Hassegu så många darlings jag har!

Söta rara birdie som får mig att skratta så fort jag loggar in här. Ängelen som i sin tonårsvillervalla får mitt hjärta att blöda och värka och glädjas åt att hon är hon. Storeson som bara är för UNDERBAR i sin "nyssblivitvuxentrygghet". Gullesonen som är så söt med sin Binakärlek. Cuddi som finns i vått och torrt. Lillefar som inget kräver utan bara ger och ger. Systeryster som jobbar och jobbar och sliter, men ändå har tid för ett msnord då och då. L, så ny och ändå så nära *kramas*.E-L som "mammar" mig och blir "mammad" tillbaka. A, som helt osjälviskt och med ett leende spenderar, ba'fatt hon kan, L som har det så jobbigt just nu och som jag känner såååå för! M, som aldrig slutar höra av sig trots att jag aldrig.....M&J som ger mig ett förtroende jag svarar upp dåligt till. Åsså sist men inte på något sätt minst - du! Inte trodde du väl jag skulle glömma dig? Puss!

Finns du inte med på min lista? Hör av dig då och påminn mig om att du finns! *skrattar*

är det i mitt liv. Det har det alltid varit, lilla pappa minns säkert hur han räddade symaskinen från att åka i väggen bara för att undertråden tog slut och otaliga gånger var de tillfällen då jag rusade in i mitt rum, metodiskt drog ut låda efter låda ur skrivbordet och tömde dem på golvet innan jag slängde dem i väggen med ett tillfredsställande brak.

Riktigt så våldsam är jag inte nuförtiden, jag lärde mig ganska tidigt att det inte löste någonting eftersom jag själv fick städa upp varenda pinal. Ganska effektivt sätt att städa dock, skräpsamlare som jag var.......

Men trots att jag inte längre kastar saker omkring mig så är det lika snabba humörsvängningar som då...skillnaden är väl den att det inte är lika mycket ilska som förtvivlan och övergivenhet jag känner nu. Som väl är så vara det inte så länge, jag kan vakna på morgonen, pigg och glad som en lärka, men under frukosten faller tungsinnet över mig och jag funderar på om meningen med livet verkligen är 47 eller om det finns något annat.

När jag stället théglaset i disken kan jag vara fylld av storslagna ideér, vilja, våga och orka men när jag borstar tänderna faller jag i en grop igen. Inte varje dag, hassegu det hade jag inte orkat med! Och nej, jag är inte heller manodepressiv, bara en rejält känslostyrd människa! Under åren har jag lärt mig att behärska mina känslor, sätta upp en fin fasad för att folk inte ska tro att jag är galen *L* men på insidan är det fortfarande så jag fungerar.

I och för sig tror jag att det är många, många som fungerar så, men att skillnaden mellan mig och dem är att jag vågar berätta det, jag vågar stå för och skriva offentligt vad jag tycker, tänker och känner....Skrämmer det dig? Ta då en titt i ditt eget inre...våga känna efter, våga tänka på vad du vill, inte vad omgivningen och konventionen kräver...våga vara du!!!

Jag lovar inte att du mår bättre av det, men på sikt blir du en sannare människa!!

Kikade in hos söta rara birdie och vad hittade jag, om inte en lista!!

Åh vad jag älskar listor, tabeller och formulär man kan fylla i...gör inte DU det? *hint, hint*

1. Vem är du?

2. Är vi kompisar?

3. Hur och när och varför "träffades" vi?

4. Tycker du om mej?

5. Skulle du kunna pussa/krama mig?

6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.

7. Beskriv mig med ett enda ord!

8. Vad var ditt första intryck av mig?

9. Är du fortfarande av samma åsikt?

10. Vad påminner dig om mig?

11. Om du skulle kunna ge mig vad som helst, vad skulle det då vara?

12. Hur bra känner du mig?

13. När sågs vi senast? Eller skulle du vilja träffa mig och hur skulle det vara tror du?

14. Tänker du sätta den här listan i din egen blogg för att få veta vad jag tycker om dig?

Ibland funderar jag på om jag finns

dagar som den här, när allt är tyst och tomt

undrar jag vilken verklighet som är min

vad jag gav upp och vad jag vann

Jag vet att det finns människor därute

och ibland tangerar jag deras liv

de liv som är fyllda med innehåll av skiftande slag

och när jag kommer i kontakt

med de verkliga liven lever också jag

men min tid är begränsad

de flyktiga ögonblick jag når ut

lever jag upp och finns till

men snabbt, alltför snabbt återvänder ni

till den verklighet jag har lämnat delvis av eget val

Ibland funderar jag på om jag finns

när jag tittar ut genom mitt fönster

ser jag att det finns en värld därute

en värld jag inte känner mig delaktig av

Den insikten tär och sliter i mina känslor

Jag ser in genom andra fönster och inser

att min plats inte är där

Min plats är utanför, min existens är avhängig

av de glimtar då jag får ta del av era verkliga liv

den stund ni kan avvara innan ni återvänder

till man, barn, arbete och hus

era ursprungliga och prioriterade sysselsättningar

och ibland undrar jag:

Vem av oss finns minst?

sig så HAR man ju rumpan bak och med den avsevärda rumpa jag har lyckas jag ofta ha den i vägen, trots att den befinner sig på min baksida.....jag förstår inte det!

Den var i vägen imorse när jag skulle dra på mig mina jeans som uppenbarligen måste ha krympt av all fukt vi fått i sommar och den var ivägen igår då jag skulle sätta mig i en finurligt placerad stol som liksom ....flyttade på sig när rumpan kom närmre!

Men egentligen var det ju inte DEN sortens rumpor jag tänkte på när jag började skriva, jag har så lätt att spåra ur! De rumpor jag tänker på är mer bildlika än bokstavliga och nog så besvärliga att tampas med. Det finns olika sorters rumpor: moraliska, etiska, utbildningsmässiga, personliga, yrkesrumpor..ja, you name it! Man kan applicera en rumpa på det mesta!

Nu krånglar jag in mig i min egen metafor märker jag, men vad jag egentligen vill ha sagt är att det spelar ingen roll, det finns alltid någonting som inte är riktigt bra! Jag TYCKER att jag är bra, jag gör verkligen det (tack alla ni som under det senaste året ägnat er åt flitig egoboostning av mig och inte fått någonting igen!!Love ya!) men på nåt sätt så är jag FEL ändå!

Ja, alltså...jag är helt RÄTT, men på FEL PLATS!! Ta det här med att söka jobb tillexempel: Jag har en gedigen och bra utbildning, erfarenhet från flera olika yrken inom liknande genre, en personlighet som inte går av för hackor samt en massa "obevisbar" kunskap (om inte rekryterarna vill spela TP med mig förstås). Så till dilemmat....de jobb jag är utbildad för, de finns inte här...de finns i Fagersta, Jönköping, Stockholm, Amundåsen, Trelleborg och andra på vår jord osannolika platser, för jag är KODAD...mmm, jag är kodad på AF som "icke flyttbar". Nej, jag säger inte det ironiskt och spydigt, jag säger det med tacksamhet!

Jag är sååå glad över att inte tvingas föreställa mig en snar framtid på resande fot, iväghastad till främmande ort mot min vilja, det är en ynnest! Asch, nu tappade jag tråden igen...... *letar*

Här var den.....denna oflyttbarhet är reell och även det faktum att de jobb som då finns här i trakten....hmm, ja, de är jag "överkvalificerad" för! Det finns tydligen ingen människa i världen som med sunda förnuftet i behåll skulle "sänka sig" till att vilja ha en del av de jobb jag söker "trots" min utbildning....BS säger jag!! Jag vill ha ett jobb, och de jobb jag söker är sådana som i mina ögon verkar intressanta, roliga, utvecklingsbara, engagerande för en person som jag.....

Fan vad tragiskt att vissa arbetsgivare förutsätter att deras arbetsplats är så trist att jag inte skulle orka/vilja stanna där...vad innebär det för de som redan arbetar där? Stagnation, inskränkthet, hopplöshet...nä, jag ångrar mig, då vill jag nog inte jobba där heller......Ni vet inte vad ni missade när ni sa nej till mig =)

För övrigt hänger den känslomässiga rumpan med - it's quiet, oh so quiet!

Det är inte det att jag inte vill - frågan är snarare hur jag ska våga?

Jag har tillbringat 14 tuffa månader med att bygga upp ett JAG, ett begynnande jag åtminstone: Det har varit en hel del arbete med "utbrändhet", skilsmässa, flytt och allt vad detta fört med sig. Jag har samtalterapeutats, stresshanteringskursats, Samverkansprojektats, arbetsrehabiliterats och tillbringat oändliga timmar med att fundera över vem JAG är, vad JAG vill med mig nu....med eget ansvar för mitt liv efter tjugo år i nån slags tvåsamhet!

Jag var tillbaka på fötter, rätt hyfsat - hade koll på mina känslor och tankar, kände mig tillrätta i min nya lägenhet i min nya lilla by, arbetslös/sjukskriven visserligen men med rätt bra koll på vad jag kunde och ville göra framöver. Ensam, visst - men trygg i situationen.

Så dök DU upp. Som nån slags virvelvind drog du in i mitt liv och förändrade alla premisser. Du var så självklar i din vilja och dina tankar och virvlade mig med dig.......Hur kunde jag stå emot? Kan jag stå emot? VILL jag ens det? På kort tid har vi kommit varandra nära, så nära som jag knappast tror att jag nånsin stått någon annan vuxen människa. Otroligt nog........

Jag ville ju faktiskt inte det här. Eller, jag hade inte planerat in nån som dig  mitt liv och jag vet inte hur det här ska fortsätta. Jag vill att det ska fortsätta, men hur ska jag våga? Redan den kontakt vi har har ställt min tillvaro på ända och om jag släpper dig ännu närmre inpå, vad händer då? Vart tar det JAG som jag beslutat mig för att fokusera på vägen? Men hur kan jag släppa dig, när jag tänker på dig lika ofta som det sägs att män tänker på sex, dvs ungefär var sjätte minut?

Det sägs att man inte ska ångra det man gjort, utan bara det man INTE gjort, och en viss sanning ligger det ju i det uttrycket, men frågan är om det verkligen gäller mig.....*rodnar*. Ett av mina största "fel" som slogs fast under allt kursande jag gjort var mitt extrema kontrollbehov och det spelar in här - hade jag VETAT och ensam kunnat styra över situationen hade det inte funnits någon tvekan, men hade jag ensam styrt så hade ju det här aldrig hänt. Hur länge står du ut med mitt vankelmod och mina tveksamheter?

Ännu större är frågan när jag ska kunna våga säga allt det jag funderar på, för säga det måste jag - SNART, innan jag går sönder! Vem sa att det skulle vara lätt att leva? Och varför är jag en sån feg liten skit.........

Idag känner jag mig lite grann som Sverker......Olofsson, ni vet i konsumentmagasinet "Plus". Han som ifrågasätter allt och alla och nästan aggressivt undrar: Ska det va så här, va, va? Ska det det?

Jag undrar detsamma, fast ur en något mer positiv synvinkel: Kan det få vara så här? Va, va? Är det meningen att det ska kännas på det här viset, och vad leder det till då? Ska jag våga känna efter fullt ut, och om jag gör det, vad kommer det att kosta? Åsså är det ju det där med hur eländigt långt Sverige är.....

Ja, nåt måste ialla fall göras, så här kan det inte fortsätta!

*mjuk i knäna och fladdrig i magen*

Ja, det är vad jag är...en vandrande ekonomisk katastrof!

Idag rasslade det till i brevinkastet och på den sönderklösta dörrmattan låg en bunt kuvert och såg hotfulla ut....inga personliga snigelmail inte, sådan får jag inte längre! Nästintill skälvande av fasa närmade jag mig dem, dröjande och avvaktande som om de skulle kunna hoppa upp och bita mig i hasorna. Det gjorde de inte. Däremot gav de mig nästintill en infarkt.

Förfallna räkningar är inget kul, men man ska göra rätt för sig, och det gör jag så gärna...när jag kan. På något vidunderligt vis har autogirot på min hyra inte gjorts, bredbandsräkningen har "kommit bort" och bensinen...ack ja, den sommarbensinen! En lite ljusglimt i eländet var det fjärde kuvertet med skatteåterbäringen: Inga många pengar, men precis lagom för att hyran skulle klaras av.

Jag förstår verkligen inte hur det kan bli så här, månad efter månad!? Inte för att min inkomst är så enorm, men nog borde den räcka till det väsentliga? Jag menar, det finns ju normer för existensminimum i det här landet...eller? Eller är det i själva verket så att det är JAG....kompetenta vuxna välutbildade intelligenta JAG som låter mina fattiga slantar rinna mellan fingrarna? Jo, så är det nog tyvärr. Varje månad drar jag förskräckt efter andan när jag ser kontoutdraget och tänker "Hur kunde det bli så här?" Det trista är ju att jag för det mesta inte ens vet vad jag gjort med pengarna, jag har inga fina smycken eller kläder, har inte fyllt min lägenhet med kapitalvaror...bara LEVT!

Det har alltid varit min livsfilosofi att man ska ha kul medan man lever, jag har inte haft sparade slantar på banken och frossat i nöjet med att se dem växa till sig, aktier och fonder är inget för mig. men dagar som idag, när jag funderar på om jag har något att stampa på, eller något att sälja...då önskar jag att jag någonstans skulle kunna hitta en undanstoppad peng. Det skulle räcka med några tusen, jag har inga stora krav!

Två "bakvägar" hade jag dock: informationen om min rätt att begära underhållsbidrag från Ängelns pappa, eftersom han tjänar så mycket mer än mig och den innestående semestern från jobbet jag är sjukskriven från.....

 NITLOTTER båda två, eftersom Ängeln bor växelvis hos oss så ska ingen betala något till den andre, och min semesterlön får jag ut när jag säger upp mig/blir uppsagd från jobbet =(

Jahopp...då kan jag räkna med att det är slut på "näthängandet" ganska så omgående, lånebilen kommer att stå stilla och mat, ja...det får väl ordna sig! Tro nu bara inte att jag skyller ifrån mig, jag VETmed skrämmande insikt att det är jag och bara jag själv som satt mig i den här situationen och att det är JAG som måste ta mig i kragen för att få rätsida på det hela....

Men med min fatalistiska och ganska oansvariga livssyn så gissar jag att situtationen kommer att upprepa sig..igen...och igen...och igen!!

Nähä...l8ters på er, jag har lite burkar att panta! *L*