Ja, det finns faktiskt all anledning att tro att jag är det - åtminstone om en ska utgå ifrån hur mycket julklappar jag fick i år! Som vanligt fick jag något alldeles för dyrt av Han som äger andra halvan av mitt hus och gav inte tillnärmelsevis tillräckligt tillbaka, och som vanligt hade Ängelen spenderat alldeles för mycket av sitt ynkliga studiemedel på sin mamma och som vanligt fick jag en massa fina (kattrelaterade) saker av bästaste vännen A.

För övrigt var julafton en bra dag - en ovanligt bra dag faktiskt. Vi höll sams, var inte stressade och hade trevligt tillsammans i flera timmar och till och med jag kände mig nöjd när jag åkte hemåt. Förmodligen har jag äntligen insett att tiden går, saker förändras och att jag måste antingen förändras med dem eller gå under skrikande och sparkande. Fast lite skrik och spark ägnar jag mig ändå åt, men tyst och antagligen mer destruktivt för mig än om jag faktiskt _hade_ sparkat på någon. För jag blir så trött när jag blir nonchalerad, när min åsikt inte räknas, när jag inte får gehör, eller ens respons på mina tankar.

Då blir jag tyst, tjurig och irriterad och beter mig som en trulig 3-åring. För jag orkar inte diskutera. För jag bara skulle vilja få min vilja igenom rakt av en enda gång. För att jag....bara VILL ibland! Få höra "javisst, vilken bra idé" eller "absolut, så gör vi!" eller "det har du rätt i". Inte ett "jaha" och ett "men det tycker inte jag" och "jag gillar inte det". Att någon (ja, ni vet vem jag menar) kunde bara gilla läget, för min skull?! Det händer faktiskt ganska sällan, och när det händer så är det oftast som nån slags respons på att jag låtit honom bestämma något, och så ska han liksom "paybacka"....och tja, det kanske är rättvist men, det funkar ju liksom inte så i ett förhållande, eller gör det det?

Anyhoo så har jag varit snäsig idag. Fullt befogat enligt min egen åsikt och han står som vanligt helt frågande och förstår ingenting - men än att (som han säger) han "har gjort fel". Med det är han tydligen nöjd, och verkar tycka att det därmed är min skyldighet att upplysa om vad som är fel, istället för att han ska ta sig en funderare...och det riktigt trista i det här är ju egentligen inte "felet" i sig, utan att jag känner igen det här sättet att tänka, både från mina egna tidigare relationer och från mina vänners realtioner.

Då kanske en kan säga att det är "typiskt manligt" och att "killar kan faktiskt inte vara tankeläsare"? Och ja, det kanske ÄR typiskt manligt - men då tycker jag att män ska lägga av med det där meddetsamma, och börja ta ansvar för sina relationer! Ta hänsyn, lyssna, samla på dig och framför allt processa information som du får om och av din partner - lägg tid på att faktiskt lära känna hen istället för att kräva att hen ska upplysa dig om allt och inget! Men om jag kan lägga på minnet att min partner vill ha 1/3 mjölk i sitt te, så borde väl min partner under samma tidsrymd ha lärt sig att jag alltid bara dricker en kopp kaffe till frukost?

Och det är faktiskt därifrån hela det här blogginlägget emanerar - att min partner sedan sex år tillbaka, på fullt allvar frågade mig: "men äter du verkligen kalkon?"

Godmiddag och välkommen till min värld!

Vad jag vet om den här dagen är att det är årets kortaste dag, och att det dessutom för mig blev årets sista arbetsdag, tack vare chefen. Några av kollegorna och jag har ju redan i ett par veckor diskuterat orättvisan i att några av oss per automatik är lediga i mellandagarna, att några andra får lägga surt förvärvade semesterdagar för att få sammanhängande ledighet och att ytterligare andra nonchalant kan säga "jag jobbar hemifrån under mellandagarna". Det handlar naturligtvis om en konflikträdd och svag ledning som inte slår fast att det ska råda lika regler för alla, och det innebär naturligtvis i  sin tur konflikter mellan kollegor och så "vinner" arbetsgivarna igen.

Eftersom jag är en sådan där rättvisefascist har jag - självklart - lagt in om, och fått semester beviljad. Dock har jag ju inte ett oräkneligt antal dagar så jag tänkte jobba måndag och tisdag, och sen ta semeter till efter trettonhelgen. Idag var vi hela fyra av de sjutton vanliga som infann oss....varav chefen var en. Vid förmiddagsfikat (som han bjöd på) sa han att han skulle ut och jaga gran på lunchen och nog kunde bli lite sen tillbaka. Innan han gick på lunch tittade han in till mig och sa: "jag tänkte...om du inte har väldigt mycket du behöver få gjort precis på plats så...kan du ju jobba hemifrån resterande tid innan du går på julledigt"

Lite sarkastiskt skulle en ju kunna tycka att det är fantastiskt med en arbetsplats som låter en gå hem på betald arbetstid och minst lika sarkastiskt skulle en ju kunna tycka att jag - arbetstidsfascisten - skulle stanna plikttroget kvar på min arbetsplats tills frihetens klocka ringer. Men lika uppriktigt så vore det ju oerhört korkat av mig att göra det när chefen kommer och erjuder mig betald ledighet.

Så nu är allt plockat hit och dit, upp och ned, fram och tillbaka, ut och in och sorterat efter konstens alla regler, utburet i bilen och redo för avfärd (förmodligen har jag ändå glömt hälften) och vid lunch imorgon hämtar jag upp Ängelen och KäreD för vidare resa tii BynvidHavet och JULEFRID!!!!!

Det har varit en turbulent höst på min arbetsplats. Jag har tagit mycket mer ansvar, och tagit på mig mer arbetsuppgifter än vad som egentligen ingår i mitt uppdrag. Det har inte resulterat i det rejäla lönepåslag som det borde men igår kom "the top dog" in på mitt arbetsrum och undrade, med hänsyftning på min arbetssituation, hur jag hade det med frågan:

"-Överlever du?"

Jag svarade att jag överlever, men att det för tillfället känns tungt och tröstlöst, och att jag ärligt talat är själaglad för att julledigheten närmar sig med stormsteg. Han nickade, log och gav mig en "tumme upp". Inte för att det förändrade något....

Idag frågade en kollega, med tanke på min arbetssituation, hur jag klarar av den. Jag svarade att jag klarar av den, för den måste klaras av. Hen replikerade att hen inte hade gjort det, utan gett upp för länge sedan och att jag "trots allt" verkade "helt normal" ändå    Flera kollegor instämde och det är ju ärligt talat det som gör det worth it, trots allt - att någon/några inser att en gör en massiv insats och relaterar till det.

Men det är tröttande, oerhört tröttande. Tröttheten i sig gör att jag blir stingslig och lättirriterad, hänger upp mig på saker som jag inte borde bry mig om, som inte är mitt ansvar och som jag borde kunna släppa. Idag blev jag så irriterad på en kollega att jag lämnade fikarummet när hen kom dit, och i veckan har jag kläckt massa ironiska och spydiga kommentarer, både face2face med folk och via intranätet - mot bättre vetande, för det är sådant som kommer tillbaka och biter mig i rumpan. Kanske inte rent konkret, men om inte annat så åtminstone i mitt samvete. Men då får det väl vara så då....

För på tisdag går jag på (en oerhört välförtjänt, om jag får säga det själv) semester och jag ska faktiskt vara ledig ända fram till efter Trettonhelgen. En ledighet som jag ser fram emot med någon slags skräckblandad förtjusning, eftersom jag dels vet i hur stort behov av vila jag är, och hur galet rastlös jag blir, och hur alldeles för lätt jag får den där jante-känslan av att behöva "ta vara på dagen" och göra nån slags nytta fastän jag _vet_ att den nyttan egentligen inte behövs, inte tillnärmelsevis på samma sätt som vilan!

Nåväl, nu är det fyra arbetsdagar kvar - de dagarna ska jag försöka hålla ihop mig och åtminstone inte vara otrevligare än tidigare, det är väl ett good-enough mål att sikta emot?  

Nu när jag tog mig i kragen igen var det min intention att blogga minst varannan dag, gärna varje, även om jag bara skrev trivialiteter....men den här veckan har det inte varit möjligt, av den enkla anledningen att det har varit en alldeles för trevlig och fullspäckad vecka!

I måndags var jag ju - som jag så föredömligt nedtecknade - och träffade Snyggot Å för första gången på alldeles för lång tid ochhade rent horribelt trevligt! I tisdags var jag hemma hos sonen och blivande sambon och fick se de första bilderna ever på lille Malte! För ja, jag ska bli farmor - med ett massivt mått av skräckblandad förtjusning. Att det blir en Malte har jag bestämt baserat enbart på ren och skär känsla, namnet har jag också bestämt och använder mig av under den blivande moderns protest, men nåt kul ska väl även en nästintill uråldrig blivande farmor ha?

Nå, i onsdags minns jag inte riktigt vad jag gjorde, men ute på nåt slags äventyr var jag definitivt och i torsdags var jag hos fina vännen L, pratade massor och klappade hens fisande hund Loke    I fredags tokkörde jag till Lilla Byn vid Havet och gick på makalöst mättande julbord med han som äger andra halvan av mitt hus, och hans kollegor. Bäst på kvällens julbord var onekligen dansen - det är en märklig upplevelse att starkt ogilla dansbandsmusik, men ändå älska att dansa den sortens danser som en gör till den sortens musik...och så blev jag sträkt i min övertygelse om att jag till våren måste gå en danskurs, för så roligt som det är så måste jag ägna mig mer åt det!

Lördagen var också intensiv, när jag väl kom upp ur sängen   för först dök svärmor upp och bjöds på te, och medan hon satt och småpratade ringde systern till han som äger andra halvan av mitt hus, hon och maken var i faggorna och ville bli bjudna på kaffe, vilket vi såklart ställde upp på med tanke på att vi setts typ fyra gånger på de sex år som jag känt hennes bror....Det var självklart mycket trevligt, det gror nån slags funderings hos mig om vi kanske skulle ta och bjuda dem rent formellt till oss nån gång under alla helger som kommer nu.

Och på tal om helger så: när gästerna åkt for vi i ilfart hem till mina föräldrar för att träffa dem, äldste son + sambo samt Ängelen med pojkvän för att begå den stående traditionen "pippekaksbak med mormor". En tradition som inleddes för säkert 20 år sedan ehuru modern avskyr att baka pepparkakor och mormodern tyckte synd om di smau bana som inte skulle få uppleva myset med bakningen   Så det bakakdes i 190 knyck, åts grisgrynsgröt och skinkmacka och babblades och småpratades å det trivsammaste. Även pojkvännen som utsattes för mormodern för första gången verkade förvånansvärt samlad....sen åkte vi var och en åt sitt håll, vilket innebar att jag åkte ned till källargluggen där jag somnade som en klubbad sälunge!

Bara för att vakna nästa morgon, inte pigg som en lärka med dock i ett enda stycke, vilket får betraktas som good-enough och i hyfsad form för att förflytta mig hem till bästa A där jag - till hennes förskäckelse - envist höll fast vid att bulletkaffe är den enda frukost jg behöver. Efter den frukosten begav vi oss till StoraStaden för resterande julklappsshopping. Ju mindre som blev sagt om det äventyret desto bättre - bortsett från att fikat måste berömmas, det var välbehövligt!

Att berätta att jag somnade ovaggad redan strax efter 21 är kanske överlopps, likaväl som att gnälla över att jag är sjukt trött idag - men att det var värt den glädjeboost jag får, det kan jag aldrig låta bli att framhålla   

Jag är så glad att jag i mer och mer bekräftar mig själv och mitt mående - hade på känn att jag skulle vara rätt mör efter helgens bravader så hastigt och lustigt bestämde jag mig i fredags för att ta ut en semesterdag idag. Det var oerhört smart och taktiskt gjort!

Har ett tag haft funderingar på att återknyta kontakt med en tappad vän, men fastnat i det där tänket om "varför är det alltid jag som...". Och det kan jag ju verkligen fundera på, men å andra sidan kan jag ju också fundera på hur mycket/vad jag förlorar på att gå och tänka så? Så i morse slog jag på vinst och förlust iväg ett mess med förfrågan om att träffas (lite grinigt nog på mina villkor, tid och plats som passade mina planer) och fick ett rungande JAAAAA tillbaka   

Så...jag har tillbringat i stort sett hela dagen på ett köpcentrum i StoraStaden, med kopiösa mängder kaffe, en buffémiddag och rent löjliga mängder med prat, prat, prat och lite mera prat. Så befriande underbart skönt att kunna sitta ned och helt hämningslöst bara prata loss! Vissa människor börjar en liksom bara om med på samma ställe där en avslutade senast - oavsett om det var en vecka eller två år sedan...

En bonus i sammanhanget var att ena sonen med vidhängande blivande sambo dök upp och fikade med oss, hassegu så trevligt att kunna stöta ihop bara sådär av en slump! Dagens upplevelser har liksom i ännu större utsträckning förstärkt min känsla av att det är här jag ska bo - här där jag har alla mina sammanhang.

Fast inte vet jag om jag blev så vansinnigt himla utvilad av en heldag på ett shoppingcenter   men en sak vet jag: jag är fulltankad med positiv energi!

Och en sak till: den lille gnagaren som bosatt sig i min bil och smakat på mitt passagerarsäte finns inte mer. Eftersom jag inte sett av varken spår efter hen, eller hittat hen i någon av fällorna jag satt i bilen trodde jag att hen bara varit på snabbvisit när jag var parkerad på jobbet - men där hade jag fel, idag när jag kom hem efter min utflykt och skulle plocka ut mina kassar ur baksätet tittade jag ned på golvet och oooooops - där satt hen fast!

Massa motstridiga känslor, och en instinkt att stänga, låsa och be kollegan M-O ta hand om liket imorgon....men lika snabbt tänkte jag om och kom fram till att det funkar inte så. Har jag gillrat en fälla, tagit ett liv så får jag faktiskt gå hela vägen och disposa den lille stackaren också. Och det gjorde jag, utan bekymmer alls och hoppas nu att hen kan bli mat åt någon, så att hens liv (och död) inte varit helt i onödan.

Det är märkligt med de här helgerna - de hinner ju knapppt börja förrän de är slut!?

Den här helgen var verkligen inget undantag, fast jag pressade nog in en del i den ändå....efter att ha jobbat hela arbetsveckan åkte jag och ett större antal kollegor till Kalmartravet för att äta julbord och vinna lite pengar. Jag kan säga att bägge delarna gick åt pipsvängen...jag tyckte att jag valde noggrant av maten, att jag åt lugnt och stilla och var allmänt rädd om mig men icke desto mindre fick jag världens illamående, ont i magen, svettningar och hjärtklappning - ibland går det helt enkelt inte att äta :(

Att en vinglig servitris mitt i allt detta hällde ut en halv öl över mig, och sedan förväxlade mitt "tröstglas" med vitt vin till ett fylligt blodrött (som jag blir akut tvärsjuk av att dricka) och att illamåendet gjorde det onjutbart att ens tänka på att spela på springande hästar med små vagnar efter sig gjorde kvällen rätt meningslös, så jag bad att få bli hämtad och åkte till Huset vid Havet och sov istället.

Lördagen försvann i en enda vift, men resulterade i alla fall i ett antal inköpt julklappar.

Och söndagen, ja den var fulltständigt vikt åt sjung så redan tidigt åkte vi mot Lilla Byn. I ganska sakta mak, för det låg mycket snavs på vägen, rester från nedblåsta träd och diverse skräp som också gjorde att med(mot)trafikanterna tog det lite extra stillsamt - men fram kom vi, och i tid också! Så nu haver jag (och övriga medlemmar från två körer, två kantorer samt en saxofonist) avhållit adventskonserter i två olika kyrkor samt därefter avätit ett styck julbord. Därinemellan har jag träffat känt folk från förr, både en väntad och några helt oväntade och precis som förväntat är jag kapitalt slut och kaputt - MEN eftersom jag faktiskt förväntade mig det så har jag taktiskt nog tagit ut semester imorgon. 

Har tusen och en plan för vad jag skulle behöva göra, men det kommer förmodligen att sluta med att jag slöar bort hela dagen...och det behövs ju egentligen det också :)

hette det på skolan när jag var barn, sen blev det lönesamtal med chefen som lite äldre och nu när jag jobbar i kriskommun heter det medarbetarsamtal, för nån löneförhöjning utöver den avtalsenliga är det aldrig frågan om....

Men det var ändå ett förvånansvärt givande samtal tycker jag, med tanke på att det var det första på den arbetsplatsen trots att jag jobbat där i fem år...vilket naturligtvis beror på att de första fem åren var jag inte tillsvidareanställd, och när jag väl blev det så tog jag tjänstledigt. Nåväl, så värst utvecklande var det ju inte men vi enades åtminstone om en sak: jag är inte alltid så positiv, men jag är åtminstone ärlig och rättfram ;-) Chefen sa till och med att det var bra att jag lyfte upp och pekade på saker som är jobbiga och som behöver ifrågasättas, så det kommer jag definitivt att fortsätta med   

Det fanns ju en hel del områden på den där listan, utveckling och kompetens var vi också ense om, samt att jag både ville och skulle kompetensutvecklas - men att det nog kommer att bli svårt att få tillgodoräkna mig sjuånhalvan i "Vampyrfiktion" som jag ska läsa hos Lnu till våren *fnissar* men mer specialpedagogik och förhoppningsvis även SVA blir det till kommande höst. Om jag nu ska planera så långt i förväg - just nu känns det osäkert om jag ens lever så länge, min kollega (M, 63 år) sa igår att hen såg fram emot pensionen nu och jag instämde i det...men idag tog Ängelen abrupt ned mig på jorden när hon påpekade att det är 17 (sjutton!!!!!) år dit, minst!

Fast idag lagade ju hon och pojkvännen/sambon middag åt mig så lite synd tycker de nog om mig ändå - och jag tänkte (och sa) återigen att det är helt underbart att bo så nära igen, och att ha en bil så att jag kan umgås med dem. Det är suveränt att kunna sukta efter lussekatter ena dagen och bli bortbjuden på middag med fika dagen därpå, och inte behöva skjuta allt till de redan formidabelt upptagna helgerna.  Det står helt klart för mig, och har gjort i allt ökande grad: det är här jag ska bo och befinna mig, hos mina barn och vänner, i mitt sociala  sammanhang där jag känner mig hemma och mår bra. Det är, och kommer att bli komplicerat att styra upp det här, men jag om någon måste vara den som prioriterar mig....vad är det man säger: alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig   

om att kvällens körövning tydligt påvisade hur min stresströskel sänkts.

Körledaren brukar - av någon för mig outgrundlig anledning - ha sitt ena barn med sig. Ofta är barnet (som nu är 8 år) inne i barnlokalen och plockar med något, men idag har hen varit ovanligt närvarande, plockat med förälderns kläder, tagit fram och stoppat tillbaka hens mobiltelefon ur fickan typ tusen gånger, suttit intill pianot och knackat med en penna osv. En körmedlem har haft med sin baby sedan den var 3 veckor, nu är den tre månader och helt ärligt - den tar ganska mycket plats för att vara ett sånt litet knytt. Det är mycket plock med en sådan liten ocm den inte är tyst ocks sover....en annan körmedlem har energiskt, ja nästan frenetiskt stampat takten till de klämmigare av julsängerna som vi har övat, så energiskt att vi på de närmaste tre, fyra platserna ha hoppat... ytterligare en medlem har en nerom slemproduktion och en annan har för vana att (iofs lågt, och melodiskt men ändå) vissla sig igenom alla stunder då hen inte sjunger...

...och allt detta har ikväll sammantaget gjort mig så irriterad att efter bara tre sånger var jag fullständigt och totalt genomsvettig, hade svårt att andas och ville helst bara gå därifrån. Det gjorde jag inte, för jag inser att jag inte kan begära att hela världen ska ta hänsyn till mig...men nån, nån liten gång kanske?