessioner, med hopp om att telefonen skulle hålla sig tyst tills knyttet kommit ner i djupsömn, att inget syskon skulle vakna och behöva nattas om utan att jag skulle få en stunds andrum....Jag älskar mina ungar - inte tu tal om saken, men de där stunderna saknar jag inte ett dugg!