var jag på inflyttnings/jobbfest hemma hos en av kollegorna. Vårt (mestadels) glada arbetslag på 15 pers samlades i hennes 3:a för att äta, dricka och hygga oss tillsammans.

Och det VAR hyggeligt! Fast under kvällens lopp fick jag anledning att fundera på hur mina kollegor egentligen ser på mig.

En av dem, en mycket "speciell" man med klart uttalad vuxenADHD envisades med att försöka håna mig genom att kalla mig för "Fredrika Bremer" med ojämna mellanrum under kvällen. Och visst är jag feminist, men inte kan jag ta det där som något annat än en komplimang?

Värdinnan sanerade köket och ropade förskräckt "titta bort Catten, du är säkert värsta sopsorterarspecialisten" när hon kastade ALLT i en sopsäck.

Och återigen ifrågasattes mitt kostval, trots att jag åt av den med räkor dekorerade smörgåstårtan.

Ja, jag har gjort val i mitt liv. Val som fungerar för mig och som jag mår bra av, och vill leva efter. Om någon frågar mig med genuint intresse pratar jag gärna om både feminism, miljötänk och vegetarianism. Aldrig, aldrig har jag på jobbet ifrågasatt någons köttätande, inte klagat på att andra äter kött och ytterst sällan "tagit debatten" angående feminism. Av den enkla anledningen att vi inte kan ha interna konflikter i arbetslaget, vi måste stå enade och samarbeta med våra elever, och det här är tydligen väldigt brännande frågor för väldigt många.

Så brännande att DE tar sig rätten att ifrågasätta mig trots att jag inte gör det med dem.

Det är faktiskt ganska jobbigt att bli utsatt för hån, skämt och ufrågasättande utan att känna att det är lämpligt att gå i svaromål. Men sen tänker jag att det finns en anledning till att de hoppar på mig: det är deras samvete som talar, och när det talar så högt är det enklare att överrösta det med att svinga vilt omkring sig med att "hen betyder höna" och "du äter upp min mats mat" än att ta sig en rejäl funderare.....

...ja, jag tror att det hade varit stillsammare och tryggare att jobba på cirkus än på min nuvarande arbetsplats....

Igår gick vi hem med det slutgiltiga och definitiva beskedet att vi till hösten ska bedriva vår verksamhet i hyrda moduler och under dagen har det stötts och blötts, ältats och diskuterats om för- och nackdelar. Vi kom såklart på främst nackdelar....

Under förmiddagen idag kom en person från den verksamhet som ska ta över våra lokaler för att orientera sig ytterligare. Plötsligt berättar hen att den personalen inte heller är speciellt nöjd med flyttbslutet, men har fått veta att SÅ ÄR DET. 

Under eftermiddagen går respektive arbetslagsledare på det under gårdagen aviserade infomötet med ledningen och återkommer till oss övriga med nyheten att gårdagens definitiva besked kanske inte alls är definitivt, för under samma gårdag har samma ledning varit iväg och tittat på kontossdelen av en industrilokal där eventuellt en del av vår verksamhet skulle kunna inrymmas. Plöstligt har den kravlista från oss i personalen på vad vi behöver i sals/grupprums/gemensamhetslokaler/utrustningsväg som ledningen tidigare bett om glömts bort, eller snarare önskas den bort för under morgondagen SKA vi göra en ny kravlista och lämna in senast kl 16.

Inte så lätt, mtp att vi faktiskt inte ännu har en aning om vilket elevunderlag vi ska utgå ifrån - vi har ju helt enkelt inte fätt information från de andra verksamheterna vad vi kan räkna med till hösten. Men utifrån det (dvs ingenting) ska vi alltså lämna in en uppskattning på hur mycket yta vi behöver. jaja....

Och mitt i allt detta sitter jag och känner att jag bara vill gå därifrån, för JAG ÄR INTE KVAR TILL HÖSTEN. Men det vet inte mina kollegor om ännu. Det gör faktiskt att det här känns ännu jobbigare....

Tja, ingenting alls och allt på en gång skulle en kunna säga.

I praktiken innebär det beslut och besked men inga praktiska handlingar, typ.

Dags att sluta vara så kryptisk:

Idag fick min arbetsplats besked att den ska flytta, hla verksamhetens ska utrymmas för att ge plats åt en annan. Vi ska inrymmas i alldeles för små lokalre som ska kompletteras med moduler, något som inte var "kostnadseffektivt eller genoförbart" för den andra verksamheten men tydligen för vår. Hur det ska gå till i praktiken vet än så länge ingen, vi vet bara "att". Ja, jag vet ju inte ens om jag ska vara delaktig i verksamheten till hösten, för som vanligt får jag inga besked. Bara en halvkväden visa om vad chefen "ska förorda inför nästa läsår"....men vi vet ju sedan tidigare att muntliga löften inte gäller på vår arbetsplats och dessutom...

skulle jag ju upphöra med hemlighetsmakeriet och berätta att lösningen som jag inte ännu egentligen vet om jag är 100% nöjd med är att jag ska flytta, till Byn vid Havet. Det innebär ju att jag, oavsett chefers planer faktiskt vet att jag inte ska vara med i och efter mitt jobbs flytt.

Jag vet också att jag toksökt jobb i kommunerna intill havet.

Den lilla kommun där jag så småningom ska bli innevånare har mött mina ansökningar med ljummet (läs: inget) intresse, dvs ett "har mottagit din ansökan"svar,  men för övrigt ingen respons. Det privata behandlingshem som jag skickade ansökan till igår hörde däremot av sig idag för att kalla mig till intervju så håll tummarna för mig den 28:e är ni snälla!

Nu kvarstår "bara" problemet med ett boende. Planer finns, men inget av de nuvarande alternativen är en klar vinnare vilket gör mig mer än en aning stressad. Hur gör jag om jag lbir erbjuden en tjänst därborta? När ska jag säga upp mitt nuvarande boende? Har jag råd med dubbla hyror någon eller några månader? Och så vidare....

Och det inte minsta (känslomässiga) dilemmat: vännerna och fritidsengagemangen ska informeras om min förestående avflytt. Det har gått så längt att jag avstått från kontakt med de två närmaste den senaste tiden för att jag helt enkelt har svårt att förhålla mig till dem med hemlighetsmakeriet i bakhuvudet.....men att säga för mycket innan något ens är halvvägs klart har inte heller känts speciellt bra.

Aja...bara ni håller tummarna den 28:e som sagt så blir det nog bra det andra också!

Jodå, som sagt.

Allt löser ju sig till slut på ett eller annat sätt och jag kan väl säga som så här att det håller på att lösa sig - på "ett annat" sätt. Ett annat än det jag tänkt mig och helt ärligt, ett annat än det i mitt tycke optimala. Men det blir inte alltid som en tänkt sig, och då får en göra det så bra som det trots allt går.

Tyvärr är det ju så att det här lösande av nödtvång är omgivet av en del hemlighetsmakeri och är det någonting jag STARKT OGILLAR och har otroligt svårt för så är det hemlighetsmakerier. De närmast sörjande är informerade, men inte själ mer än de allra nödvändigaste. Jag ljuger inte för någon, men jag säger kanske heller inte alltid fulla sanningar till någon.

Men det STARKA OGILLANDE jag känner håller faktiskt på att gnaga ett hål i mig. Det där hålet sitter typ alldeles mitt i och det försöker jag - korkat nog - fylla med saker, så att det inte ska kännas så väl. "Saker" är tillexempel ostkryddade popcorn, kex med mögelost, kopiösa mängder chaithé, lakritsremmar, bananer och idag blev det till och med ett provsmakningsexemplar av en eventuell ny kaka till arbetsplatsens caféteria: arraksboll. (Jag har alltid älskat arrak, även i den åldern då jag knappt borde ha vetat vad arrak var - då fanns det en glasskiosk i Ronneby dit min mormor, hennes sambo och jag brukade åka och äta just - arraksmjukglass).

Anyhoo..de här idoga försöken att fylla utgrävningshålet har ju resulterat i ytterligare en sak som tynger - i dubbel bemärkelse, ähem. Det var ju inte meningen att jag skulle återgå till den sortens beteende...

Men eftersom beteendeterapeuten/den psykosociala resursen visade sig vara en psykkiatrisjuksköterska (inget ont om dem genrellt dock!) med ett så gravt talfel att språkidioten i mig vred sig i inre plågor och dessutom ställde mitt (inom hennes citationstecken) "problem" i relation till de "mycket värre saker" som kan hända i livet ansåg jag att fyra besök fick räcka. Fyra besök, som hon dessutom inte var i tid till ett enda av....

Så.

Då sitter jag alltså här igen och skriver depressiv blogg. Med ett genomtänkt men ofärdigt beslut som inte är på genomförandenivå i dagsläget. Hur det ser ut på jobbet ska jag inte ens snudda vid. Eller jo, det ska jag:

Jag är en "s*t*ns f*ttkärring" som distribuerar "k*kuppgifter" och som kan "dra åt h*lv*t*" eftersom jag även är "en j*vla idiot". Dessutom är jag skyldig till att mina elever inte kommer att ta betyg eftersom jag inte låter dem komma in i klassrummet om de är mer än 15 minuter försenade, förebärande att de då stör undervisningen för de övriga eleverna för mycket. Likaså är det mitt fel att det "går åt h*lv*t*" när jag - likaledes mitt under lektionstid - vägrar stå i klassrumsdörren och distribuera alternativa arbetsuppgifter åt just de elever som valde att inte dyka upp förrän 15, 20, 25, och 30 minuter efter lektionsstart. Detta kommer jag att få leva med som en kvarnsten kring min hals, eftersom det även kommer att vara mitt fel att de inte kommer in på ett nationellt program, inte får det jobb de tänker sig och alltså kommer att vara tvungna att "leva på soss" resten av sina liv.

Att detta gruesamma scenario enkelt skulle kunna undanröjas genom att eleverna ifråga helt enkelt håller reda på var och när de har sina lektioner (enligt samma schema som sedan terminsstarten i augusti förra året) är väl förmodligen att begära för mycket - det vet vi redan ju genom Björklund att alla problem i skolan beror på lärarna! Att jag idag - för fjärde gången på samma arbetsplats - igen fått (icke)beskedet om huruvida jag har ett jobb att återkomma till när nästa läsår börjar, att min chef idag ytterligare en gång har bevisat att han är - ursäkta språket - ett riktigt rövhål i ett äkta praktarsle och att jag fått höra riktigt äckligt skavller om några kollegor och att en oönskad person har återkommit till - och stör något kopiöst i min enda fritidssysselsättning - sångkören gör att jag med all önskvärd tydlighet känner att:

Nä, idag är VERKLIGEN ingen bra dag.