vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig?

Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. Kluvet.

Till det kommer att jag definitivt inte har fått information om vad jag egentligen ska jobba med? Tog själv initiativ till ett möte för att få besked om vad min nya chef förväntar sig av mig så det ska ske imorgon. Av de personer som jag har råkat komma i kontakt med när jag försökt lösa de uppdrag jag fått under denna veckan har jag förstått att jag till stor del själv kommer att sätta igång att efterfråga vem, vad och hur samt skapa mina rutiner.

Men det känns ändå helt okej, jag gillar ju struktur och har satt igång med en rivstart som dels genererat en del stötta kollegor som plötsligt blivit påkomna med att inte riktigt varken ha koll på vad de gör, eller utföra det de borde..och dels skapat frågor som skapat följdfrågor hos mig själv - om den jag trodde hade kunskap visar sig inte ha det, vem ska jag fråga då?

Måste jag verkligen fråga en till, en till och en till för att få ett svar som jag eventuellt kan lita på? Dagens slutsats är att jag verkligen kommer att få bearbeta min aversion mot telefonsamtal... Men det blir bra det här, det blir det!

med komplett fullt upp.

Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförsök och ingen annan än jag som kan rodda med det,valberedningsarbete, årberättelsekoll samt alla de där andra sakerna som har med årsskiftet att göra har kraschlandat en gigantisk ångest hos mig och även om jag har strategier för att hantera den känns det tungt.

På måndag är det dags för jobb igen och förhoppningsvis får strukturen mig tillbaka på fötterna och därmed ett förbättrat mående. Känns hemskt att jag klarar av att vara ledig och faktiskt vila utan att bli stressad och ångestfylld, och jag vet verkligen inte vad/hur jag ska hantera det...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med uteplats på både bak- och framsida, två gratis utomhusparkeringsplatser samt en plats i carport för 150:- månad.

En dryg vecka kvar till flytt och jag är så stressad och exalterad att jag knappt kan varken sova eller jobba. Tur att jag har så många semesterdagar kvar pga sjukskrivningen i somras!

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana.

Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket nära, men som jag av flera olika skäl först glidit ifrån, och sen även aktivt avstått från att ha kontakt med, efter tre års tystnad plötsligt levererar en utskällning i en kommentar till ett av mina Facebookinlägg.

Jag tänker inte berätta vad som gjorde att jag slutade höra av mig till hen, men det var outsagt ömsesidigt - det har alltså inte förekommit ens en enda liten emoji oss emellan under de här åren och så nu plötsligt *kapoff*!

Släpp och gå vidare, släpp och gå vidare.

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar.

Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, spritade mig noga, bara tog i det jag själv skulle ha och dessutom stannade och betalade i gör-det-själv-kassan så skulle det dels inte finnas så mycket folk i min närhet, och eventuella basselussker skulle hinna dö ihjäl sig innan de öppnade idag på morgonen.

Sen insåg jag att jag verkligen inte led någon hungersnöd, och att jag kunde be Minsta handla idag - för jag har faktiskt ett samhällsansvar att INTE utsätta någon ens för minsta lilla risk för eventuell smitta.

Så jag har snacks och tänt ljus ikväll istället - det funkar det också!

... liksom så många andra, gjort ett Covid-test. Och liksom så många andra tror jag inte på allvar att jag har just den smittan, men något har jag och då tar jag mitt samhällsansvar och testar mig. Det känns extra viktigt dels eftersom jag jobbar med den grupp där smittan just nu sprids mest och dels för att jag är mina gamla föräldrars närmaste stöd.

Nu ska jag bara vänta 1-3 arbetsdagar på svar, du håller väl tummarna för att det bara är en vanlig förkylning?

fick jag mail från min blivande hyresvärd och kände att nu...nu är det snart på riktigt!

Sen råkade jag se ett inlägg jag gjorde på Facebook så sent som i maj om hur HEMMA jag har känt mig i den här lägenheten ända sedan dag 1 och då högg det till rejält i magen. För det stämmer ju, jag känner mig hemma, jag har tyckt om att bo här.

Sen börjar grannhunden skälla sådär vasst som bara en pytteliten hund kan göra, och samtidigt står en bil på tomgång på parkeringen rakt nedanför min balkong på tredje våningen.

Då tänker jag att det nog kan bli så att jag kommer att kunna känna mig minst lika mycket hemma i den nya lägenheten, med bara två grannar vägg-i-vägg, med en garagelänga mellan mig och parkeringen och framför allt det som gjorde att jag sökte mig bort härifrån: marknivå med liten gräsplätt på framsida och en likaledes liten men naggande god trädgård på baksidan ??

Jag har haft som en klump i halsen några dagar, och i morse hade jag en diffus huvudvärk som trappades upp under förmiddagen. Frös gjorde jag också, men mtp att inomhustemperaturen på jobbet ligger på 17° just nu, beroende på ett kasst fläktsystem som ventilerar med utomhusluft och bortkopplade element pga renovering tyckte jag inte att det var så konstigt.

Sen började jag fundera, öppnade 1177 och gjorde deras självskattningstest och fick besked om att jag borde ringa, ringde och fick besked om att jag rekommenderas göra ett test för pågående covid-19. Så jag åkte naturligtvis hem, tog ett par Alvedon och deltog på eftermiddagens utbildning via länk och detsamma med APT:n på jobbet. Insåg att jag har feber, bokade tid för testning på fredag och tycker lite synd om mig själv just nu.

Hoppas och tror att det är en vanlig förkylning med tanke på hur säker jag varit på att både Son2 och jag hade Corona i mars. Han var totalt utslagen i fem dagar, orkade inte ens sitta upp medan jag var lite halvrisig till och från i 18 (!) dagar. Nåväl, nu finns det ju test så nu blir jag förhoppningsvis säker på vad det är den här gången.