För en stund sedan begick jag (döds)synden att läsa några av mina tidigare blogginlägg - ni vet de där som står listade till höger under "för två år sedan" och "för tre år sedan" och hassegu liksom - jag skriver ju om SAMMA saker år efter år?

Är mitt liv verkligen så pass jäkla cykliskt, gör jag aldrig något nytt, spännande och roligt?

Nej, tydligen inte.

Jag är uppenbarligen predestinerad att vara lika trött varenda höst, lika täppt i bihålor, lika irriterad på folk, lika........Cattig hela tiden!

Faaast, vid närmare eftertanke tror jag inte att det är mig det är fel på - utan HÖSTEN!  

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på att skylla på - åldern, hösten, den omfattande operationen, arbetssituationen.....

Men jag är KONSTANT trött.

Inte trött som i "jag tar en fem-minutare på soffan" utan trött som i "jag vill inte göra någonting alls, varken idag eller imorgon eller någon annan dag". Men så funkar det ju inte - jag måste ju faktiskt göra nåt varje dag liksom.

Jag skojade med Älskot i helgen om att han nog botat mig från min obotliga rastlöshet och en liten gnutta sanning ligger det förmodligen i det - för visst är det bra mycket trevligare att ligga runtslingrad i soffan och kolla på film än att tex skura badrummet. Det skitiga badrummet finns ju (tyvärr) kvar även efter att han har åkt hem liksom.....men numera är problemet det att det skitiga badrummet i allra värsta fall finns kvar även nästa gång han kommer hit och det är ju varken speciellt kul, snyggt eller hygieniskt.

Jag har aldrig lidit av hypokondri (den biten har min morsa framgångsrikt skött om för hela familjen i alla mina 44 år) men nu börjar jag undra. Häromdagen berättade Älskot att han och kollegan J varit och handikappanpassat hos en relativt ung man som drabbats av den fruktansvärda sjukdomen ALS och plötsligt fick jag en intensiv vetskap om varför min vänstra hand har stickningar och ibland domnar bort. När jag tänker på min ständigt överhängande trötthet blir jag bitvis övertygad om att det är ME (Myalgic Encephalomyelitis  - kroniskt trötthetssyndrom) jag lider av.

När jag googlade på ALS så insåg jag tack och lov att jag inte har några andra symptom än det ovan nämnda, men Vårdguiden upplyste mig vänligast om att jag definitivt kunde ha ME - det finns för mycket som stämmer. Nån större bot, typ mirakelmedicin finns det dock inte - det väsentligaste verkar vara att se till att man får vila, och att man håller sig aktiv så att inte musklerna förtvinar (!) på grund av för lite rörelse.

Nån risk muskelförtvining tror jag dock inte föreligger hos mig - igår på Idrottspasset hade vi först stafett och jag (som enda deltagande vuxen, av fem möjliga) sprang inte mindre än 10 sträckor som även innehöll diverse övningar, som armhävningar, slalomlöpning, hopprepshoppning och balansgång. Därefter spelade vi innebandy och tja....vad jag kan säga om min insats där är att jag i efterhand fick kritik av ett par kollegor för att jag inte lät ungarna spela mer utan "tog över". Mitt enda försvar är att jag tror att man gör dem en bjärntjänst om man låter dem vinna - även intellektuellt handikappade ungdomar behöver förstå att livet inte är rättvist....fast de om några vet väl kanske redan det? Jag ska försöka bättra mig!

Så någon akut risk för muskelförtvining föreligger förodligen inte - men trött är jag fortfarande....

För visst är det så - att bloggen får man använda till att "ventilera" (dvs gnälla) i?

Innan terminsavslutningen fick vi i arbetslaget veta att vi skulle få en ny kollega - och inte vilken kollega som helst utan en MAN! Men inte vilken man som helst....utan en som flyttat från arbetsplats till arbetsplats men som aldrig "hittat rätt". Jo, så hette det. Men när vi började förhöra oss på de arbetsplatser han tidigare varit på fick vi snart bilden av en man som.....tja, ska man säga det snällt så ska man nog säga "körde sitt eget race".

Denne man tyckte arbetsledningen nu alltså att det kändes lämpligt att placera i en gymnasieklass på särskolan, med en (o)salig blandning av ungdomar med alla sorters diagnoser. Ungdomar i särskilt behov av lyhörda och empatiska vuxna omkring sig. Ungdomar vars föräldrar kämpat i motvind i många år för sina ungars rättigheter. Ungdomar som liksom alla andra ungdomar känner av hormonsvallet men som i olikhet med "normalstörda" ungdomar inte på något sätt kan förstå och relatera till vad det är som händer i deras kroppar och knoppar.

Hos oss trillade han in på terminens första dag - helt utan att ha varit och hälsat på och presenterat sig, helt utan att ha läst på någonting om vilka ungdomar han skulle jobba med, helt utan att ha en aning om vilka diagnoser som finns representerade och vem som diagnosticerats med vad. Hos oss trillar han alltså in och...tja, för att säga det på ett snällt sätt: "kör sitt eget race."

Att han ser sig själv som Guds gåva till mäns- och kvinnskligheten framgick redan första dagen, att han tycker att lärare är snäppet under Gud och elevassistenter kanppt höjda över leran i svinstian har vi förstått och jag personligen kan leva med det - dysfunktionella översittare har jag handskats med tidigare, men att han behandlar våra elever som något (ja, "något", knappt mänskligt) som inte förtjänar hans uppmärksamhet - det har jag jävligt fruktansvärt svårt att acceptera.

Fredagar arbetar han (tack och lov) inte på vårt program men flera gånger under dagen har jag av personal på skolan fått frågor och även små berättelser angående honom. På måndag ska han ha föräldramöte med en av våra mest stridbara mammor, en mamma som känner till hans vandring från jobb till jobb och även vet vad som ligger bakom.

Inte underligt att jag fått tillbringa två dagar i horisontalläge med migränen från helvetet, orolig sömn interfolierad av drömmar fyllda av samtal (läs: högljutt aggressiva diskussioner) med föräldrar och att jag nu, så här på fredag eftermiddag drar en lättnadens suck över att det ÄNTLIGEN är helg.

På måndag är det en annan dag.....

Det är inte så ofta som jag klagar över att vara utan bil - till jobbet åker jag kollektivt, till kören med grannen/vännen E, till StoraStaden för att storhandla med sonen, vännen A eller Älskot, andra evenemang uppmuntrar jag vänner att ta med mig på   osv osv. Men idag har jag åkt kollektivt och insett att det inte alltid funkar så bra.

När man kommit upp i min aktningsvärda ålder så är man ju eftertraktad, idag ville Landstinget plåta mina tuttar och eftersom jag är en vänlig själ så tänkte jag att "det kan jag väl ställa upp på". Tiden de bokat för denna session var 14.45, vilket innebar att jag fick kliva på bussen 11.49 och med tid inräknad för stopp och väglots på det enoooorma beläggningsarbete som för tillfället pågår på väg 23 innebar det att jag var framme en dryg timme senare.

Eftersom jag i stort sett aldrig ränner i butiker nere i centrum var det inte så dumt att ha lite tid över till det innan jag skulle fotas men vettnivad? Det var faktiskt inte kul alls. Antingen är jag kräsen eller är det nåt fel på de kläder  och skor som finns i butikerna nu men det enda jag lyckades shoppa loss på var tre par trosor, en träningsbh och en läderrem. Blommigt och brunt är tydligen orden för hösten och inget av dem passar mig :(

Anyhoo så blev jag - som är så oerhört fotogenisk - klar på fyra minuter blankt hos damen med fotoapparaten och sen bar det ner till Resecentrum för att åka hem, Bussen avgick 15.40 och gick (naturligtvis) inte hela vägen hem så jag fick infoga dagens motion: en promenad från LillaByn hem till huset vilket innebar att jag var hemma strax efter 17. Alltså dryga fem timmars bortavaro för en undersökning som var avklarad på fyra minuter. Jag är glad att det finns kollektivtrafik, men det skulle faktiskt inte skada med lite tätare turer.

Dagens bonusar blev dock inalles tre:

*Kören började för säsongen och det är alltid lika trevligt!

*Ängelen har fått byta boende i Finland och är nu nöjd och glad som en lärka.

*Sist men inte minst har Älskot kommit hem och jag fick äntligen prata med honom, och trots vissa smärre missöden är jag fortfarande ganska avundsjuk på hans långhelg ;-)

känner jag mig allt...och  - på mammors (föräldrars?) vis -  bitvis maktlös.

Ängelen åkte till pojkvännen i torsdags eftermiddag f.v.b till Finlad, en utbytesresa med klassen och hon ska stanna borta till söndag. Trots rätt omfattande planering och trots att hon faktiskt gärna ville åka blev det en hel massa tårar inför avresan. Efter kompromissen om att få åka till pojkvännen några dagar innan, mot HELIGT löfte att inte banga på avresedagen gav hon sig iväg.

Igår ringde hon hem, från Göta Kanal, för att berätta att so far var allting bra. I morse fick jag sms att de anlänt till Finland.  I eftermiddags ringde hon hem, pratade i två minuter och började sedan gråta. Killen som hon och vännerna S och D bor hos är alls inte social, han hade dumpat dem hos en av de finska kamraterna och sedan gått iväg till andra kompisar med uppmaningen till dem att "ring när ni vill hem".

Det är inte mycket en mamma i Sverige kan göra åt det - även om jag vill så det värker. Och ja, jag vet att hon är gammal nog, att hon kan klara det osv osv osv...men icke desto mindre är hon min minsting, min bäbis och det är SVÅRT att släppa taget. Speciellt när det varit "hon och jag mot världen" utan stöttning, eller ens intresse, från pappan/Exet så länge....men hon överlever, liksom jag kommer att göra.

Dessutom åkte Älskot med jobbet till Ungern tidigt i fredagsmorse bland annat för att titta på VM-kvalmatchen och den gick ju...sådär! Jag gläds med honom att få ha suttit där på Ferenc Puskasstadion och allt annat han och de andra har hittat på men det är nog sant som det sägs; att längtan växer med avståndet. Avståndet och det faktum att vi inte har kunnat pratas vid varenda dag som vi gjort nu i dryga två år (med två eller tre undantag) har gjort mig sjuuuuukt längtig efter honom. Men inatt kommer han hem, äntligen får jag höra hans röst igen!

Sen ska jag "bara" överleva resten av veckan innan vi får ses igen. Kan det bli fredag snart, tack!