Minnesgoda läsare vet att jag tidigare skrivit om min uppenbarligen hörselskadade och svagbegåvade granne. Hörselskadad för han spelar sitt technodunk så högt att betongväggarna vibrerar och svagbegåvad för att han går ut på balkongen för att prata i telefon eftersom han inte hör inomhus för musiken är på för högt.......

Måttet har varit rågat ett bra tag, men jag har inte fått respons varken från bostadsföretaget eller störningsjouren  - de förra eftersom det åligger mig att bevisa att det är han som spelar, de senare för att han spelar på dag/kvällstid och enligt dem är det inte störande före klockan 22. *sucka* Igår struntade jag i allt vad rekommendationer heter och gick upp och ringde på hans dörr för att försöka prata med honom - satte på mig en väldigt snäll min och bet mig i tummen för att inte bli för aggressiv.

Han hörde inte dörrklockan.

Jag stod utanför och ringde en god stund men jag insåg att det var rätt fåfängt när till och med ytterdörren vibrerade av musiken och det spröda pinglandet av dörrklockan försvann i dunket.*sucka igen* Imorgon ska jag ringa bostadsbolaget igen - och gråta......jag mår faktiskt inte bra av att ha det så här varenda kväll. Helgerna är HELT okej att han spelar och festar på, men varenda, vareviga kväll efter halv fem, på denna ohemula volym - det är helt enkelt inte mänskligt!

Det är jag ofta, på folk och företeelser men idag är det faktiskt enbart på grund av sömnbrist. Söndagen spenderade P17, hans flickvän och  jag (Ängelen dök upp lite senare) hos moråfar i godan ro med mat, mera mat och lite mat till - exakt så som det brukar vara. Vi tog en tur på den lokala loppisen och bara hyggede oss i största allmänhet.

Sen började det krångla. Kallt hade jag räknat ut att jag skulle utnyttja tre fysiskt välutvecklade och kompetenta ungdomar att hjälpa mig att storhandla mat på vägen hem - vägen hem går nämligen genom Sveriges procentuellt sett per innevånare räknat stormarknadstätaste stad. Så blev icke fallet då jag omigen lyckats åka och handla något på fredagslunchen och därefter så oerhört lämpligt lämnat kvar mitt betalkort i arbetsbyxorna.

Jag gillar verkligen mina skitiga Björnkläder, men åker på söndagsmiddag till modern i dem - det gör jag inte, så av storhandling blev det noll och intet! Efter det vidtog "hemhoppningen" - dvs stanna till hos exet för att P17 skulle hämta diverse pryttlar och pinaler han behövde för översovningen hos flickvännen som "bara" behövde hämta lite pryttlar och pinaler hos sin pappa innan de båda avlevererades hos hennes mamma. Väl hemma ockuperade Ängelen och jag varsin sittmöbel för att kolla in "Coyote Ugly" och i en reklampaus passade jag på att ringa P19 för att kolla läget.

 Läget är långt ifrån bra visar det sig och vi beslutar oss snabbt för att åka till Akutmottagningen. Medan man tappar sonen på ännu mera blod än det som pulserat ut genom hans näsa i hemmet, samt gör diverse för mig okända undersökningar kurar jag i väntrummet - tittar frånvarande på ett till synes oääääääääändligt program om ogräsbekämpning och genmanipulerad majs i Guatemala samt del 11 av 11 i nån serie jag inte ens hört talas om tidigare. Av någon säkert välmotiverad anledning finns ingen fjärrkontroll till tv:n så jag är stuck med vad SVT behagar visa en sen söndagskväll = repriser.

Klockan är sent när han kommer ut från mottagningen - fullständigt friskförklarad och tack och lov betydligt mycket piggare. Vi gör en nödproviantering på en närbelägen mack innan vi vänder kylaren mot byhålorna igen och jag är hemma sent. Så sent att jag faktiskt bara lyckas skrapa ihop 2.5 timmes sömn innan det är dags att kliva upp igen. Tungt. Och STORT grattis till mig, det är idag biskopens personal ska komma och hålla möte med oss inför visitationen - jag borde ha varit en aning lite mer skärpt känner jag - alla diskussioner försvinner ut i intet, jag har inte förmåga att nysta upp en endaste liten trådände och ens låtsas vara engagerad.

Jag åker helt enkelt hem - "offrar" några av mina surt förvärvade flextimmar på att åka hem och sova, för man kan ju inte VAB:a för 19-åringar =(. Slänger mig på soffan, får omedelbums en katt på mig, därpå ringer telefonen, sen får jag i snabb takt tre sms, sen kommer Ängelen hem med en kompis, så ringer telefonen igen, sen är vi vrålhungriga och måste äta och nu är klockan för mycket för en taktikvila.*sucka*

Nu ska jag fixa mig en latte och hoppas att den gör att jag slutar klippa med ögonlocken åtminstone några timmar - tills det blir "rimligt läggdags!

över till nånting heeelt annat! =)

Naturupplevelser är inte precis något jag söker - jag har vuxit ifrån Skogsmullestuket efter år ut och år in med luffande i skogen efter bär och svamp som barn och sen med egna ungar för att ge dem sånt där som barn ska ha enligt Dr Spock och "Barnaboken".....

Meeen, i jobbet får jag det så att säga gratis och häromdagen snubblade jag (lätt överdrift, men ändå) över denna underbara skapelse:

än...än...ja, vad då? Oavsett vad så verkar det vara signumet för två personer som jag (kanske naivt nog) trodde stod mig nära. Tystnaden är som en massiv mur, trots en överenskommelse om att fortsatt kontakt skulle ske från deras sida, för uppdatering om händelser, funderingar och planer. Den enda slutsats jag kan dra är att jag alltså är en oönskad alternativt oviktig person för dem bägge oavsett vad som förevarit. So be it.

*tar en tripp down memory lane* och konstaterar att det mesta är noggrant nedpackat och etiketterat, om än med viss saknad. Det är förmodligen så livet är - vissa saker/personer håller man fast vid till ömsesidig förnöjelse, andra plockar man bara fram när man själv har behov av det ena eller andra slaget. Jag vet att jag sagt det tidigare men den här gången ska jag INTE skicka ut rop i varken natten eller dagen när min undran blir för tung, det är dags för mig att fortsätta på min egen väg nu.

I och för sig har jag gått en bit på den allaredan, men jag är långt ifrån framme ännu. Det som mest upptar mina tankar just nu är fenomenet "distansförhållande" eller telefon/sms/msnförhållande som man också skulle kunna kalla det. En gång i tiden träffade jag på en person som ivrigt hävdade att "avståndet är inget problem". Jag upptäckte snart bakgrunden till denna ståndpunkt - det var nämligen jag som skulle överbrygga det geografiska avståndet.....därför är det med stor tvekan jag försöker ställa mig utanför mig själv och med kritiska ögon titta på vad jag egentligen gör och vad jag vill och tänker med det?

Att som jag veta så till 100% att någonting är helt fel för mig och ändå inte veta hur jag ska stoppa skeendet - det måste vara något sjukligt? Kan man söka för det, och isåfall vart? Öppenpsyk har för närvarande en väntetid på ca 1.5 år och frågan är väl om ens jag skulle klassas som i behov av vård för mina funderingar? Tänker ialla fall ge mig ut på resa så fort jag får möjlighet för att försöka bringa lite klarhet i den här oredan.....

Som avrundning: Nej Per, det är inte välvaxade äpplen från Brasilien ;-) Faktum är att jag har en kamera som ÄTER batteri och kräver byte av dessa efter i stort sett varje foto vilket i förlängningen innebär att jag struntar blankt i att ställa in datumet. Slarvigt - eller hur? Men jag har åtminstone en formlig uppsjö av laddbara batterier för alla upptänkliga sorters manicker och mojänger.....

Fritidsgården vällde in för en stund sedan - det får de gärna, men när de bygger om min soffa till piercingverkstad kan jag hålla mig för skratt. Jag som är den blödigaste som går i ett par stålhättekängor står bara inte ut med nålar och blod och att den stolta innehavarinan av den nya piercingen ville visa mig hur snygg hon blev gladde mig....så där lagom mycket!

Jag nickade och tvingade mina läppar till ett leende när jag beundrade den svullna underläppen som iofs kommer att vara sketafin när svullnaden väl lagt sig, men just nu bara vände det sig i min mage.......

Öppnade min mailbox för en stund sedan och gjorde en reflektion. Det sades att posten snart skulle få lägga ner sin verksamhet när mailen slog igenom hos folket men jag tycker nog att de har ungefär samma funktion trots allt. Likaväl som att det inte kommer några personliga brev igenom brevinkastet så kommer det banne mig inte så värst många personliga brev i mailboxen heller. Det mesta på båda ställena är någon form av reklam och via nätet kommer det också veritabla OCEANER av mail som i rubriken har: Vb:Fw:Vb osv. Dem öppnar jag väldigt sällan för det är nio gånger av tio ett sånt där horribelt kedjebrev med änglar och skit.

Förmodligen finns det värre saker att hänga upp sig på i livet men jag verkligen hatar kedjebrev. Jag är alldeles för skrockfull för att inte skicka dem vidare när jag väl öppnat och läst dem så jag kastar dem direkt...ungefär som med reklamen i brevinkastet. Tänk vad trivsamt det vore att nån gång få ett riktigt långt och läsvärt personligt brev istället för massutskick från ett eller annat resebolag......*hintar*

 vara med på Sus fina idé om att ta en bild på samma plats en gång varje månad, men eftersom jag lider av ett redan hårt ansträngt teflonminne är det för mycket begärt att jag även ska komma ihåg att ta med kameran till jobbet. En av de vackraste platser jag vet är nämligen den jag redan tidigare visat här: Skatelövs gamla kyrkogård.

Om det blir fler så här underbara höstdagar - vilket jag hoppas för både kropp och själ - så ska  jag verkligen göra en ansträngning, men tills dess får ni nöja er med en anna bild som i allafall jag tycker är vacker och som för mig i mångt och mycket symbliserar hösten, skördetiden och "gusslånet":

Fast and furious....

Det positiva är väl att jag inte hinner fundera så jävla jättemycket, men å andra sidan är det kanske negativt att rusa huvudstupa in i saker och ting (igen) utan eftertanke....Klockorna ringer som fan i bakhuvudet men jaaaa.....jag vet inte. Lev snabbt, dö medelålders och bli ett härjat lik kanske?

Sjunger av hjärtans lust gör jag iallafall - den där hobbyn jag tjatat om att jag borde skaffa mig hade jag ju redan - sången! Så jag har utökat mitt trallande till tre gånger i veckan och sjunger numera även i en gospelkör och en kör kallad "Badrumssångarna" där det sjungs en blandad kompott, alltifrån Händels "Messias" till "I natt jag drömde". Härligt! Sång frigör endorfiner, kroppens eget morfin och det känns kan jag säga, jag är totalspeedad när jag går från kören!

Det är jag inte nu däremot, jag har farit som en gummisnodd i ett klassrum hela veckan- med ungar, med sjung, med...annat så nu ska jag alldeles, alldeles snart natta mig!

dag till......

Trots full fart, sönderpratad av besök och i telefon så är det - stiltje? Alla dagar är det banne mig inte varken lätt eller roligt att vara människa.

Imorgon är dock en annan dag - då ska mammaCatten rycka in med äldsta ungen till fabbrodoktorn. Gossen ska hyvla av en broskutväxt strax ovanför knäet där inte muskeln löper som den ska. Idrott är farligt - det har jag alltid sagt....... =( *orolig*