kommunikation är grunden för alla goda relationer.

Jag erkänner utan omsvep att jag är OEHÖRT dålig på att prata om vissa saker. Jag är helt enkelt inte uppfostrad till att prata om hur jag mår, vad jag vill och och vad jag tycker. Jobbrelaterat är det såklart inga problem alls, där är jag snarast lite för frispråkig ibland men när det kommer till mitt privatliv....ja då blir det lite komplicerat.

Men när jag då krånglar mig loss ur den där "tabu"känslan och faktiskt säger vad jag tycker, tänker, känner, vill och mår och får en ganska ljum, om ens någon respons på det - hur går jag vidare då?

Det finns ju vissa saker som vi tejer/kvinnor har uppfostrats till att "veta", att det inte uppskattas att vi "tjatar" till exempel. Att vi inte ska vara "klängiga" eller "efterhängsna". Jag tror att alldeles för många av oss mer eller mindre medvetet har integrerat de här sakerna i vårt agerande och i alldeles för stor utsträckning låter killarna/männen i våra liv vara de som styr och ställer med hur saker och ting bör vara....

och sen sitter vi där, med en hel jävla jättehög med beslut som vi kanske helt plötsligt har kommit fram till att vi inte är delaktiga i - vi har helt enkelt underlåtit att ha åsikter själva, just för att inte uppfattas som "klängiga". Vi har gjort en hel massa "icke-val" för att prata existensialism.

Förmodligen ska jag väl enbart tala för mig själv, men jag undrar om ni inte håller med om att det ibland känns alldeles överjävligt att upptäcka vilken situation en uppenbarligen alldeles frivilligt har försatt sig i, nästan utan att vara medveten om det....

*Edit*

Och efter en natts god sömn. lite input och eftertanke dyker tanken upp....att det ju faktiskt KAN vara så att det jag sagt faktiskt uppfattats, och nu processas. Bara att det sker så långsamt att jag - som oftast både talar och handlar (och bloggar) lite överilat och ogenomtänkt - inte förstår att det faktiskt processas?

tog sex av "mina" tio elever studenten.

Jag måste säga att jag är evinnerligen glad att Ängelen inte också gjorde det - för med så mycket att fixa för studenterna på jobbet så hade jag varken hunnit eller orkat göra det på hemmaplan.

Fast lite fix blev det ändå, eftersom hon i sista sekunden blev medbjuden på studentbal - f.d klasskompisens pojkvän dumpade henne 14 dagar innan balen och då fick Ängelen steppa in som kavaljer. Men det skulle ju orndas kläder! En känning hittades på Tradera, budades på och vanns...men kom ju aldrig!!!! Så i vild panik fick vi åka till StoraStaden för att köpa en kort cocktailklänning (vilket var det enda vi hittade) som jag sedan satt halva natten och sydde till en långkjol till....det var tråkigt och stressande, men det gick och bal blev det...

Åter till ämnet, "mina" elever tog som sagt studenten, och trots att jag vet att eget skryt luktar illa tänker jag nu skryta: i samband med detta får jag av ett föräldrapar veta att det är på grund av mig som deras son stannat kvar på vår skola. I samma veva som jag började jobba där hade föräldrarna blivit mer och med desillusionerade och uppgivna, skolsituationen funkade inte alls...men de försökte härda ut och hitta alterntiv under vägen. Så förändrades något, uppenbarligen alltså till det bättre och i fredags fick jag alltså veta att lillastora jag hade gjort den skillanden för familjen. Det värmde i hjärtat och fick självkänslan och självförtroendet att växa rejält.

Pappan ifråga - som faktiskt är något av en lokal celebritet - sa att om det någonsin var någto jag behövde hjälp med, om det var något på jobbet som krånglade, eller om jag tänkte söka nytt jobb och ville få "utomordentligt goda vitsord" så var det bara att höra av sig. Nu är ju inte jag den hjälpsökande sorten - men bara att få det sagt till sig...det är fint!

min kropp sig utanför min kontroll.

Då sover jag. Jag sover löjligt mycket, det är som om alla system stänger ner och kroppen och hjärnan liksom "skyddar" sig. För jag har - baserat på tidigare erfarenheter - konstaterat att det här händer när jag känner mig under mycket stress och/eller stark press. Oavsett hur viktigt någonting kan vara att dryfta eller genomföra så funkar det liksom inte - jag somnar. Mellan sömnattackerna är jag alert och vaken, jag sköter mitt jobb och jag äter rätt hyfsat. Men sen sover jag.

Inte för att något förändras eller förbättras av sig självt medan jag sover och inte för att jag har mer ork att göra/säga det där jag borde göra/säga efter jag toksovit. Fast uppenbarligen har mitt medvetna jag inte så himla mycket att säga till om det här eftersom det "bara händer".

Jag får göra som jag brukar få göra: hänga med i det som händer och gilla läget, oavsett om jag gillar det eller inte....

min kropp sig utanför min kontroll.

Då sover jag. Jag sover löjligt mycket, det är som om alla system stänger ner och kroppen och hjärnan liksom "skyddar" sig. För jag har - baserat på tidigare erfarenheter - konstaterat att det här händer när jag känner mig under mycket stress och/eller stark press. Oavsett hur viktigt någonting kan vara att dryfta eller genomföra så funkar det liksom inte - jag somnar. Mellan sömnattackerna är jag alert och vaken, jag sköter mitt jobb och jag äter rätt hyfsat. Men sen sover jag.

Inte för att något förändras eller förbättras av sig självt medan jag sover och inte för att jag har mer ork att göra/säga det där jag borde göra/säga efter jag toksovit. Fast uppenbarligen har mitt medvetna jag inte så himla mycket att säga till om det här eftersom det "bara händer".

Jag får göra som jag brukar få göra: hänga med i det som händer och gilla läget, oavsett om jag gillar det eller inte....

bort att rapportera att jag slutat snusa!

Bara sådärheltappropå faktiskt.

Eller nä, inte riktigt. Jag hade i ärlighetens namn funderat ett tag på hur onödigt mycket pengar det faktiskt kostar att snusa. Inte lika mycket som det kostade att röka, men inte så lite som att låta bli. För några år sedan när jag gick från att röka till att snusa tyckte jag att jag var rätt smart. Det fanns en del vinster, både hälsomässiga och rent krasst ekonomiska. Och ärligt talat tyckte jag att det var bra mycket coolare att snusa än att röka.....som om jag vore nån jämrans fjortis liksom?

Som 40plussare borde jag ju liksom veta bättre, så  i påskhelgen bestämde jag mig för att sluta snusa. Bara så där. Cold turkey brukar det visst kallas när man tvärslutar med en drog - och för mig är/var snus en drog. Jag kände att för mig är tvärslut det enda sätt som finns, jag tvivlar inte ett dugg på att tuggummi, spray och allt annat vad det nu finns kan vara riktigt bra hjälpedel, men jag tvivlar inte heller inte en enda sekund på att jag skulle bli exakt lika beroende av snus-substitutet som av snuset i sig - och då har jag ju knappast vunnit något. Snarare förlorat ekonomiskt eftersom de här substituten inte på något sätt är billigare än snuset...

Så, nu är det typ 1½ månad sedan jag slutade.

Jag kan fortfarande känna ett rent enormt sjukt sug efter snus, i samma situationer som en rökare känner sug, dvs främst EFTER...typ efte maten...och efter, tja, gissa själv   Första veckorna kändes det som om ALLA i min omgivning snusade, jag såg snusdosor i folks nävar och prillor på väg in i munnar överallt...Men nu har det värsta lagt sig och även om det påstås att snusabstinens är värre än cigabstinens så är det absolut inte värre än att jag vissa dagar fullständigt glömmer bort att det inte är så länge sedan jag snusade.

Det finns faktiskt vissa fördelar med att vara envis som en röd gris: jag har lsutat snusa!!!