väl börjat fundera så känns det plötsligt helt legitimt att känna dig som om det ligger en rejält genomblöt yllefilt över hela ditt väsen. Och det blir okej att komma hem från jobbet och må fredagsbra och sen läsa en bloggkommentar på nätet och trilla ned i den djupaste av gropar.

Det blir inte fullt så fyllt av samvetskval att inte åka på tvärs för att umgås, även om det är tråkigt. Men det tråkiga är då AVSTÅNDET och resandet i sig, inte du personligen och inte ditt val att låta bli att åka. Det är inte DU som ska skuldbeläggas.

Det blir okej att sitta i timmar framför datorn och egentligen bara stirra efter att ha spenderat en hel dag i en av de mest rör(l)iga arbetsmiljöer som finns.

Det blir liksom okej att vara jag.

kan vara oerhört givande.

De som senast sökt via google och hamnat på min blogg är nog dock inte helt nöjda.

En har sökt på "Ernst-Hugo järegård + prostatacancer". E-H har jag förmodligen nämnt en enda gång, med tanke på att han är/var något av det obehagligaste som finns. Redan som barn var jag rädd för honom. Som vuxen kan jag förnuftsmässigt inse att han var en begåvad skådespelare, men usch vad läskig! 

Prostatacancer har jag också lyft. Har skrivit om hur jag inte kan förstå hur män kan vara så rädda för ett stick i fingret - för det är ju faktiskt ett enkelt blodprov nu för tiden, inga plasthandskeklädda fingrar i rektum. Och förresten, vi kvinnor har fått både fingrar och metallföremål uppkörda i våra underliv och våra bröst fullständigt utplattade i långliga tider för att kontrollera vår hälsa så: *utmaning*

Nästa googling var "kan man gå svartklädd på dop som mamma". Jag antar att det är en osäker Familjelivsmamma som har googlt den frågan. ALLA andra vet att helsvart är okej i ALLA lägen.  

mitt förra inlägg rätt nu.

Det är ju absolut inte så att du bara ger och ger, och aldrig får något igen. Du har människor omkring dig som tillför värden i ditt liv, annars skulle du inte härda ut. Men när du har den bakgrunden du har, så innebär det också att du har svårt att ta emot det du får från dem. Eller...kanske inte "svårt att ta emot" men svårt att till 100% uppskatta och glädjas, för du vet av erfarenhet att det med all säkerhet kommer nåt surt efteråt. Eller för att din uppväxt inneburit att du har svårt att tro att du är värd det du ges.

Din förhoppning är att omvärlden inte tolkar det som det du upplever själv: att du aldrig är nöjd, utan istället kan se att det kan finnas bakomliggande orsaker. 

hälsa är ibland ett dilemma. Folk frågar med en standardfras: "hur är det" - men väldigt få vill egentligen ha svar på den frågan. Det är mest nåt en säger. Om du svarar: "Jotack, lite förkyld men annars rullar det på" kan du få ett uppskattande leende men om du svarar: "Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vill gå hem och dö" är det förmodligen ingen som ler. Möjligtvis skrattar de lite överslätande och säger att de minsann vet hur det känns, de har också haft sådana dagar....och skyndar vidare till sitt eget.

För psykisk ohälsa är ju så oerhört mycket svårare att bemöta än fysisk - och tabubelagt därtill. Varför kan jag egentligen inte riktigt förstå, även om jag själv känner ett stort motstånd mot att prata/skriva om saken. Men det tabuet kan ju inte brytas, om ingen skriver om det, så here goes:

Om en vuxit upp som barn till en förälder som själv lider av psykisk ohälsa, och redan som riktigt liten fått lära sig att "inte störa" och att förälderns välmående ständigt måste gå före ditt eget så lär du dig tidigt att vara "duktig". Tyst och duktig, that is. Du växer upp och lär dig att sätta andra människor framför dig själv, att rycka in, finnas till och stötta upp. Att stå tillbaka och inte opponera dig när utlovade aktivteter ställs in, när löften bryts, när tystnad ersätter förklaringar. Att inte ifrågasätta och stå på dig, att inte hävda dina egna intressen och vilja.

Ett barn som lär sig det växer förmodligen upp till en vuxen som agerar på samma vis. En vuxen som ständigt prioriterar andra, på jobbet, i hemmet, på fritiden. Som ställer upp och är "fixaren", som finner sin tillfredsställelse i att vara behövd  - även om utomstående kan se det som att personen inte sällan blir utnyttjad. Personen ifråga lär sig snart att inte förvänta sig några tack, att inte begära avlösning ellerskifte av arbetsfördelning, att i stort sett låta sitt liv formas av sin omgivning. Det lär sig att alltid vara så positiv som möjligt, för det lönar sig ädå inte att protestera.

När du då levt större delen av ditt liv på det viset kan olika scenarion uppstå. Ett är att du fortsätter att framleva sitt liv på samma vis, för du kan och vet inget annat. Ett annat scenario är att du själv sakta men säkert börjar må sämre och sämre rent psykiskt. Kanske har pressen av att aldrig riktigt fullt ut kunnat bejaka dig själv och dina egna behov inneburit att du till slut känner sig så liten och värdelös att orken tagit slut. Kanske tar det sig uttryck på något annat sätt och kanske, kanske har du äntligen vågat börja fundera över varför du mår som du gör.

Kanske har du då kommit fram till - med hjälp av goda och kunniga vänner - att du inte bara lider av en övergående (men ändock slitsam) "höstdepp". Kanske inser du att den PMDS som du fått hjälp av andra vänner att diagnosticera får hjälp på traven av en underliggande problematik, eftersom den blir så omstörtande djup att den vissa månader hotar att omintetgöra hela din existens, trots att du i vissa perioder är så speedad att du vill göra ALLT NU! Känslolägena är i ytterkanten av bägge skalorna, allt eller inget! Kanske kan det vara så att du lider av dystymi, eller kanske cyklotymi?

Någon gång behöver du våga skaka av den där känslan av skam och tabu, och inse att även trots utbildningar, yrken och känslan av att befinna sig "på fel sida skrivbordet" så kan vem som helst drabbas, och att det är viktigt att söka hjälp.

* Personen i det här inlägget har avidentifierats och vill vara anonym   

så tror jag att Älskot och jag tillsammans mycket väl kan vara bäst i Sverige på att köpa böcker på loppisar och i second-handbutiker.

En stor del av semestern i sommar gick åt till besök på just ovanstående och en hel del av semesterpengen likaså. Inte så mycket som om vi hade köpt dem i bokhandlar, men då hade vi ju inte köpt dem...

Senaste kapet var hela Milleniumtrilogin  - som jag iofs läst, men inte äger - för en femma stycket på Kupan. Så totalt värt det. För det är något visst med böcker - jag vill liksom bara ÄGA dem! Det är ett märkligt drag hos mig, som för övrigt är en ganska modest person vad gäller ägande - prydnadssaker göre sig icke besvär liksom.

Jag ska inte uttala mig så värst mycket om Älskots ex, men den enda gången jag var inne i hennes hem såg jag hennes samling av grodor, dog en smula och ville gå hem igen. Loppisen vi var på idag gav mig ont i ögonen och hade jag inte haft huvudvärk redan innan så hade jag fått det av den. Prylar liksom...prylar ÖVERALLT! Nu är ju iofs det litegrann av syftet med just loppisar men det finns ju olika sätt att presentera det en vill sälja också....

Jaja, nog om det - jag tänkte nog mest bara tala om att jag köpt i runda slängar 10-15 böcker den här sommaren, fått några dubletter av Älskot och själv givit bort detsamma och att det är ungefär såhär jag känner det:  

Inte för att jag någonsin tillhört dem som låtit mig "raggas upp" med hjälp av drinkar i en bar - men visst känns det ändå lite mer sympatiskt ur bok-vinkeln?

Jag har - som ni säkert har förstått - haft ett långt, fantastiskt semesteruppehåll och levt massor IRL.

Det var min första "riktiga" semester sedan 2005 och det har naturligtvis varit en upplevelse - den blev lite extra lång också: sex veckor, mest beroende på att jag avslutade en anställning på min arbetsplats den siste juni, och gick på en ny på samma arbetsplats igår. Det där med nya anställning kommer jag förmodligen få tillfälle att återkomma till, idag handlar det om semestern....

Den har som sagt varit lite speciell, kanske främst för att det är den längsta sammanhängande period EVER som Älskot och jag typ "levt" ihop. Inte HELA semestern, det hade väl varit aningen för lyxigt, men åtminstone och iallafall tre av veckorna har vi levt nåt som nästan har liknat ett normalt och vanligt liv. Ett vanligt liv där en gör sådana där vardagliga och vanliga saker tillsammans som en del vill slippa helt och som en del anser är det som är "att leva tillsammans"; somna, äta frukost, vara osams om val av tv-kanal, bära ut sopor, gå och lägga sig på olika tider, äta sin egen favoritmat, åka på utflykt, diska - ja ni fattar va? Och grejen är ju egentligen inte att göra alla de där sakerna, de gör vi ju i vanliga fall också  men de här tre veckorna blev de så mycket mindre kravfyllda.

Ur den synvinkeln att när vi "bara" ses på helgerna så kan jag ibland känna en press att allt ska vara så "bra" och så fint, mysigt och trevligt hela tiden. Jag ÄR ingen fin och trevlig person, jag har behov av att få grotta ned mig ibland, av att få vara introvert och tyst. Och det får jag ju vara, det är ju inte det - men det känns ju alltid som ett sådant slöseri med tid att vara det, när vi har så lite tid tillsammans...och att hoppa över att ses en hel helg för att jag är sådan på fredagkvällen är ju ännu mer slöseri med tid liksom. Det är en lika olöslig ekvation som "flytta-hit-eller-flytta- dit" ickediskussionen som jag lagt ned i brist på konstruktivitet.

Anyhoo ska jag inte börja gnälla om den saken nu, när sommaren varit så bra, och jag faktiskt kunnat vara betydligt mer trevlig och sams än vad jag själv trodde att jag skulle klara   Det var nog bara sista dagarna som jag var så där sturig som jag kan bli ibland, och det berodde faktiskt inte på att jag var irriterad eller så, utan på att jag var lite ledsen, för nu när semestern tog slut var det ju ännu mer uppenbart vad jag _inte_ har...