Alla inlägg under maj 2013

Av Catten - 28 maj 2013 20:46


- alltså finns jag.


Fast jag har förstått att jag tänker "fel". Hänsyn och respekt ska en inte förvänta sig, istället jag jag "ändra min synvinkel". Om det finns saker jag inte uppskattar - eller "hänger upp mig på" - ska jag inte begära att andra ska göra en gnutta för att möta mig i min tankegång om vad som är just omtanke och respekt...nej, istället är det jag som ska "gilla läget" och "acceptera andra som de är".


Och visst,jag ska ärligt erkänna att ibland är det min PMDS som spökar men inte alltid, alla tider i månaden. Och inte ens om en skyller på PMDS är alla saker acceptabla att stå ut med. Så då är ju frågan:


Vad exakt ska jag, en hyfsat mogen människa i mina bästa år, med massor av livs- och yrkeserfarenhet egentligen tycka är okej? Vad är jag beredd att "offra" och vad får jag för det liksom? Jag säger inte att jag typ "tar skit", men visst finns det sådant som jag  - om jag hade haft fullt mandat för det - vore starkt benägen att förändra. Och när jag har påtalat mina behov/önskemål om förändring och jag inte fått gehör för dem - vart går jag då?


*går och tänker lite mer fel*

Av Catten - 21 maj 2013 18:30


sa han ju, Ekborg i nån sketch där han skulle parodiera norrlänningar.


Idag har jag varit blöt som F*N. På flera sätt.


Dels för att jag faktiskt varit ute i ösregn x flera och fått mig några rejäla ofrivilliga duschar.


Dels för att jag har varit med mina elever på Ungdomsspelen i friidrott och blivit rejält rörd av alla de funktionshindrade barnen och ungdomarnas insatser - framför allt av den stora glädje och självkänsla som genomsyrade tävlingarna. När till och med dem som kommer sist i mål, 10-15 meter efter vinnaren i ett 60-meterslopp höjer armarna i en segergest och lyckligt kramar om sin assistent/lärare...då blir jag "blöt". När minstaste minstingen på hela spelen kammar hem inte mindre än tre medaljer, varav två guld - även om det är för att han var den enda deltagaren i sin åldergrupp och klass och står på odiet och skickar slängkyssar till publiken - då blir jag "blöt".


Dels är det också för att en av mina kollegor lägger över all sin stress på mig. Jag är annars en person som jobbar allra bäst under stress, och som ärligt talat inte riktigt förstår varför hen är så stressad men nu börjar det här bli löjligt. Och inte kan jag säga ifrån heller, då lägger hen huvudet på sned, tittar på mig med hundögon och går PANG i totalförsvar. Nä, det är bara tre veckor kvar - jag SKA härda ut och sen är det slut!


Dels beror det på att det tyvärr ändå inte är riktigt slut.....jag skrev ju om att jag sökt "drömjobbet"? Igår fick jag av en person med insideinformation veta att fyra personer kallats på intervju. Fem egentligen, men den femte hade träffat chefen i ett annat sammanhang och efter det avböjt att komma på intervjun just på grund av sitt intryck.....



Anyhoo var jag ju alltså inte kallad, och i morse hade jag ett "tackförvisatintressetjnstenärtillsattmedannansökan
de"mail i min inbox. Trist som fan, för jobbet jag sökte var som internatföreständare på den närbelägna folkhögskolan och jag - och flera med mig -  tror att jag hade passat perfekt för det jobbet. Tydligen trodde inte rekryteringsfirman det så nu jobbar jag hårt på att INTE bli "blöt" och grotta ned mig i detta utan istället intala mig att jag egentligen INTE ville bli extramamma åt en hel flock jobbiga ungdomar, att jag INTE tror att det är ett bra arbetsklimat på skolan (pga ovan nämnde chef) och att jag INTE tyckte att det vore perfekt gratismotion att kunna cykla till jobbet varje dag. Surt sa räven - eller ren och skär överlevnadsteknik?

Av Catten - 15 maj 2013 20:18


lyckliga dagar!


Jag vet inte om jag har nämnt att jag dels har en snar student här hemma, och dels ett gäng elever som tar studenten?


Det innebär ju en hel del planering, både på jobb och på hemmaplan och trots att jag har talat om för mina kollegor att jag helst inte vill bli inblandad i jobbplaneringen och bestämma om saker, dels eftersom jag inte ska vara där (jag har tagit SEMESTER!) och dels för att jag har nog med planering på hemmaplan så trillar det på mig en hel del ändå. Visst, mycket är sådant som kan göras under tiden fram till studentdagen men att jag ska ha sista ordet i vissa saker gillar jag inte alls. Visserligen är jag den av oss fyra i personalen som har jobbat mest med och känner bäst de fyra som går ut, men samtidigt så känns det som om det på något sätt bli himla praktiskt att kunna lägga ansvaret för hur saker och ting ska göras på mig..speciellt om något skulle bli fel :(


På hemmaplan tycker jag att det mesta är under kontroll, det är väl egentligen främst den som alla tre ungarna kallar "den frånvarande fadern" som vi inte riktigt har styr på. Han har Facebookat till Ängelen/studenten och frågat om/hur han kan bidra, fått besked om vad hon tyckte var lämpligt och svarat att det minsann inte var vad JAG bidrog med till någon av sönernas student (det ska vara EXAKT lika nämligen) och då svaret att han får ta det med mig och....inte hört av sig...,


Idag påminde studenten sin far om att det idag är exakt tre veckor kvar och att det kanske är läge att kolla av. Och då får hon svaret: "hur ska jag kunna höra av mig när jag inte har hennes telefonnummer". Tja, till skillnad från en del av er så har han ju full koll på vad jag heter med än Catten - vi delar ju till och med samma efternamn! Dessutom har han tillgång till både telefon, dator med internet och mobil med internet. Det borde innebära att han - om han nu har tappat bort mitt nummer - kan ringa någon av de eminenta (men dyra) upplysningstjänsterna som finns, han kan söka via nätet på sin laptop och han kan söka via nätet på sin mobil.


OM det nu är det att han inte har kvar mitt nummer....sist vi pratades vid var han så forcerad i telefon att jag såg för mitt inre öga hur han svettades och rodnar, gned sig i pannan och trampade (minns att jag levde ihop med den mannen i 20 år, jag vet hur han låter och ser ut när han är nervös och stressad). Tänk att jag kan ha den inverkan på honom fortfarande, sju år efter en skilsmässa som han inledningsvis inte alls ville ham ne som han senare sa var "det bästa jag gjort i mitt liv". En man som  både på Facebook och IRL, inför sina barn deklarerat att "NU vet han vad äkta kärlek är" när han - ett knappt år efter han tvärsäkert sagt att han "aldrig ska ha ett fruntimmer igen" gifte om sig med en kvinna som heter nästan likadant som jag, är vänsterhänt som jag och som vid flera tillfällen misstagits av folk i LillaByn för att vara jag....så nä, han tar ju det helt lungt när han ska kontakta mig.


Missförstå mig rätt, jag längtar inte på något vis efter att höra ifrån honom, jag ser inte speciellt mycket fram emot att bli uppringd av honom - inte efter alla de sms jag läst med "exet" som avsändare på displayen. Helt ärligt så tycker jag personligen att det bästa han kan göra till studenten är att hålla sig härifrån - han har ju ändå inte varit närvarande öht de senaste åren så varför ska han vara med nu? Han kan få ge en fet present till Ängelen vid utspringet och sedan hålla sig härifrån. Han kommer att bli lika nervös som alla andra gånger han träffat mig efter skilsmässan och att min pappa kommer att vara här kommer inte att göra saken bättre...nervositeten kommer att innebära att han måste kläcka en massa "roliga" skämt och förstöra stämningen. Hans bonusbarn kommer att tjata om än det ena och en det andra och hans fru kommer - fullt förståeligt - att känna sig awkward och utanför.


Meeen...han är ju Ängelens biologiska far och på något sätt, fastän han svikit henne om och om igen så vill hon ju innerst inne att han ska finnas där, finnas yill för henne. Så jag biter ihop och ser glad ut och tänker att han kan komma hit och vara med på dagen, men att det är bättre att han ger f*n i att bidra med något till firandet så att han inte har en anledning att säga att pengarna gick åt till det och sen skita i att ge henne en present...



Av Catten - 14 maj 2013 19:55


har jag engagerat mig i att anmäla vad jag betraktar som skräp på Facebook. Det är tex rasistiska bilder, sexistiska, bilder som gör skämt av våldtäktskulturer, som postar massor av sk picanninnybilder och annat som är stötande - under rubriken "humor". Av någon för mig okänd anledning tycker Facebook att det är helt okej att posta en bild på en bakbunden kvinna med munkavle och texten "Om hon inte säger nej så är det inte våldtäkt" samtidigt som de utan minsta eftertanke blockerar och raderar en bild på en ammande kvinna.


Senaste snilledraget är att radera och blockera alla länkar till den här fantastiska sidan:


http://trettiotreanledningar.squarespace.com/


som jag verkligen tycker att alla ska titta på, för enklare än så kan det ju knappast visas. Har du dessutom en egen blogg, eller twittrar eller på något annat sätt når ut till andra: dela och reposta och allt vad det heter!

Av Catten - 13 maj 2013 21:34


lite bonkers på jobbet.


För att ta det från början:


Jag har en kollega som ständigt SPRINGER omkring. Hen ser konstant stressad ut och låter alltid lite bekymrad, oavsett vad vi pratar om. Jag vet - eftersom vi pratat om det - att hen inte mår alldeles toppen, av privata skäl som naturligtvis (tell me about it) spiller över på jobbet. Prestationsinriktad och även empatisk som jag är har jag naturligtvis gjort vad jag kan för att avlasta, både genom att låta hen prata av sig lite då och då och genom att ta på mig arbetsuppgifter som det egentligen är tveksamt om huruvida de är mina.


Kort sagt så får jag dåligt samvete så fort jag ser hen, jag känner ALLTID att jag borde göra mer än vad jag gör, och helst göra det lite bättre och lite snabbare. Hen säger emot sig själv också, för ibland kläcker hen kommentarer om sådant som "borde" ha gjorts - dvs JAG borde ha läst tankar och fixat, och ibland säger hen att "jamen du jobbar ju JÄMT ju!". Jag blir alltså inte riktigt klar över hur jag "ligger till" - om jag gör rätt, fel, för mycket eller för lite...och naturligtvis får jag ju ta den osäkerhetskänslan på mig och inte projicera den på andra. Men jag är inte ensam om att känna sådär.


Och idag blev måttet liksom rågat....först blev jag redan på morgonen ifrågasatt när jag tänkt ut ett sätt att lösa saker på, det funkade INTE enligt hen, trots att våra övriga kollegor höll med mig. Sen fick jag förebrående för att jag inte varit på en plats vid ett klockslag som jag inte hade en aning om att jag skulle ha varit...vilket hen motvilligt medgav var orimligt att förvänta sig.


Till saken hör att idag är en elev sjuk och en annan ledig, en tredje som jag skulle ha jobbat med var så pass irriterad på mig för något som inträffade förra veckan att hen har vägrat jobba med mig idag...vilket har inneburit att vi dels har stuvat om lite i arbetsuppgifterna och dels att kollegan fått mer ledig/planeringstid än vad hen skulle ha haft. Bra tyckte jag, för det är något hen ständigt påtalar; hur mycket jobb hen får ta med sig hem.


Men vad händer då? Jo istället för att låta mig och en annan kollega jobba i frid och ro med de elever som blev kvar springer hen ut och in i klassrummet, utan att egentligen uträtta någonting. Typ, hämta ett lösblad, hämta en penna, öppna den ena klassrumsdörren och bara titta in för att gå till den andra dörren och gå in genom den, titta sig omkring och säga "nehej" och sedan gå ut igen. Snacka om att jag kände mig kontrollerad - och faktiskt misstänkliggjord!


I eftermiddag hade hen även utvecklingssamtal med en av elevernas mamma, en mamma som jag gillar och som jag har en god relation med så när samtalet var slut och mamman kom ut ur klassrummet så fastnade hon och jag i korridoren där vi stod och prata om allt möjligt och lite till i en halvtimme ungefär. På den halvtimmen hann kollegan gå fram och tillbaka säkert ett tiotal gånger. Jag såg aldrig att hon bar med sig något från punkt A till punkt B, bara att hon gick/sprang förbi oss och så tittade hen sådär med sina hundögon....


Så efter det fick jag mundiarre och fullständigt VRÄKTE ur mig allt som jag anser vara fel med hens uppträdande till en annan kollega, som - tack och lov- höll med mig och hade gjort liknande reflektioner. Ni vet - bara för att en är paranoid betyder det inte att en inte är förföljd!   

Av Catten - 12 maj 2013 20:21


det var ganska länge sedan jag gav er en lista? Här kommer en, ärligt stulen som alla andra har kallat:


Kropp och knopp


Längd: 167.5  "normallånga" centimeter

Vikt: Är det viktigt? Det är så mycket hets kring vikt och utseende att jag helst inte berättar.

Hårfärg: Mörkt brun, och äntligen börjar jag få ett och annat grått hårstrå!

Ögonfärg: Melerade tror jag...mest grå och blå.

Fräknar: Nej tyvärr, hade gärna haft flammande rött hår och massor av fräknar!

Bästa kroppsdel: Mina axlar tycker jag är rätt vackra. Ska vi se till funktion istället för utseende har jag sådana som är bättre *ler fräckt*

Sämsta kroppsdel: De som börjar svika mig av olika skäl. Ögon, öron, pannlob :(

Ärr: Ohja, ett gäng. Operationsärr x flera bland annat. Massor av små ärr på händerna där min StoraSyster nöp mig när jag var "olydig" som barn.

Tatueringar: Nej, "inte ännu" har jag sagt i flera år, och det lär väl inte bli några heller...

Piercingar: Ja, öronen. Hade i näsan men den hade en ful ovana att halka ut titt som tätt.

Sjukdomar: Har jag haft ett antal, men ingen medfödd eller obotlig - bortsett från min sjuka humor.

Brutna ben: Ja, vrist och skenben från ett hårt fall på stenläggning efter att ha blivit knuffad nedför en trappa.

Fobier: Flera, bla en mot branta, see-throughtrappor (se ovan). Spindlar. Ibland trånga utrymmen. Höjder. Motorsågar - alla maskindrivna sågar efter att min pappa sågat av sig tummen då jag var 12.

Tvångstankar: Viftar sommartid gärna bort osynliga insekter (spindlar). Rädsla för att helt oförmodat falla och slå ut mina framtänder.

Rädsla: Att inte räcka till - oklart till vad eller vem.

Kroppsligt partytrick: Nej, min kropp är inte så jäkla rolig...

Bästa känsla:Att vara tillfreds....

Bästa fysiska känsla:Bra sex, god sömn och långa heta duschar - i den ordningen.


Och eftersom en lista sällan komemr ensam, så får ni en till här:


Om du vann en miljon, men inte fick spendera de på dig själv, vem/vad skulle du ge de till? Barna, såklart!


Vad var ditt favoritdjur när du var 5 år gammal?? När jag var fem år var jag livrädd för katter, så naturligtvis skaffade min omtänksamma mamma en katt så att jag skulle "vänja mig". Vet att jag satt på köksbordet större delen av min vakna tid (som om katten inte kunde nå mig där - HA!) så katter var det förmodligen INTE!


Vilka är dina favoritnamn? Favoritnamn...känns som en fråga till någon som ännu inte fått barn och namngivit dem men det har ju jag....


Favoritegenskaper hos män respektive kvinnor? Hos MÄNNISKOR menar du? Självkänsla och självförtroende, självgående utan att vara egotrippade.


Vilken historisk person ogillar du mest? Ogillar....det bör ju definitivt vara Hitler och hans anhang av gelikar.


Vilket är den favoritsvordom?  Jag är inte så jäkla innovativ alltså..jag säger ofta "bajs".


Vilket yrke skulle du verkligen vilja ha respektive inte vilja ha? Vilja ha...det finns många, som barnpsykolog, handelsträdgårdsinnehavare, cirkusartist men sen kommer jag på att "mjeh, det är nog inte så himla kul jämt det heller". Men jag VET att jag aldrigaldrigaldrig vill jobba som telefonförsäljare.


Vilken historisk person intresserar dig mest? Mäggu! Välja EN!?


Bästa alkoholhaltiga drycken? Jag är riktigt, riktigt dålig på alkohol, men ett mörkt öl är ju inte så dumt. Mat och dryck i ett liksom :)


Vilken är den godaste kokade maten? Åh jag har ätit så mycket gott! Men StoraSysters fisksoppa med färska musslor är en höjdare.


Vilket är den bästa dagen i ditt liv? Alltså...många dagar är riktigt bra, jag är nog ofta nöjd. Att sålla ut _den bästa_ är faktiskt skitsvårt!


Hur mycket önskar du att du bodde i en annan stad?  Ibland ganska mycket. Älskot långt borta (även om han VERKLIGEN inte bor i en stad) och allt det där men för det mesta vill jag verkligen bo här där jag bor. Ibland vill jag bo i en stad (min StoraStad) för det är både nära till allt som jag inte vill flytta ifrån och ändå en StorStad med det utbud av allt som finns i städer och inte i LillaByn.

Av Catten - 12 maj 2013 17:39


aldrig att jag skulle recept-blogga, jag är ju ingen stor matlagare eller bakare men iblan (alldeles för ofta) vill en ju ha nåt att gnaga på - och här är tre recept på ganska gnag-vänliga saker:


Rostade kikärtor


1 burk kikrtor

Vitlökspulver

Flingsalt

Paprikapulver

Olivolja


Sätt ugnen på 220 grader.

Skölj kikärtorna och låt dem rinna av ordentligt.

Sprid ut dem i ugnspanna på bakplåtspapper.

Ringla/spreja olivolja på, krydda med vitlökspulver.

Rosta i ugnen ca 15 minuter, ta ut och krydda med salt pch paprikapulver.

Rör om och låt sedan svalna på hushållspapper.


Glutenfria frökex


1 dl solrosfrön

1 dl hela linfrön

½ dl hela sesamfrön

3/4 dl pumpafrön

2 dl vatten

½ tsk flingsalt


Blanda alla ingredienser, låt stå och "gotta ihop" sig i ett par timmar. Platta sen ut tunt på bakplåtspapper och grädda i 125 grader i 2 timmar. Bryt sedan i bitar och ställ tillbaka plåten i den avstängda ugnen. Låt luckan vara öppen och torka kexen i eftervärmen över natten.


Risenta-ripoff


1 dl sesamfrö
1 msk kokos

2 msk solrosfrö

1/2 dl ljus sirap eller honung

Rör ihop allt. Bred ut tunt in en teflonform, typ för sockerkaka. Grädda i mitten av ugnen på 200 grader i  ca 15 minuter. Kolla då och då mot slutet så att det inte bränns, men fröna skall bli riktigt gyllene. När kakan svalnar stelnar den. Den blir krispig och lite seg.


Sådär ja, lite socker och lite fett - det behövs så att vi inte faller i fettfobifällan!


Av Catten - 12 maj 2013 14:22


att om inte om hade varit så hade jag kunnat fira 21-årig bröllopsdag för några dagar sedan.


Tack gode Gud för om!


Ska försöka rota reda på papprena från Tingsrätten och se vilket datum jag ska börja fira att skilsmässan ÄNTLIGEN gick igenom :)


Kom också på att idag fyller "mitt nya liv" två år. Två omtumlande, upplevelsefyllda år och två år som jag inte kan förstå hur fort de har gått... Grattis till mig, om och om igen liksom   

Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards