avser jag att byta bloggportal.

Du som mot förmodan anser dig vilja följa mina fortsatta svamlerier kan maila mig på:

cattenslivalfakrulllive.se

eller kläm in en kommentar här på bloggen

så får du veta vart jag finns i fortsättningen.

Pöss och på återseende!

Jupp, nu är jag lite insnöad - jag vet! Men sån blir jag lätt, speciellt vad gäller de ungar som är målgruppen i "min" klass, de är ju min käpphäst på nåt vis, det är dem jag så innerligt gärna skulle vilja att det läggs mer tid, ork och ekonomiska resurser på.

I klassen finns två pojkar som är så passens smarta att jag är säker på att de skulle scora rätt högt på ett IQ-test. Nånting har hänt i deras liv, nånting som gör att de inte har koncentrationsförmåga och uthållighet nog för att kunna hänga på i den vanliga skolgången. Men vad, när och hur kommer vi åt problemet? Sådant läggs det inga resurser på att utreda (i min kommun, bör tilläggas), det "enda" som sker är att det har konstaterats att de inte har någon bokstavsdiagnos eller någon dyslexi.

För 10 år sedan när jag gick på universitetet tog jag en fristående 20 poängskurs i specialpedagogik, dels för att ämnet intresserar mig och dels för att jag själv har en son med rätt grava läs- och skrivsvårigheter och som hade vissa inlärnings och koncentrationsproblem under mellan- och högstadietiden och en väldigt nära väninna med ett gravt fysiskt handikappat barn. Jag VET av erfarenhet att den nuvarande skolformen inte funkar för alla.

Men redan då - för 10 år sedan - pratades det om, och arbetades det för vad man kallade "en skola för alla" - dvs man skulle vidga skolsystemet så att ALLA, oavsett diagnos eller annat passade in i den befintliga skolan. Fortfarande kan jag inte se att det har gjorts så mycket åt det hela. Särskolan t. ex. finns kvar, enda förändringen är väl i de flesta fallen den rent geografiska och de är numera för det mesta inhysta i samma lokaler som den "vanliga" skolan. Barn och ungdomar med rena fysiska handikapp har också beretts tillträde med hjälp av tillgänglighetslagar - bra naturligtvis!

Men att använda skolan som "avstjälpningsplats" för de som inte är studiemotiverade men ändå har skolplikt anser inte jag vara någon lösning - de kommer dit med ett enda syfte: att närvara tillräckligt mycket för att kunna kvittera ut sitt studiemedel. Att de stör de som trots allt ändå försöker nå sina slutbetyg, att de orsakar turbulens i undervisningen, att de "stjäl" en himla massa resurser både ekonomiskt och på lärarnivå ses mellan fingrarna med - de är ju på detta sätt borttrollade ur den negativa statistiken - på samma vis som de som går en "söka jobbkurs" vid 40+ är borttrollade ur arbetslöshetsstatistiken men till lika lite nytta.

För vad händer när de här ungdomarna fyller 20? De allra flesta har fortfarande inte fått något slutbetyg, de har lagt ytterligare några år på att flyta runt i något som de inte kan tillgodogöra sig, något som känns meningslöst och helt plötsligt har de inte längre någon engagerad men frustrerad lärare att luta på. Jag vet verkligen inte hur man kommer tillrätta med det här - men eftersom det påstås att dagens ungdom är vår framtid så blir jag nästan lite rädd, speciellt med tanke på att vi i dagarna på indikationer på att antalet IV- elever kommer att öka rätt drastiskt till hösten.

Naturligtvis säger jag inte att alla fd IV-elever blir socialt missanpassade individer, absolut inte - men de begränsade resurser som finns räcker inte till att ge dem som behöver det ett mål och en mening med sina studier när de själva inte kan hitta dem. Sitta av tid för sakens skull ska ingen behöva göra - vare sig det är i skolan eller på en mer vedertagen arbetsplats och eftersom skolan är kunskapens vagga behöver vi göra den attraktiv och intressant, givande och framför allt kunna ge varje individ den stöttning och de redskap  som h*n behöver för att kunna skapa mening i sitt liv!

en tonårspojke som hoppas kunna chockera medelålders tant:

Gossen: Sug min k*k!

Tanten: Nä, min mamma har varnat mig för att stoppa småsaker i munnen.

Gossen: *dryper av*

en tonårspojke som tjatar, tjatar och tjatar om kvinnokroppens mysterier som han egentligen inte har en aning om genom att hävda att alla som inte håller med honom lider av PMS:

Tanten: Du är som ett PMS hela du, det är bara det att du finns där alla dagar i månaden.

Gossen: *dryper av*

Utöver de highlightsen har allas eder Catt förärats med två "hederstitlar". I går fick jag frågan om vilket land jag kommer ifrån och svarar såklart "Sverige".

Tjej: Nämen jag menar var du är född!

Tanten: I Sverige.

Tjej: Inte av svenska föräldrar!

Tanten: Jo faktiskt.

Tjej: Men de är inte födda i Sverige, jag gissar på Spanien, eller Grekland, eller Iran.

Tanten: Nej, de är födda i Sverige, av föräldrar som också är födda i Sverige.

Tjej: Men du ser inte svensk ut, då är du zigenare!

Parentes: Jag vet att det inte är PK att använda ordet zigenare, men eftersom tjejen själv är av romsk härkomst är det tydligen ok för henne att använda det, på samma sätt som invandrare får kalla sig själva för "blattar" och mörkhyade får kalla sig själva för "niggers". Nöjd så Hjärtat? ;-)

Annan Gosse: Döö. dööö, dööö vikarien! Vad heter du!?

Tanten: Catten (nä det sa jag såklart inte men ni fattar)

Annan Gosse igen: Det ser du inte ut att heta!

Tanten: Jasså inte?

Annan Gosse omigen: Nä, du ser ut att heta Ingela och vara en gammal sosstant!

Tanten: *ovanligt nog svarslös*

Sååå.....jag ser alltså ut att vara en romsk gammal sosstant vid namn Ingela.

*noterar*

Jag kan väl inte vara den enda som kommit att fundera på om huruvida meterologen Peter Kondrup:

Bilden är snattad från Aftonhoranbladet

möjligtvis skulle kunna vara en borttappad Rongedaltrilling?

Bilden är snattad från SlaskExpessen

Troligtvis är jag oerhört efter min tid - men sånt här ska man också fundera över....  

I klassen finns det några ungar som jag känner sedan tidigare - beroende på att de gått på samma högstadieskola som Ängelen, någon tom i samma klass. En av dem är här i från Byhåla, de andra från en eller annan intill-liggande mindre by (ja, det finns mindre).

Någon av dem har flyttat ihop med sin pokjvän - här i byhåla - och alla de ovan nämnda samlas vid det lokala vattenhålet på helgerna. Problemet är att de är inte gamla nog att få komma in, utan hänger alltså utanför, minst lika rejält tankade som de som är på andra sidan väggen.

Flera gånger under veckan  kommer frågan upp: "Vad ska du göra i helgen?". Ja, mig frågar de förstås inte, jag är ju en dinosaurie och totalt förstenad men dem sinsemellan går snacket med ojämna mellanrum. Klart är att alla ska åka till /stanna hemma i Byhåla. Klart är att alla tycker att Byhåla suger fett. Klart är att alla ska supa sig så fulla som plånboken tillåter - och den tillåter tydligen en hel del eftersom jag har förstått att smuggelspriten nu för tiden är rent skrämmande billig.

Underligt nog verkar det som om ingen VILL vara i Byhåla och supa sig vettlös - ändå gör de det?

Okej, det ska erkännas - ingen av de här ungarna är den vassaste kniven i lådan, det finns ju både rutiga och randiga skäl till att de går IV- programmet om man säger så....men ändå. Vart har initiativförmågan tagit vägen? Kollega H hade en diskussion om det där med att dagens ungdom är bortskämd med några av dem och fick så klart våldsamt mothugg. Att de inte gör nåt annat än super skallen i bitar i en byhåla är inte DERAS fel, det är samhällets, föräldrarnas, staten, SJ, Länstrafiken osv osv.

För om det hade funnits fritidsgårdar eller klubbar för yngre, om de hade fått åka gratis på tåg och bussar, om de hade haft rikare föräldrar så hade de. Ja, vad hade de då? Jag kontrade med att de faktiskt får åka på sina busskort på helgerna, det finns ett ungdomscafé i StoraStaden, uppmanade dem att engagera sig i olika ungdomsverksamheter - men tro mig eller ej - det var nåt fel på allt det jag föreslog....

Man ska inte jämföra, men när jag var tonåring fanns det ingen fritidsgård i min by, det var inte billigare enligt konsumentprisindex att åka tåg eller buss, det fanns ingen ungdomsklubb, mina föräldrar hade minimalt med pengar och tilldelningen till mig blev därefter - men jag minns aldrig att jag hade tråkigt eller var sysslolös? Jag aktiverade mig i det som fanns till hands i byn, man fick helt enkelt hålla till godo med det och gilla läget - det kanske är det som är skillnaden mellan min och deras generation?

I morgon kommer jag förmodligen att få höra nya berättelser om fyllehallisar, vem som spydde var och vem som hånglat med fel tjej/kille och det är så jävla trist. Trist för att de har bara en ungdomstid och de fyller den med för mycket av en enda vara och trist för att de än en gång valt minsta motståndets väg...

Själv har jag haft en toppenhelg med mitt Hjärta, vi har inte tokaktiverat oss - eftersom vi båda var ganska slagna hjältar efter veckan som gått. Framför allt har vi kramats en hel del - det ger ork till kommande vecka =)

är som sagt det som tyngdpunkten ligger på i den elevgrupp jag delar ansvaret för. Det är inte lätt alla gånger.

Idag kom vi in på vikten av att studera för att skapa sig ett vettigt liv. Jag ställde frågan: "Hur ser du på din framtid?" och fick svaret: "Snabba bilar, snygga brudar, massor av cash".

Jag hade redan innan en liten naggande misstanke *ironi* om hur de trodde sig kunna skapa den framtiden och i det här fallet besannades min fördom, det var knappast någon av gossarna som tänkt sig att slava på ett verkstadsgolv 18 timmar per dygn för att uppnå sin vision.....

Och nu ska jag blottlägga hela min desillusion: när man har föräldrar som lever på bidrag och jobbar svart därtill, när de coolaste människorna man har i sin omgivning och ser upp till med beundran är de som är på väg nedför stegen i rättsapparaten, när man ser hur snabba pengar man får in på att häla eller dila i jämförelse med att stå vid linan, när man upplever att allt negativt som händer är nån annans fel (läs "samhällets") så är man förmodligen inte studiemotiverad.

Nu säger jag inte att alla eleverna i min grupp har det/tänker/vill ha det så där - det finns de som har drömmar och visioner om ett "hederligt" arbete också - men som påverkas oerhört av den allmänna stämningen i gruppen, trycket om hur man "bör" vara är stort.

För ett tag sedan rånades ett 20- tal ungdomar i en lokal av maskerade personer under knivhot - de framkom snabbt att inte mindre än fyra av "mina" elever var förövarna och eftersom de alla vid det laget samlat på sig en rejäl pott av "ringa brott", dvs bilstölder, hot, personrån, inbrott mm snabbade man på processen och igår påbörjades rättegångarna.

Den ende av dem som inte är myndig släpptes ur häktet när datum för rättegången var satt och har i väntan på denna gått i - eller åtminstone vistats i - skolan, trots att en annan av eleverna är målsägande i ett av målen och en annan är vittne i detsamma. Det har han rätt till enligt lag.

Hans frånvaro under häktningstiden räknas som "giltig" och han har därför rätt till studiemedel. Det har han rätt till enligt lag.

Efter domen avkunnats kommer han förmodligen att få gå i skolan tills hans rättspåföljd kan utmätas. Det har han rätt till enligt lag.

Alltså kan han gå till sin arbetsplats och visa upp sig, skratta åt hela systemet och dessutom få betalt för det. Skulle det funka för en vuxen arbetstagare också, eller gör de få månader som återstår innan han är myndig så stor skillnad för hans ansvarsförmåga? Som arbetsgivare har du rätt enligt lag att avvisa en anställd på ovan stående grunder men som skola är vi skyldiga att ansvara för dem tills de fyller 20 - vilket ansvar tar de själva?

*sucka*

Klart att jag vill stanna kvar på skolan mira, nu börjar jag få lite grepp, till och med om matten! Men om det ska bero på att N är allvarligt sjuk så känns det ju lite kymigt liksom - fast å andra sidan; "Den ens död är den andres bröd" sägs det ju. Rektor säger att N kommer tillbaka nästa måndag - kollegorna säger att de tvivlar på det- jag bara väntar och glider med......en omplacering av henne vore ju tippelitoppen för oss båda, precis som du säger Selma!

Gled gjorde det inte idag utan gungade, sprattlade och svängde när Ängelen hade avslutning på musikskolan. 33 band uppträdde och det var främst rockinfluerat - men jämnt överlag riktigt bra. Stolta modershjärtat måste dock påpeka att det inte var många band bortsett från "Case of Emergency" där alla bandmedlemmarna spelade i samma tempo hela låten igenom...vi skyller på att med hörningen inte var på topp =)

Spräckt min budget har jag gjort totalt och fullständigt idag också - igår på arbetslagsmötet insåg jag att mina skor STANK! Räknade snabbt i huvudet och kom fram till att jag haft de skorna i hela sex år så nu har jag shoppat på mig inte ett - utan två par vårskor för den sammanlagda rent horribla summan av 278:- Men jag räknar med minst sex års brukstid även på dem, kanske mer eftersom jag nu har två par att alternera med så på det viset blir de väl värda pengarna. Å så säger man att kvinnor är shoppingtokiga - och främst vad gäller skor?

Träffa snyggot Å har jag också hunnit med - hon var och plattade tuttarna för första gången i sitt liv och såg minst sagt förbryllad ut när hon kom ut efter mammografin. Jo, det ÄR tyvärr så - hur bulligt välformade vi kan tyckas vara är vi trots allt rätt ihopklämbara (jag uppfann just det ordet, om nån undrar). Eftersom vi nu båda är oerhört upptagna kvinns blev det en snabb måltid men vi hann nog klämma in en hel del babbel under den stunden och framför allt var det sååå trevligt att ses face2face igen - det var alldeles för länge sedan sist!

Sist och slutligen kan jag meddela att betonggolv - inte bara de i fabrikslokaler utan även de i skolor - är jävligt hårda och det känns från vristerna hela vägen upp i axlarna och därför ska jag bespara er mer svammel för idag. Imorgon är det torsdag och en dag närmare helgen  då Hjärtat kommer  hit och jag lääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääängta
r! =)

Jo'rå, jag vet nog att varje människa är unik och blablabla newagetjafs och antijante och så vidare....

Men i morse kom jag att fundera över om jag kanske är unik på ett alldeles speciellt sätt.

Jag skulle nämligen slänga soporna på väg till parkeringen, bilen och jobbet. I detta då kom jag på hur OTALIGT många bloggar jag läst om de som i morgontröttheten tänkt sig göra detsamma och istället för att hiva soporna hivat jobbportföljen/väskan/matlådan.

Det gjorde inte jag, jag var inte ens nära att försöka och har aldrig gjort trots att jag förmodligen ligger på Sveriges tio-i-topplista över de morgontröttaste människorna ever.

Gör det mig unik att jag aldrig kastat väskan i soporna?