vilket för Cattens del innebär att sluta vid 12, sjunga vid icke-elden ikväll, grilla där med resten av kören och sen gå på fest. Suck vad jobbigt liksom*L*

Lite trist är det ju naturligtvis att det inte blir någon brasa, men hellre det än en skogsbrand. Vi klarade ju oss för två år sedan när det ösregnade så kopiöst både den 29 och 30 att man inte kunde få eld på det samlade genomsura trädgårdsskräpet ens med eldkastare, så det ska nog funka i år igen.

Å tänk att i morgon ska jag göra nytta - jag fick ett nödsamtal strax innan lunch och hade kunnat göra nytta idag med om det inte hade varit för att Ängelen skulle skjutsas av taximamman. Jag ser fram emot imorgon, göra nytta är kul - och i gott sällskap blir det ju också! =)

Nog svamlat idag - liksom  många av mina "bloggvänner" (och naturen) lider jag av torka, och fast det snurrar av ett och annat i skallen ska jag inte kläcka ur mig mer för tillfället.....Ha ett helt underbart Valborgsfirande, det tänker jag ha!

Hur mätt å go är jag inte nu på en skala? Det haver grillats igen, hos snyggot Å i Utbygden och det var så gott så gott så gott: grillad fläskfilé med nypärer och kall limesås. Bortsett från att maten var rent löjligt god så var det lika trevligt som varje gång att träffas - alltid finns det nåt att gaffla om, fnissa åt och skvallra kring.

Jag är faktiskt så mätt å go så jag tror att jag tar en soffpaus innan det är dags att gå och lägga sig.....;-)

har jag inga minnen, han dog nämligen fem år innan jag föddes. Dock har jag ärvt något efter honom, och det är inte varken hans alkoholism eller hans talang för att spela bridge. Nej, det han lämnade i arv till mig är nåt genetiskt. Hans gener i kombination med ett flerårigt användande av preventivmedel (berättelsen om utgrävningen efter mina p- stavar kan vi ta i ett annat inlägg om intresse för våld och blodiga detaljer finnes), dvs testosteron, dvs manligt könshormon har gjort mig till en väldigt luden kvinna, något i stil med en skabbig schimpans. Jag har dessutom väldigt långa armar, vilket får mig att undra......

Nåväl, det var inte mina armar jag tänkte ventilera här, utan skräcken för kroppsbehåring - speciellt på kvinnor men även i ökande grad på män. Vad är det som är då farligt med det, varför måste vi avlägsna den och hur, hur, huuuuuur ska man göra för att inte känna sig som en igelkott med akne efter avlägsnandet? Jag har provat att raka (stickigt), jag har provat epilering (aj), jag har provat att vaxa (tidsödande), jag har provat det "senaste"; att typ sandpappra bort (rycker inte alls upp med hårsäcken som reklamen utlovar) och jag är ärligt talat rätt trött på det. VEM i fridens dagar har bestämt att det som finns naturligt på kroppen är onaturligt, ja rent av snuskig och äckligt?

För ganska många år sen beslöt jag mig för att inte bry mig, att vara naturlig och det skapade en genant situation. Inte så farligt för mig, som iklädd "översvämningikällarenbyxor" i godan ro gick runt på en djurpark när en pappa började skufa sin son med armbågen i sidan, peka och fnissa. Nej, inte så mycket för mig utan för just sonen ifråga som inte var så gammal att han ännu hade lärt sig att det är äckligt med kroppsbehåring. Han förstod ingenting och hans förvirring var total - vad var det med tanten därborta som fick pappa att bli så tramsig liksom?

Jag hoppas att det blev minst lika genant för pappan när han insåg att det var hans reaktion som var den äckliga. Nu råkar det här handla om just mina håriga ben - men det kunde lika gärna ha handlat om fräknar, övervikt, blont hår, röda ryggsäckar - you name it. Saker och ting blir inte "fel" förrän vi bestämmer oss för att de är det och låter oss ledas som får efter andras tycke och tänk.

Men för säkerhets skull fortätter jag nog att raka mina ben, så ingen behöver sätta glassen i halsen på stranden i sommar. Tack morfar.

Stegräknaren jag fick i fölseprepent från moråfar måste räkna fel.Det är fullständigt omöjligt att jag inte går längre på en dag. *muttrar* Igår var jag dessutom nästintill överdrivet energisk och tog en extrasväng när jag skulle hämta ut mitt lilla paket, men benhinnorna gillar inte promenader. Inte i de befintliga skorna i allafall. *muttrar igen*

Någon påpekade att jag skulle gå långsammare tills kroppen/benhinnorna vant sig vid promenader igen - men det är ju lite underligt det där för man har ju ett "normalt" promenadtempo och det är oerhört svårt att förändra det. Jag funderar på sittgympa nu - låter lagom avkopplande och inte slitsamt för de delarna av mig som protesterar. Släng er i väggen med era core-, yoga, och spinningpass - sittgympa is da sheit!!

Häromdagen fick jag en "avi om ett stort brev". Hmmm liksom, vad kan det vara? Jag har inte beställt någonting någonstans ifrån, bidraget räcker inte till det hur mycket nytt jag än kan tycka att jag behöver. Min födelsedag har passerat med råge, så nån prepent kan det inte vara. Kan det vara så illa att inkassokrav numera skickas ut för avhämtning, eller är det nån som har stämt mig och jag ska hämta ut en delgivning? Jag vet inte hur sådant fungerar - men man har väl sett på tv hur det går till i det stora landet i väst? 

Avin om det stora brevet har därför fått stå i mitt kök, jag har betraktat den då och då - ömsom med nyfikenhet och ömsom med lätt ågren. Idag tog nyfikenheten över, det fick vara en delgivning om det ville det, jag har inget som nån vill ha ändå....

Det var varken inkasso eller stämning! Tack rara M, nu kan jag ÄNTLIGEN telefonera mer än bara (!) 40 minuter innan min trådlösa börjar pipa hysteriskt och varna för att batteriet är på upphällningen! Jag tar det dessutom som en liten vink - och så fort jag har listat ut hur man gör för att komma ut på linjen ska jag inviga luren med att ringa dig....=) 

bara bli ett inlägg till, Katarina men det här är det inte så mycket att läsa i *L* Jag bara älskar den här låten - credd till Ängelen som visar sin mammaCatt så mycket bra musik. Dra på volymen ordentligt nu hörrni!

När jag bara bloggvandrar mer och mer...och läser din blogg, och din blogg, och kollar dina blogglänkar och hittar en tänkvärd gumma till...(varför hittar jag så få bloggubbar, bloggar de inte eller är de inte tänkvärda?). Nu har jag tappat räkningen på alla bloggar jag "måste" kika in på i stort sett varje dag - och en hel del av er hänger liksom ihop...ni är syskon, kompisar, arbetskamrater och refererar till varandra och mina bloggvandringar blir bara längre och vidlyftigare......

Till slut kommer jag inte att hinna göra nånting annat än att läsa, komentera och blogga själv, och hur går det då med bidraget? Småländske Jenz blev uppsagd från sitt jobb och fick chansen att flytta sin blogg från en för mig okänd portal till den lokala tidningen. Han får inget betalt, ingen dator, har ingen arbetsplats på tidningen utan sitter hemma på sin "lediga" tid och bloggar, för rons och sysslesättningens skull om sin situation som friställd. Detta fick hans A-kasseavdelning nys om och vill göra avdrag på hans A-kassa eftersom han enligt dem "inte står till arbetsmarknadens förfogande på heltid" då han bloggar....

Att han de facto bloggar eftersom han inte har något annat att göra, att han inställer sig på de möten han är kallad till, att han söker de jobb han blir anvisad - det spelar tydligen mindre roll i den här helt hyoptetiska situationen. Jenz funderar själv kring vad det innebär för de arbetslösa som tex tränar dotterns knattelag i fotboll, eller som sitter som ledamot i den lokala bostadsrättsföreningen. Läs här om ni också känner er brottsliga: http://www.smp.se/blogg/sokaren/

Och btw: nån dag ska jag lägga upp länkar till era bloggar.....jag vet bara inte om det är ok att göra det utan att be om lov först? Finns det nån som kan utfärda allmän amnsesti för sånt?

för att bli en liten aningens aning hälsosammare så har jag börjat att parkera min lilla Escrutt lite avsides i StoraStaden och sen promenera till centrum, sån där nyttig "vardagsmotion" ni vet.

Promenaden är vacker, den går en bit längs den lilla sjön som Staden fått sitt namn av och där har det gjort oerhärt vackert - där finns en "boardwalk", parkbänkar i mängder, fontäner och skulpturer. När jag viker av från strandpromenaden kommer jag in i den park som fått namn efter blomsterkonungen och där är minst lika vackert. Underbara planteringar - just nu med drivor av penséer, funchia som just övergått från den där första lila tonen till späd grön i knoppen, välkrattade gångar, en vattenlek och Stadens näst största (och handikappanpassade) lekpark, pergolor, bänkar och en liten scen där det hålls allsångskvällar på sommaren.

Sedan våren exploderat här i södern vimlar det av folk här, både i parken och längs sjön. De sitter på bänkar, liggar på filtar, gottar sig i pergolorna och det ser så oerhört trivsamt ut. Trivsammast av alla ser naturligtvis de förälskade paren ut där de går, står, sitter eller promenerar. Jag tittar på dem, ler lite smått och funderar på om det bara är nyförälskade ungdomar som gör sånt där - njuter av solen, värmen och varandras sällskap.

Till er som har den stora förmånen av att ha en älskad i er närhet: tar ni vara på det här, går ni också ut på promenad, njuter av solen och sällskapet och lägger "måstena" åt sidan? Ibland tänker jag på att det kanske var det man skulle ha gjort, struntat i dammsugningen och bäddningen och gått ut och bara varit. Kanske hade det inte varit räddningen men det hade förmodligen inte heller försämrat någonting. I fortsättningen ska jag lägga mig MYCKET vinn om att bara vara.

Det finns en textrad ur Marie Fredrikssons sång "Ännu doftar kärlek" som lyder: "För ännu doftar kärlek och hoppet blir till tro, Ännu blåser vindar som stillar sig till ro"

Just det där sista, att "stilla sig till ro" tror jag är viktigt, väldigt viktigt......