i mitt hus där jag bor, i mitt mitt mitt mitt mitt hus, där jag har fått nog...eller snarare hemma på min gata i byn...där råder parkeringsförbud!

Inte så dumt när man tänker efter,  för gatan är smal och ligger i ett villaområde. MEN...det händer att jag parkerar där ändå! Som när jag har mycket att bära, eller vid de tyvärr inte alls så sällsynta tillfällen då parkeringen bakom huset är full. Alltså parkerade jag där igår när jag kom hem med tre matkassar, en bal toapapper, en säck morötter oh lite annat smått och gott. Dessutom var klockan efter 16 så parkeringen VAR full.

Och imorse när jag tittade ut hade jag naturligtvis fått en p-bot *suckar* Omedelbart infinner sig orättvisekänslan, jag VET att jag gjort fel, men alla andra då, som STÄNDIGT parkerar på gatan?? Av tre bilar bredvid min hade dessutom ingen mer fått några böter? Jaja, det är väl bara att betala och se glad ut...eventuellt slänga iväg ett brev till Allbohus och kräva mer p-platser.....

Nu ska jag tvätta, det stärker ju också lyckokänslan!!

vad jag är lättpåverkad?

Igår vad det apa, idag är det...tja, kanske inte toppen men åtminstone bra mycket bättre! Vaffö då då...jo, jag fådde ett mms igårkväll och nej, innan ni ens hinner tänka tanken - det var INTE snuskigt! Det var fiiiiiiiiiiiint och jag blidde glad, det hördes tydligen i telefon också för jag fick veta att jag lät annorlunda.....Det förnekade jag såklart snabbt, för varför skulle jag vara glad, jag - argbiggan, bitterf****n, surkärringen bara så där utan anledning? Haha, vad jag är dålig på att prata känslor! Tur att jag kan skriva ialla fall......

Pratade även med svåger i telefon idag...i hela sjutton minuter...det är ett tecken så gott som något på att jag haft en bra dag! *S* Stora syster var på teater med lilla pratkvarnen och det var lite tur i oturen ändå, eftersom mitt rotmos blev färdigkokt bra mycket snabbare än vad jag förväntat mig. Tänk om hon hade varit hemma och vi hade fördjupat oss i ett sånt där låååångt samtal, vad hade hänt med mitt rotmos då? Hemska tanke.....

Snabbt över till någonting annat! I min lilla by börjar det adventspyntas, man har satt upp små grantoppar i lyktstolparna och satt ljus i dem så nu lyser der rätt hemtrevligt. Grannen mittemot putsade fönster och hängde upp julgardin och stjärna redan förra helgen....kändes lite tidigt, men sen rannsakade jag mig själv och tänkte att om jag kan ha ljusslingan uppe i mitt fönster året runt utan att skämmas, så vem är jag att tycka illa vara när tanten fick en vänlig släktings(?) hjälp nån vecka "för tidigt"?

Yuletides.....vi övar för fullt inför adventskonserten....ärligt talat är jag inte ett dugg inspirerad i år, det är trista låtar! Känns som en massa skåpmat bara, och det är det ju,men det är de sångerna folk vill höra till jul...så vad säger man; sjung det som ska sjungas eller ge fan i det! Faktum är att jag funderar på att befinna mig nån annanstans när det är dags.....kom på att jag "missade" konserten förra året eftersom jag just flyttat då och insåg att jag inte alls saknat den trots att vi bråkade rätt bra för att få vara med från början och den + efterföljande julbord blivit en stående tradition...men orka julbord??

Med andra människor i en annan lokal hade det kanske varit fint, gott och socialt och allt det där.....mja, mja, njä....det kräver lite eftertanke det där!! Inte för att jag är en så oerhört socialt eftertraktad person, men med den kunskap jag äntligen tillägnat mig har jag insett att jag ska välja, och välja noga vad och vart för att verkligen göra något bra av det!!

'til l8ers, loved ones!

fast ibland försöker jag! Tyvärr verkar det inte generera något resultat alls och då känns det ju rätt meningslöst att fortsätta försöka?

En "önskan" eller jag kanske ska kalla det uppmaning kom i nån blogg här på sidan om att andra skribenter inte skulle vara så himla negativa och bara skriva om tråkigheter i livet. Ja, vad kan jag säga? En blogg är ju en dagbok, inte sant, och i en dagbok skriver man oftast  ju om livet, tankar, känslor och händelser? Och om nu livet för vissa av oss just här och nu i skrivande stund inte är så jäkla positivt är det ju rätt rimligt att det återspeglas i vad vi skriver? Som jag ser det finns det en väldigt enkel lösning på det: läs inte de bloggar där vi negativa kräk skriver!!

Jaha, nu har jag varit argsint igen. Kan det bero på värken i magen tro? Nä, jag är faktiskt inte hungrig trots att jag på senaste tiden känt mig som en soptunna och fyllt mig med allt jag kunnat komma över. Den här magvärken känner jag igen som någonting helt annat och den beror på min obotliga och (som det alltid visar sig) självstraffande nyfikenhet. Idag snokade jag som vanligt runt lite här och där och fick se och läsa något som jag inte borde ha sett och läst. Jodå, något alldleles offentligt var det, och det i sig mår jag väl knappast bättre av......Jag avhöll mig dock från kommentarer som väl var, både för min egen sinnesfrid och för att slippa framtida kontroverser.

Det skulle vara kul att kunna avsluta här med något riktigt positivt och sprudlande...men jag är inget av det just nu. Ska ta en taktikvila på soffan och se om det finns utsikter för att förbättra humöret framåt kvällen.

Kanske någon blir en tinsywinsybit road av det här?

hade jag förra veckan...men ack så trevlig!!

På Elmiamässan var det en och annan som hade svårt att se oss i ögonen och istället läste febrilt på tröjorna, funderade och spekulerade...kanske var det mindre välbetänkt att åka på Fackhandelsmässa med den här texten på magen! *L* Nåväl....vi ÄR väl mindre välbetänkta i sådana fall! Men kul har vi alltid ihop, Å och jag........

En mäktig fest var det......närmare nittio pers som pratade, skrattade, åt och drack! God mat som vanligt när det är Karin som lagar den.....trerätters för 100:- : Salladsbuffé, potatisgratäng med kyckling- och fläskfilé åsså äppelkaka med "anillsås" till dessert.....mycket "anillsås" blev det, eftersom Catten konsumerat mer än sin beskärda del av vinet *rodnar*. Karin undrade om jag inte lika gärna skulle ta hela serveringsskålen och doppa lite äppelkaka i den, mest för syns skull......

Vid vårt bord var vi 10 stycken som alla känner varann sen tidigare, och sex av oss skulle stå för en del av underhållningen.....sjunga, that is!! Det gick...så där!! Sara bröt ihop under "Singin' in the rain" bakom sitt minimala Pippiparaply och naturligtvis så hängde jag på...hon är min vitamininjektion anyday!! Inte många trodde på att hon enbart druckit Loka, märkligt att man bara kan skratta och tramsa om man är onykter?

Tveklöst hade "vårt" bord roligast under kvällen, och kommentarena under det obligatoriska lotteriet där alla vinner något var i det närmaste obetalbara...vissa har elefantminne med för "nummerutropare" Gert påpekade redan innan lottdagningen började att "nån annan vinst än en flaska vin till Catten är onödigt", ba'fatt jag undanbad mig grytlappar och kaffe förra året!! *S*

Det är såååå kul att få vara del av en tradition, det är fjärde året Höstfesten hålls, och tredje gången jag är med...det kommer att bli fler gånger!! Tänk att få vara del av något TROTS att man är singel i en trakt där folk är gifta med en och samma från 18 till döddagar.......=( Inget fel i det altså, det är bara så lätt att hamna utanför när man inte är del i en tvåsamhet längre.  Men i det här sammanhanget spelar det ingen roll, vi har kul som bara den i vår saliga blandning!!

Det blev inte så sent, min "taxi" Ingela är gravid så vi åkte hemåt vid midnatt ungefär och det var nog lika så bäst det *L* Märkligt nog vaknade jag redan klockan fyra på morgonen, pigg som en något trött lärka och vaaaansinnigt törstig *skratt*. Tur att jag har ett äkta sömnpiller till bok att somna om till, för det gjorde jag framemot halv tio och sov några timmar till. Men....jag längtar redan till nästa höst!!

Nu kom Anki in på msn och bjöd mig på pizza ikväll......synd att jag just käkat pizzabullar med Ängelen och kört henne till byn, vette tusan om jag vill/ orkar ut på isvägar med blankslitna sommar däck igen? Ska fundera på det där ett tag och om jag inte somnar i soffan nu så kanske, kanske jag är lite social ikväll igen........

Lite lagom full i fan gick jag till mitt jobb i onsdags. Jag har inte arbetat där på 2½ år kan jag ju tillägga ,men för drygt ett år sedan ingick företaget, jag, FK och AF en överenskommelse att jag skulle tillbringa ett år i ett projekt vid namn "Samverkan" för att få hjälp att rehabiliteras. Om jag fick nytt jobb under det året skulle jag säga upp mig, om jag inte fick jobb skulle mitt företag säga upp mig.

Året tog slut i onsdags, och eftersom jag inget hört från företaget så inställde jag mig naturligtvis där som den lojala arbetare jag är. Man kan milt säga att både VC och kollegor blev överraskade.....Ingen visste någonting eller hade någon aaaaaaning om att jag skulle komma. Viss oro uppstod för T som gått på mitt vik under den här tiden, är gravid ch går på mammaledighet om 2 veckor, men kallt räknat med att få komma tillbaka efter det...vad händer med henne? Nåväl, det är inte mitt problem känner jag.....

Min VC och jag satte oss och hade ett kort och effektivt snack, när jag väl sagt att jag inte på något sätt motsätter mig en uppsägning i enlighet med tidigare överenskommelse andades hon ut en smula och lovade mig på stående fot lön under uppsägningstiden utan krav på motprestation. Så...om tre månader är jag inte längre anställd och med omedelbar verkan har jag inte heller det "orosmolnet" hängade över mig att inte veta vad, hur, när just DEN biten kommer att avslutas.

Just nu fick jag också ett telefonsamtal....ett samtal från en person jag haft sporadisk kontakt med men som fullkomligt ångade av innerlighet och hjärtegodhet. Det värmde ända ner i mina genomfrusna tår! Tack för dina ord H....du förstärker min tro på den goda människan! *snyftar en aning*

Och ikväll ska Catten gå på fest...hassegu, hur ska nu DET gå, känns som om det var en dekad sedan jag var ute i en folkmängd!

'til l8ers, loved ones!!

...och kommer aldrig åter!!

Idag var jag tillbaka på mitt jobb. Jag har inte arbetat där sedan 24 april 2005 och idag var jag bara tillbaka för att få det slutgiltiga beskedet om min uppsägning. Jag får lön under uppsägningstiden och behöver inte komma tillbaka för att arbeta under den tiden. Det känns så bra att äntligen få besked och få "bocka av" ytterligare ett oromoment i mitt redan så turbulenta liv.....

Nu är det ett sista möte med VD, VC, AF, FK och mig för att klara av pappersexercisen, sen är det ett avslutat kapitel i mitt liv! Då är det dags att gå vidare, med arbetsprövning på "riktiga" arbetsplatser i förhoppningen att hitta någon där jag "kan göra mig oumbärlig" *L*

Nåväl, en dag i taget....just nu är jag bara trött, trött, trött efter anspänningen och orkar nte planera för någonting. Har en hel del telefonsamtal jag borde ringa imorgon, men jag tror de får vänta tills jag smält det här lite.......

blev många av mina frågetecken faktiskt på mötet idag och en anings aning enklare känns livet, ialla fall för tillfället.

Jag fick träffa K, som inte ska bli min handläggare utan är samordnare för hela projektet och han förklarade att trots att mitt år nu gått till ända blir jag inte utkickad...nej, vad min tidigare handläggare "glömt" att berätta för mig är att jag kommer att få fortsätta vara inskriven vid AF Rehab och att det inte är "bara" min stressutmattning utan även min(a) whiplash(ar?). Detta hade handläggaren tagit med i utvärderingen utan att öht nämna något för mig? Nåväl, jag ska inte gräma mig för det som varit, även om ett annat agerande kunde ha besparat mig mycket nervositet och oro.

Framåt då - vad händer? Jo, jag ska få en ny handläggare (en som förhoppningsvis inte är gravid, utan kan fokusera utanför sin egen kropp*) som de facto aktivt ska hjälpa mig att ta kontakter med arbetsplatser där jag kan arbetspröva, "riktiga" arbetsplatser där det bedrivs verksamhet riktad mot den kunskap och erfarenhet jag besitter så att jag ska få utvärdera om och hur (mycket) jag kan arbeta inom den genren. Det bästa med det här är att det inte ens nämndes någonting om tidsgränser, vilket ju har varit det som har stressat mig allra mest under det här året....att "veta" att den 6 november är allt slut!!

Jag har en viss framtidstro igen...och K:s telefonnummer i min hjälphjärna och hans löfte att jag får höra av mig om VAD SOM HELST, även när jag fått min nya handläggare!

I morgon har jag några telefonsamtal att ringa, och även de känns lite lättare i ljuset av vad som hänt idag....och jag har en plan, Sickan...en gruvlig plan om vad som ska ske på onsdag...om allt går i lås berättar jag om den då! *ler grymt*

 *) Ja, jag har själv varit gravid tre gånger och har full förståelse och insikt i hur det är/kan vara att vara fullständigt upptagen av vad som händer i kroppen och med fokus på framtiden med det nya lilla knytet och hur det påverkar redan befintliga familjemedlemmar...det är SVÅRT att fokusera på annat till 100%, även om det är viktiga saker för andra.....