jag skriva om en torsdag?

Att den är ganska tråkig faktiskt....

Jag är i stort sett ensam på jobb, vaktmästaren är här och delar av administrationen och en och annan SFI-lärare, men pedagogpersonalen är för övrigt verkligen lätträknad. Av min arbetslagsledare (i 1½ dag till!!!) har jag inte fått några arbetsuppgifter als, trots att hen visste att jag skulle jobba denna veckan också, och trots att hen själv var här i måndags (inte ALLS för att kolla mig!) och sprang runt och talade om hur stressad hen är. Min andra kollega gav mig _ett_ uppdrag som var avklarat på en halv förmiddag. Jag har erbjudit mina tjänster på SFI men behövdes inte och jag träffade min blivande arbetslagsledare igår och erbjöd mina tjänster. Dock var det lite svårt för hen att så där akut komma på vad jag skulle kunna göra så istället föreslog hen att jag skulle åka hem.

Det är ju tyvärr också lite svårt sådär vid halvtvåtiden, med tanke på att det går en buss 12.10 och sen en 16.25 Men idag ska jag ta hen på orden - hen är ju faktiskt min (blivande) chef!   

med tanke på frekvensen och innehållet i de senaste blogginläggen tänkte jag titta in och säga att 

Nu mår jag....bra!  

Midsommar var...bra.

Sista jobbveckan är....bra.

Semestern kommer säkert att bli...bra.

Så därför blir'e kanske inga blogginlägg på ett tag. Tydligen är välmående och bloggande inte fullt ut kompatibelt för mig just nu. Med det i minnet får ni ju förutsätta att vi snart hörs av igen, för jag är ju som hon, Veronica: aaaldrig nöjd, jag är aaaaldrig nöjd!   

sa en gång till mig:

"Det finns två sorters människor i världen - "talkers" och "doers". Jag säger inte att de inte bör vara i en relation med varandra, men jag säger att det kan bli en komplicerad och ojämlik relation."

Det där tycker jag är väldigt tänkvärt.....jag pratar i och för sig oerhört mycket, har många tankar och framför allt mycket åsikter, men den visa personen menade inte riktigt så. Jag ska visa er, med några exempel som skulle kunna vara hämtade ur.... varför inte till exempel min vardag:

Talkern: "Shit vad kallt det är! Jamen, jag tar en filt till på mig."

Doern: "Shit vad kallt det är, jag går och tänder i pannan."

Talkern: "Äsch, det finns inget varmvatten. Jamen då duschar jag en annan dag."

Doern: "Äsch, det finns inget varmvatten, jag går och tänder i pannan."

Talkern: "Fan också, det finns inga rena glas. Jamen då dricker jag ur mitt gamla."

Doern: "Fan pckså, det finns inga rena glas. Då tömmer jag diskmaskinen och fyller den med den smutsiga disken"

Talkern: "Där ligger en trasig kvast. Jamen då går det inte att sopa, då gör jag något annat.

Doern: "Där ligger en trasig kvast, den ska jag laga så jag kan sopa när jag behöver det."

Talkern: "Vilken dålig mottagning det är på tv:n! Jamen jag kollar ändå!"

Doern: "Vilken dålig mottagning det är på tv:n, jag måste kolla om det hjälper att flytta på antennen."

Ja, ni förstår nog principen utan att jag ger fler exempel. Det KAN ju mycket väl vara så att doern är en doer just för att hen gillar att fixa och sköta om andra och deras behov - men det kan ju också vara så att doern blir oerhört trött av att vara den som ska se och fixa, alternativt vara den som ska se och se till/tjata på/påtala till att någon annan också rycker in och gör det som behöver göras. 

Tro mig, jag lider inte av missuppfattningen att alla relationer varken är, eller måste vara, totalt jämlika när det kommer till vem som gör vad och när - jag nöjer mig med att stillsamt nicka instämmande i den visa personens uttalande

har jag klyvt färdigt min ved! Ja, jag skriver _jag_  trots att jag haft en liten hjälp av min LilleFar som kapade några meter eftersom jag är fullständigt fobiskt rädd för alla sågar som inte drivs med handkraft, och så nån halvtimme som Ängelen klyvt. Inte för att jag ska klaga - det är ju de facto MIN ved, mitt boende och mitt bekymmer att få ihop tillräckligt med bränne för att klara mig genom vintern, men i år har det varit lite extra intressant för det är väldgit många som _har tänkt_ komma och hjälpa mig, men inte en enda har kommit längre än till det där tänkandet, och då kan en lika gärna låta bli att säga något tycker jag.

På tal om Ängelen så sa hon häromdagen att hon inte alls trodde att jag varit en katt i mitt förra liv. "Inte som du jobbar, du var nog en ardennerhäst istället". eller så var jag möjligtvis en åsna - en röd, de är nämligen extra envisa :)

Skönt är det iallafall att ha kommit så långt,  om någon månad är det dags att börja bära in i vedboden men det ska jag bekymra mig för då - jag har ju semester då och inten en enda plan för vad jag ska ta mig för. Jag vet att en absolut inte ska jämföra med andra, men nog känns det när folk berättar om sina planer på utflykter - inte avancerade och långväga utomlands, men trivsamma och fyllda av påfyllandet av sådan där livskvalitet som jag ibland tänker att jag har alldeles för lite av. Funderar på m jag faktiskt ska ta Farbro Barbro på orden och göra en utflykt, träffa lite människor som jag skamligen försummat på sista....åren *skäms*.

En sak vet jag säkert: under förutsättning att det inte regnar 24/7 ska jag iallafall INTE tillbringa speciellt mycket av min sommar inomhus, och inte framför tv:n. Jag tror jag ska ta och skaffa nya däck till min cykel och ge mig ut på kombinerade utflykts/motionsrundor i närområdet.....vännen M har ju en massa koll på intressanta saker här i trakterna och kanske till och med vill följa med!

Vill en så kan en såklart tycka att sista meningen i mitt senaste blogginlägg var hård.

Det kanske den var?

Fast å andra sidan kanske den var fullständigt hypotetisk och endast baserad på den kvardröjande känslan efter en kort och flyktig dröm?

Å tredje sidan kanske det är nyttigt att vara hård ibland?

Å fjärde sidan vet jag nog inte riktigt vad det innebär att vara "hård" - för när det väl blir skaprt läge tar det sällan lång tid innan jag börjar lipa. Ibland av sorg, ibland av ilska och ibland av frustration. Frustrationen kommer sig inte sällan av att jag är så jävla urkass dålig på att formulera mig när det ska pratas känslor. Precis som att andra kan säga "jag har inte växt upp med det" när jag ifrågasätter deras brist på [insert whatever] så skulle jag kunna säga detsamma.

I mitt uppväxthem var de enda godkända känslorna att vara glad och att vara snäll och nöjd.

Jag vet inte om det har format mig till att vara en ständigt arg, elak och missnöjd person,  men jag vet att jag inte känner mig hemma i att ALLTID förväntas vara "glad, kåt och tacksam". Till skillnad från Meatloaf så tycker jag att "one out of three is bad". Tro mig, jag SKULLE vilja vara nöjd lite oftare, men det är ju inte precis något som jag bara helt blankt sådär kan gå och _bestämma mig_ för att vara? Omständigheterna måste ju vara, om inte optimala så åtminstone liiiite mer på min sida?

Aja, jag ville egentligen bara logga in och lugna er, jag KAN känna kärlek och jag KAN ha relationer - jag har ju för böfvelen lyckats laga till tre ungar! Iofs på kortare tid än fem år men jag sa aldrig att jag var bra på LÅNGA relationer!  

Det här är MIN blogg.

MIN ventil.

Kanske inte alltid så rolig eller så givande att läsa - men det är här jag kan ventilera....

Det här är MIN blogg.

MIN ventil.

Kanske inte alltid så rolig eller så givande att läsa - men det är här jag kan ventilera....

och det var dett tag sedan - eller i allafall ett tag sedan jag kom ihåg vad jag drömt.

Nattens dröm var väl inte så där superrolig heller: Jag drömde att jag hade blivit så där hopplöst, handlöst, förtvivlat förälskad i en av mina elevers pappa. En gift, afghansk, nybliven fyrabarnsfar som iofs besvarade mina känslor men som inte på några villkors vis kunde lämna sin familj. Fullständigt fiktivt förstås eftersom jag inte har någon sådan förälder bland mina, men icke desto mindre var känslan av att tvingas avstå från något som jag så oerhört gärna vill ha och ville uppleva så enormt stark när jag vaknade att jag hade rent fysiskt ont i magen.

Om man nu är en sådan som tror på att alla drömmar går att uttyda så undrar jag förstås hur min skulle tolkas. Att kärlek och relationer trots allt inte är för mig?