fick jag idag.

Jag jobbade vid ett bröllop. Ett sånt där litet, enkelt och stillsamt bröllop som unga människor av idag knappast verkar ha längre. Bruden klädd i en lång vit klänning med trumpetärm och 10 röda rosor virade med guldtråd som bukett. Mannen i grafitgrå kostym med mörkröd kravatt. Ca 40 gäster, en solist som sjöng två sånger och två arbetskamrater till mannen som spelade trumpet till utgångsmusiken samt en fanfar på kyrktrappan. Simple as that och 47 000 gånger vackrare än dessa uppblåsta "bridezillabröllop" där ALLT är med, ju mer påkostat desto bättre!

Flashbacken bestod naturligtvis i att jag "swoooooooooooooosch" flyttades tillbaka 16 år i tiden till mitt eget bröllop - likheterna var flera; enkelheten, åldern på brudparets barn mm och inte minst i att vigselförrättaren använde i stort sett samma ord nu som då i sitt tal. De var lika kloka nu som då och förmodligen lika svåra att leva efter i vardagen med jobb, dagishämtningar, storhandlingar, regniga semestrar osv....Det handlar om att "bära varandras bördor", att inte vända sig ifrån varandra när det blir tungt utan minnas den där dagen man lovade att finnas till för varandra i både nöd och lust. Och om att man behövs här och nu - annars hade man förmodligen fötts vid en tidigare eller senare tidpunkt, om vikten av att förvalta den tid man är tilldelad. Tänkvärt, inte bara i bröllopstider utan livet igenom....

De var så unga och vackra, så nervösa och så lyckliga. Mitt "grattis och lycka till" var så uppriktigt menat - jag hoppas verkligen inte att de någonsin faller in i den där slentrianen när man börjar ta varandra för givet, när inga ömhetsord längre utväxlas eftersom de redan är sagda om och om igen, att de kan vara den där axeln för varandra att luta sig emot när vardagen är grå, trist och allmänt motig. Är det det som är "kärlek"?

Eftersom jag är så underlig som jag är tog jag sent omsider en dusch igår - närmare kl 2 på natten och det var inte förrän jag stått där en god stund som jag kom på att det kanske inte är så "grannsämjefrämjande" att dra igång rören i det gamla 60-talshuset så dags? Nåväl - ingen bankade på och klagade! Klagade gjorde jag dock - jag tror jag håller på att bli flintskallig! Jag inser i duschen att jag tappar kopiösa mängder hår, det trasslar in sig och snärjer mina fingrar, täpper igen avloppet och framför allt: skrämmer mig! Varför, oh varför tappar jag så mycket hår? Jag vet att stress kan framkalla den reaktionen, så kan det kanske vara - eller så är det helt enkelt så att Catten fäller sommarpälsen och laddar inför kommande kalla vinter?

Åter till de där tankarna från gårdagen som inte blev fullföljda, dels beroende på att jag faktiskt slocknade på soffan och sov i tre timmar (något som jag raskt förträngde när jag senare på natten hävdade att jag varit vaken 19 timmar i sträck *rodnar*) innan P19 ringde och bryskt deklarerade att "jag behöver hatthyllan från din bil" varpå tillagsmamman naturligtvis lät honom komma hit och operera bort den för att kunna montera in högtalarna till den nya stereon han köpt. Det lös i ögonen på honom när han sa att det är lön på måndag och jag gissar att min fåfänga vädjan om att inte lägga alla pengarna på bilpiff gick honom spårlöst förbi!

Tankarna var det ja....en vänninna berättade häromdagen om hur en man som hon haft väldigt mycket kontakt med via nätet innan han "dissade" henne och skaffade flickvän hade hört av sig igen och ville ta upp kontakten. L var modig, mycket modigre än jag och frågade helt frankt varför och fick (inte oväntat) till svar att det var slut med flickvännen.....Ärligt och ännu modigare förklarade då L att hon inte ville vara hans rebounce och sa tack och hej. Rebounce - aldrig hört förut, men det är helt klart ett ord och begrepp att fundera över. Rebounce..............hmmmmm......*funderar* Neh, vem fan vill vara det?

Jg minns att jag har drömt som en tok, men jag minns inte vad - smått kaotiskt är det enda. sista drömmeningen innan jag vaknade helt var dock: "Men det vet ju ALLA att man inte kan dricka motorolja!" Förmodligen kommer jag att gå runt och fundera hela dagen vilken bakgrund den meningen har...

Funderar gör jag också på något jag hörde i en enligt min åsikt mindre seriös radiokanal igår: flera personer hävdade bestämt att det bästa sättet att komma över ett krossat hjärta var att ge sig ut och träffa en ny. Sorry folks, men det där tror jag inte ett skit på - kommer man över så snabbt så var det inte hjärtat som var krossat - bara egot! att kasta sig in i ny relation är nog det värsta man kan göra mot både sig själv och den nye/a. Hur ska man hinna "avveckla" känslorna - de går väl inte bara att flytta över på en ny person?

Därmed inte sagt att man inte kan få liknande, eller lika starka känslor igen...men det måste finnas tid för att läka......återkommer antagligen i eftermiddag med dessa djupa tankar - nu måste jag jobba,jobba, joooooobba!

Blöta stövlar idag igen - högtryckstvättat en plattsatt gång i stort sett hela dagen. Sheit vad mossa skvätter omkring! Mina tår liknar slemmiga likvita maneter, eller möjligtvis något som legat i formaldehyd under årtionden =(

Väl hemma väntade en Ängel med en påse svarta, rosa och rosalila dreads....så vi klippteoch rakade hår, samtidigt som jag fick henne att svära på att inte berätta för någon att mamma hjälpt till att skapa först denna praktfulla mohikan och sedan flätat in 25 färgsprakande dreads. Jag är rädd för att vuxenvärlden omkring oss skulle bojkotta mig fullständigt då! Tyvärr var gossarna i sällskapet lite för rått hjärtliga i sina skämt och min Ängel blev ledsen - vad hjälper det då att en likvit mossig morsa tycker att man är otroligt cool?

Det gör mig så ont när människor jag tycker om mår dåligt, jag har nästan svårare att ta det än mitt eget mående. Ängelen kan jag peppa, trösta och försvara - men andra är det svårare med, speciellt de som mina egna känslor för/till/mot är kluvna gentemot. Gårdagens betraktelse är lika sann idag - jag känner ingen skadeglädje alls, kan inte känna nåt "betalt kvitteras" eller nåt alls åt det hållet - bara en djup medkänsla som jag dock inte riktigt vet hur och om jag ska/kan/orkar förmedla. Lite uppgivet kan jag känna att det är så sant som det är sagt: "Life sucks - and then you die" även om jag önskar att det inte skulle behöva vara så för någon!

För alldeles egen del går det framåt - "min" E fick en bekännelse igår; den att där och bara där är jag MIG till 100% och den stillsamma glädje det beskedet mottogs med var....rörande! På söndag ska jag presenteras för E:s föräldrar och se upphovet till denna fantastiska människa och förmodligen mötas av samma genuina medmänsklighet och intresse som finns hos E - hur kan de annars ha skapat den person som är E? *nästan lyrisk*. Om det är så att Catter inte bara har 9 liv utan genom positiv feedback återskapa ett och annat av de förlorade så är jag snart utjämnad.....

jävla

tidiga

morgnar........

Jag kan svära på att mitt liv förkortas med minst en vecka för varje dag som jag tvingas stiga upp före klockan nio! Att plåga i sig en frukost, som oavsett vad den innehåller smakar aska i munnen. att ha ögon som tåras i ungefär två timmar medan de försöker vänja sig vid ljuset. Ljuset och ljuset förresten - det blir stadigt mörkare för varje morgon! Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur jag ska komma ur sängen i oktober när det är kolsvart...

MEN! Jag är glad att jag har ett jobb *ler tillkämpat* Jomen det ÄR jag faktiskt, ur en hel massa synvinklar, ekonomiskt, socialt osv. Fast idag hade jag gärna varit ekonomisk med min tid och krupit ner en stund till för att vara social med mina kuddar *L* Men det finns en tid för allting - leva har sin tid, att dö har sin tid. Frågan är när sömnen kommer in, nånstans däremellan kanske?

Usch, nu är jag igång och gnäller igen - men ni som inte fattat det tidigare börjar väl förmodligen inse att det är mitt livssignum! Nu är det dags - på med de käcka arbetsbyxorna och de fortfarande blöta arbetsskorna och iväg för att möta dagens äventyr! Ha en alldeles valfri dag - alla ni som inte ska plocka sniglar! =)

Satt på balkongen

Rökte

Funderade

Tror att jag håller på att genomgå en avgörande personlighetsförändring. Om man inte kan gotta sig åt andras olycka, vad finns det då kvar att känna skadeglädje inför?

Sanna Kallurs uttalande om att "det är bara idrott, jag har så mycket annat i livet" efter kraschlandningen in i häcken? Stefan Holms kommentar om att "jag kunde lika gärna kommit hem med fyra medaljer, nu blev det fjärdeplats istället"? Lyteskomiken i reklamen på tv om nåt obskyrt tandproteshjälpmedel som möjligjort för den OERHÖRT ihopklippta damen att njuta av fikon utan att det "känns som att tugga på en spikmatta"? Självrättfärdigheten hos den mamma som idag innan föräldramötet flög på mig och uppmanade mig att "prata allvar" med Ängelen för något som hon skulle ha sagt HELT OPROVOCERAT till dennas dotter? Den mäkta irriterade pappa som på samma föräldramöte ifrågasatte varför jag inte skulle ta ledigt från jobbet och med min bil (utan dragkrok) åka och hämta ett antal ungar inklusive cyklar efter deras utfärd nästa vecka?

Bah, jag tror jag tar och skiter i allihop - ringer E och har ett gott, positivt och förhoppningsvis upplyftande samtal istället!

det heter en, eller ett kexchoklad?

Sanningen, mina vänner så här i förtroende sagt är att det heter FEM kexchoklad. Mmm.....faktiskt är det så att den lokala matvarubutiken säljer för tillfället hela fem dylika delikatesser för endast en tjuga, en löjlig liten Selma liksom. Går erbjudandet att motstå? Neh, inte en chans! Inte om man heter Catten i allafall och tillfälligtvis avsvurit sig löftet som gavs efter chokladprovningen om att aaaaaaldrig mer äta choklad med mindre än 55% kakaohalt *rodnar* Liiiite måste man väl få synda?

Fast jag syndar mycket - jag skolkar igen. Egentligen skulle jag vara på möte med Ängelens mentor nu så jag gick tidigare från jobbet - men strax innan jag klev i bilen fick jag ett sms med beskedet att mentorn var sjuk = mötet inställt. Hade jag varit en moraliskt högtstående individ hade jag naturligtvis klivit ur bilen igen och fortsatt arbeta - men mycket kan man säga om mig, dock inte att min moral är på topp!

Dessutom har jag för andra dagen i rad gått omkring i så blöta skor att det snart börjar växa sjögräs mellan tårna på mig (inte mellan stortårna dock - där växer det snarare mossa) så för tillfället kunde jag inte tänka mig något skönare än att komma hem och ta av mig det tortyrinstrument som kallas "arbetsskor", kränga av mig strumpor så blöta att jag kunde haft dem att tvätta en hel bil med och bara vicka på tårna i orättmätigt fången ledighet. Skönt. Annars är det inte så skönt att vara Catten just nu - det känns med all önskvärd tydlighet att jag har ett väldigt fysiskt arbete.

Idag har jag trimmat häcken, inte min egen dock i hur stort behov den än vara må av detta - utan den som växer på kyrkogården. Fyra rader häck à 25 meter vardera som ska beskäras på tre sidor. Det blir en del häck! Det är svårt, och det är tungt - trots att häcksaxen är elektrisk så faller det hela med jämna mellanrum på att min kollega är minst 20 cm längre än mig och tidigare klippt häcken i en höjd som är lämplig för honom. Detta betyder att Catten (beroende på hur markytan skiftar) kan få arbeta med armarna i nivå med nånstans mellan bröst- och axelhöjd. Inte skönt alls - känns i rygg, axlar, armbågar, nacke och handleder. Och knäna - efter alla "blindsteg" jag tagit utan att se vart jag satt fötterna eftersom det gäller att hålla koll på det långa tuggande svärdet som är häcksaxen......*gnällig*

Men jag måste säga att jag (trots allt mitt tidigare gnäll) har en toppenkollega: Herr R är oerhört bra på att ge cred för arbetet jag utför, alltid påtalar han att det blir bra, fint, enklare, mer praktiskt osv osv och banne mig om jag inte börjar kunna vänja mig vid att ta emot lite komplimanger nu! *S* Intresserad av mitt privatliv är han ff lika mycket - igår fastnade skyddsombudet ute hos mig och det påtalades mycket noga i morse, likaså tyckte Herr R vid frukosten att jag "borde skaffa mig en hobby". Varför inte lära mig att dansa - eftersom jag då samtidigt kunde passa på att "snärja" mig en karl......Intressant tankegång - med tanke på att INGEN av de män jag hittils tyckt lite extra om i mitt liv varken kunnat  eller velat ta ett enda danssteg, speciellt inte nykta och utan vapenhot.

Förresten - vem behöver en karl? Sedan jag häromnatten kom på att jag kan spela musik från Last.fm natten igenom så känns det genast lite mindre ensamt.......=)

Euh - nu fick jag sms från Ängelen att det är föräldramöte ikväll - snacka om snabba ryck när skolan började igår? Meeeen, det är väl lika bra så man har det gjort - bäst att passa på att ta en lur på soffan innan dess! Zzzzzznark!

Edit: Läste igenom och till er som undrar: JA! Det ÄR stor skillnad på "brösthöjd" och "axelhöjd" - speciellt om man arbetar i en gammal uttjänt sportbh! *S*

inte att det fanns folk som var långsintare än jag. Har man sagt förlåt så har man sagt förlåt - jag menar inte att det går att stryka ett streck över allt som sagts och gjorts, självklart inte - det måste stötas och blötas ett tag, men en uppriktigt menad ursäkt ska man väl åtminstone ta under övervägande kan jag tycka? *muttrar* Jaja, passar det inte så passar det inte......

Har just gjort mig av med moråfar......det blev en ganska lång sittning idag tycker jag, svårt för både lillefar och mig som i grunden är rastlösa och elakt nog inte vill lyssna till morsans historier för nittiartonde gången. Jag börjar fundera på om hon är smått dement - idag lyckades hon berätta fyra gånger på lika många timmar att hon ska stå på Linneryds marknad och sälja "sin lump", som hon säger (för att hon vill ha beröm för de vackra mattor hon väver), tre gånger berätta hur nonchalant hon tyckte att den ungerska  läkaren var i torsdags (notera att hon verkligen betonade ursprunget).

Femtitolvton gånger avbröt hon mig och lillefar när vi pratade för att börja berätta något om sig själv (företrädesvis hur jobbigt något var, hur stygg någon varit), sjuttisjätton gånger suckade hon djupt när jag högt och tydligt återgick till tidigare diskuterade ämne....Kan det förstås att jag blir smått trött på henne? För att inte tala om det ändlösa tjatet om hur sällan jag hälsar på.....Uäck! Jag har svårt att orka med henne mer än två timmar i sträck och lider med min far som dock nu äntligen börjat engagera sig i aktiviteter utanför hemmet.

Annars händer det inte så mycket i Cattlivet för tillfället - herr R är tillbaka efter semestern och det är skööööönt, jag måste erkänna att jag saknat honom! Sniglarna fortsätter att snigla omkring, gräset fortsätter att växa, regnet fortsätter att falla - SSND liksom!