är naturligtvis Kanelbullens dag som vi inte får glömma bort att fira den 4 oktober för tionde året i rad! Jag vet att jag är lite tidigt ute, men det är för att ni inte ska vakna på söndag och märka att dagen är så fulltecknad med kyrkobesök och söndagsmiddag hos tant Elna att ni  - hu ve och fasa - glömmer bort att käka en mumsig kanelbulle!!

"Den 4 oktober 1999 föddes den officiella Kanelbullens dag, lagom till Hembakningsrådets 40-årsjubileum. Kanelbulle blev det, eftersom det nog är den mest oomtvistade symbolen för hembakat bröd. Kanelbullar doftar trivsel och hemma! Alla gillar kanelbullar! Dagen blev snart rikskändis och så populär att den redan efter några år skrevs in i allmänna almanackor."

Källa: http://www.kanelbullensdag.se

Frågar ni mig så funkar en kanelbulle perfekt både enligt Atkins, Viktväktarna, GI och LCHF metoderna, man kan till och med äta den enligt Cambridge om man kör den ihop med kaffet i en mixer och intar som flytande föda ;-)

Be there - or (and) be square! *L*

Ni glömmer väl inte att skänka

till:

Det är viktig forskning det där, och av någon outgrundlig anledning misstänker jag att de statliga medel som avsätts för den forskningen skulle vara ett högre belopp om det gällde en sjukdom som inte nästan enbart drabbar kvinnor! *fördomsfull*

Imorse vaknade jag rent chockskadad. Ni vet hur det känns, när man vaknar av larmet och tycker att man inte ens har hunnit somna och inte kan fatta när och hur klockan har kunnat bli uppstigardags? Ändå har jag fått till hyfsat god insomningstid, så det är inte så att jag verkligen på riktigt somnat 5.44 och därför blir chockskadad....

Drömmer gör jag också, vansinniga actiondrömmar som förmodligen skulle ta död på mig omedelblickligen om jag skulle tvingas uppleva dem i vaket tillstånd. Häromnatten drömde jag att jag var polis *sucka* Inte en sån där vanlig patrullerande jättenödvändig och och viktig polis såklart, utan en märkvärdig utredare a la CSI, Cold Case, Spårlöst försvunnenpolis. Underligt nog var jag en ung, smärt, svart man - värsta motsatsen till allt som är jag med andra ord. Duktig var jag i allafall, både på att sitta vid mitt skrivbord och filleklura på ledtrådar och på att ut och jaga mördare med puffran i högsta hugg - ett hiskeligt imponerande skjutvapen såklart (ett sånt som jag har för mig kallas för k*kförlängare men nån sådan symbolik hade naturligtvis snyggodrömjaget inget behov av *flina*). Det märkvärdigaste av allt var ändå detta: Min skröpliga gamla IRL-blåsa väckte mig ungefär en timme innan jag behövde gå upp och då var jag så pass pigg att jag fundarade på att stanna uppe, men bestämde mig för att jag ville drömma färdigt drömmen, så jag gick och lade mig igen och fångade mördaren. Underligt.

Nästan lika underligt är att det verkar finnas en viss sanning i att "tiden läker alla sår". För ett bra tag sedan skrev jag om en väninna som bestämt sig för att vår vänskap var slut, efter i runda slängar 18 år. Häromdagen ringde hon och pratade på om ditt och datt och igår bjöd hon hem sig till mig. Jag är ju inte den som är långsint vit lögn så ja...jag tyckte nog att det kändes lite märkligt men varför inte ge det en chans till? 18 år är ändå rätt lång tid. Och personen som avfärdade mig med nio ynkliga smsbokstäver förra veckan tycktes helt ha glömt bort det och frågade intresserat om det jag messat om. Tjohej tjohoo, vilken tur att det inte bara är jag som har dåliga dagar och låter det märkas, och vilken tur att man kan ändra sig!

Åsså angående rubriken då: Från att ha varit en hopplös insomniac i alldeles för många år så sover jag nu troligtvis ikapp? Larmet går vid 5.45 som sagt, jag käkar frulle med Ängelen innan hon går till bussen vid 6.50 Sen ställer jag nytt larm på 9 och sover en skvätt till. När det tjuter så kliver jag upp och ställer äggklockan i köket på ytterligare en timme och sover gladeligen den också. När den skramlar ner från fläkthyllan är jag långt ifrån utsövd och skulle utan tvekan kunna somna om och sova nån timme till...men där går gränsen liksom, Jante och Luther sitter på varsin axel och talar om för mig att jag förstör mina dagar *ironiserar* så då kliver jag upp, inte pigg men ändå....

Å så en slatt gnäll så här på slutet: Igår skickade "coachen" två länkar till mig från Platsbanken på jobb jag bör söka. Till den ena hade hon tillagt nåt i stil med "Jag vet inte om du har den här utbildningen de efterfrågar, men det ligger ju åtminstone inom din genre". *sucka igen* Utbildningen de efterfrågar är EXAKT den jag har, från EXAKT den examinatören. En utbildning som BARA finns här i StoraStaden nämligen. Har den lilla kvinnan ännu sämre minne än jag, och är hon sååå lat att hon inte ens orkar kolla i sina papper - min utbildning och tidigare yrkeserfarenheter var ju i stort sett det enda vi pratade om?

*färdigsvamlad*

Okej, för att vara helt ärlig: Jag är inte HELT sanningsenlig i exakt allting jag skriver. Blev ni chockskadade och/ eller ledsna nu? Ta er samman och behold: Jag är inte helt sanningsenlig i det jag skriver för ibland behöver en breättelse en lite twist för att bli roligare, intressantare, mer läsvärd eller whatever. Även om jag inte alltid är helt sanningsenlig så har jag ALDRIG ljugit ihop någonting i min blogg, eller ens i mitt RL. Sanningen kan vara hemsk att behöva fejsa, men hur det än är så dyker den alltid upp och biter en i ändan när man minst vill och anar det.

En sanning dök upp häromdagen, inte så hemsk men rätt skrattretande i mitt tycke: Som ni kanske vet så sjunger jag i två körer, en kyrkokör med få och enbart kvinnliga medlemmar med förvånansvärt låg medelålder i min förra lilla Byhåla, och en hobbykör - "Badrumssångarna"  - med skrämmande hög medelålder i min nuvarande lite större Byhåla. Bägge är kul på sitt eget lilla vis. Häromdagen fick Badrumssångarna en nygammal medlem som jag aldrig träffat förut. Hon fick veta att jag dessutom sjunger i kyrkokören och säger glatt "Då känner du Gun och Berit!?"

Jag lägger pannan i djupa veck och säger "Nej, det tror jag inte ...var, när hur liksom?"

Hon: "Men de sjunger i den kören"

Jag ba' "Nä, det gör de inte."

Hon ba' "Johooo då, de har sjungit där båda två sedan innan E slutade som präst" (dvs fyra år sedan. Förf.not.)

Å jag ba' "Nää alltså, jag har sjungit i den kören i 14 år nu och jag känner inte igen nåt av namnen."

Å hon liksom: "Men...så konstigt! De bor i StoraStaden båda två?"

Så jag då: "Alltså, den enda som sjunger i den kören och inte bor i församlingen är ju jag."

Så vi kom överens om att vi inte var överens och avslutade det hela. Idag träffade jag damen ifråga i den lokala matbutiken. Hon fick syn på mig och blossade upp av indignation, skyndade fram och berättade att hon ifrågasatt de båda damerna tillika arbetskamraterna. Först hade de nekat, sen hade de hummat och tillslut tillstått att de under drygt fyra år fejkat ihop en historia om sitt deltagande i ovan nämnda kör. Komplett med händelser och kommentarer under övningstillfällen, snuttar ur påhittade predikningar osv....Jag blir helt flabberghasted. Hur kan man ljuga ihop sådana historier liksom?

Jag menar - om jag ville fejka ett liv så skulle jag ljuga ihop nåt bra mycket mer spännande än att sjunga i en liten byakör med femton medlemmar, och framför allt inte en fullt så genomskinlig historia!

Och btw: Min handläggariller mailade imorse och bad mig skriva dagbok över alla kontakter jag har med "jobbcoachen" - ja, nu får hon heta det inom citationstecken, ända tills det VERKLIGEN händer något. Jag hade mail från henne också förresten, med en utskrift från vårt möte i fredags - en bifogad fil som var lösenordsskyddad och som mitt virusprogram varnade mig för att öppna (!) och som dessutom innehöll en del material som vart tillagt efter min underskrift. *morrar* Detta är vederbörligen noterat i min dagbok. Jag är inte mindre irriterad efter detta.

Tack för era kommentarer - det är skönt att det inte bara är jag som förundras! Det visste jag iofs alla redan, ingen normalt tänkande människa kan imponeras av det där - inte heller min handläggariller G som ringde framemot eftermiddagen och undrade vad som i hela fridens dagar händer. Då hade han redan varit i kontakt med coachens överordnade och fått en knippe undanflykter, som till exempel den att de faktiskt hade "googlat på mitt mobilnummer" (terminologin folket - terminologin liksom!!!)) men bara kommit till min dotter vars nummer (naturligtvis, eftersom hon är minderårig) står registerat på mig. Ungen är tack och lov inte helt tappad och lämnade inte ut mitt nummer, som av olika skäl är osökbart, eftersom personen som ringde upp henne inte presenterade sig (!) och inte kunde/ville berätta i vilket syfte hon skulle ha det. Alltså är det Änglens fel att coachen inte fick tag på mig tidigare?

G var alltså själv smått tveksam och när han fått sig mina berättelser till livs suckade han djupt och förbannade det faktum att handledarna på AF inte FÅR rekommendera specifika coacher. Han höll med mig om att om dagans insats är riktlinje för coachens engagemang så ska uppdraget avslutas, det hon kommit med hittils är inget som inte han, eller till och med jag själv klarar av att göra liksom. Nog om det för tillfället - men fortsättning lär förmodligen följa.

Livet för övrigt kunde nog knappast - arbetslösheten borträknad - vara bättre just nu. Helgen har varit tippelitoppen, härligt sällskap, god mat, bra film: "Flickan som lekte med elden" och ja...en hel del annat trivsamt. Jag var alltså på bio för första gången på fem år, och för första gången på säkert åtta år såg jag något annat än en barnfilm. Hiskeligt stor är den där bioduken och man kommer skrämmande nära aktörerna. Hög volym var det också men det var nog bara två som hörde att jag pep det strax innan filmen ens hade hunnit börja. En ny (icke-) talang har jag upptäckt också, om den ska skrivas in i mitt CV återstår att fundera på men nog vore det väl på nåt twistat sätt bra att kunna säga att man är dålig på att dricka rödvin? Jag menar - det borde ju i rimlighetens namn innebära att det alltså är något jag avstår ifrån att göra och därmed blir jag attraktivare på arbetsmarknaden för vem vill ha en rödvinsberusad medarbetare liksom?

Helgen skräckmoment var inte actionscenerna i biofilmen utan övningkörningen med Ängelen. Hon kör riktigt bra på släta vägen dvs när man kommit ut från parkeringar, växlat klart och sånt trams, då går det som tåget! Det är "bara" de små, små detaljerna som att hitta dragläge och rätt växel kvar......*host* Jag vet, jag är en riktigt dålig handledare som inte FÖRST kört sjutusen varv på en grusplan med henne, vi ska göra bot och bättring....nån dag!

I enlighet med den något vaga tidsangivelsen infann jag mig utanför bibliotekets port klockan 11.53, efter att med viss skräck ha erlagt parkeringsavgift. 15 jäkla spänn i timmen! Jag hoppades innerligt att hon inte skulle vilja coacha mig för mer än de 20:- som jag lyckades peta fram ur väskans vrår och vinklar.

Det var lite blåsigt att stå där, och jag kikade med intresse efter alla svartklädda jag såg närma sig, men ingen var hon. Fortfarande 12.15 var ingen av dem hon.

12.17 funderade jag på att ringa henne och fråga vart hon var - men kom fram till att det faktiskt var hon som var sen och därför borde ringa mig.

12.19 ringde jag ändå och möttes av "abonnenten du söker kan inte nås för tillfället".

12.25 ringde jag igen och fick samma meddelande i örat.

12.27 undrade jag alltmer intensivt om jag tagit fel på fredag.

12.31 ringde jag min handläggariller G och lämnade ett alldeles för argt meddelande på svararen  åt honom att jag nu väntat i 40 minuter och tänkte åka hem. Ba'fatt på nåt sätt verifiera att jag faktiskt varit där...eller nåt....

13.10 ringer min mobil. Okänt nummer. Jag svarar.

"Nämmän tjänna Catten, vars jär'u nånstans?"

Det är jobbcoachen.

Trots diskussionen vi hade om vart vi ska ses står hon utanför biblioteket i Byhåla och väntar på mig sedan en timme tillbaka......*sucka*. Jag påpekar naturligtvis att vi faktiskt bestämt mötesplats till ett helt annat ställe och att jag inte bara väntat på henne där i snålblåsten i nästan 40 minuter utan också alldeles i onödan kört närmare sju mil.

"Ja tänk så toookigt det kan bli! Kommer'u hit ällä?"

Jodå....jag gör ju såklart det, med det där hotet om avstängning från A-kassan hängande likt en bila över nacken. Hon står på grusplanen och lydnadstränar sin hund (!) när jag svänger in på parkeringen. Undrar om jag är rädd för hundar och när jag svarar "Nej, men allergisk" så tycker hon att det är okej att han är med ändå. "Vi kan ju vara utomhus". Eftersom Byhålas bibliotek har stängt vid det här laget och jag med en trotsig treårings genomtänkta logik vägrarvägrarvägrar ta hem henne till mig  så parkerar jag min ända på en lindrigt torr träbänk.

För att göra en lång och oerhört trist historia kort så träffades vi i ganska exakt 13 minuter. Under den tiden kollade hon av vilken utbildning jag har, vad jag jobbat med de senaste åren, vilket sökområde jag tyckte kändes okej vad gäller jobb och berättade att hon tänkte läsa mitt CV, kolla av arbetsmarknaden och anvisa lämpliga jobb åt mig inom mitt angivna sökområde. Slut.

Berätta för mig, ni som förstår: Vad är det som gör att vi inte kunde tagit det här via mail och/eller telefon? Själv misstänker jag att det skulle kunna innebära förlorade timmar och traktamente ( = mindre lön) för henne - men så simpelt kan väl ändå inte svaret vara?

Väl?

Ah...

Ett mail från arbetscoachen "i god tid" visade sig vara idag, strax efter lunch. Visst är det så att jag står till arbetsmarknadens förfogande och därför tydligen ska sitta på helspänn och kolla min mail förtisjätton gånger om dagen, men tänk om jag behöver ha lite framförhållning jag också? Nä visst för tusan - jag är ju arbetslös och har därmed inga rättigheter, bara skyldigheter! *glömde*

I mailet stod kort och koncist att vi skulle ses i "centrum vid tolvtiden" och att jag skulle ringa bifogat mobilnummer om jag hade några frågor....Hmm, jo.

En fråga är ju till exempel vilket centrum? Centrum av Byhåla, där jag bor, centrum av hennes StoraStad eller centrum av min närmaste StoraStad, eller kanske till och med DenMindreStaden, vars kommun jag ju faktiskt är skriven i? Likaså anser jag att "tolvtiden" är ett ganska löst begrepp, det kan ju enligt mig slå på ungefär en halvtimme så nog fanken tänkte jag ringa. Naturligtvis kom jag till en telefonröst och lämnade namn och nummer. Efter en halvtimme ringde rösten tillbaka.

"Hallå ja, det är Catten!" hurtbullade jag ur mig.

Lång tystnad

"Hej, det är XX".

"Hej, hej hallå vad bra att du ringer" svarade jag.

Tystnad.

"Du hade mailat mig angående att ses imorgon" sa jag.

"Ja, just det"

"Eh, ja....vilket centrum menar du att vi ska ses i?" undrade jag.

"StoraStaden naturligtvis"

"Mhm...min alltså?" mumlade jag.

"Naturligtvis"

"Okej..........typ VAR i centrum?"sa jag, ännu mer förvirrad.

"Jag vet inte, finns det nåt bra ställe?"

"Oj....ja, du har inte tillgång till nåt rum på AF?" frågade jag smått perplext.

"Nä, vi brukar inte vara där, där är så stökigt"

"Aaaaaa...jasså? Men...ja då vet jag inte, nåt fik kanske?" undrade jag.

"Fika tycker jag inte behövs."

"Näää..det har du rätt i, men då vet jag inte?" förklarade jag.

"Men nåt bibliotek finns det väl, där brukar vi träffas!"

"Mmmm" svarar jag och undrar vaffan hon inte föreslog det med en gång? Har jag redan misslyckats i test #1?

"Då ses vi där vid tolvtiden"

"Ja, det gör vi. Vi ses imorgon" ekar jag som den FånCatt jag är.

"Du kommer ju inte att känna igen mig, och inte jag dig men jag är oftast svartklädd så det löser sig nog. Hej då."

Klick.

Där ser man. Svartklädd. Ja, det är ju en oerhört ovanlig färg som väldigt få väljer att ikläda sig så det ska nog gå riktigt, riktigt bra. Får jag göra en avancerad och fördomsfull gissning baserad på hittilsvarande erfarenheter så kommer den svartklädda kroppen att prydas av ett blont huvud. Ett VÄLDIGT blont!

Så...ser ni en irrande FånCatt bålgloendes efter alla svartklädda människor imorgon runt middag så vet ni: Den kvinnan är på väg att bli coachad.

Idag har jag fått fint besök av en alldeles nyfriserad herre. Först var vi ute och gick en promenad, inspekterade Byhålan och passade på att shoppa på oss lite gottigheter i den lokala matbutiken. Sen gick vi hem för att mumsa i oss nämnda gottigheter och då passade himlen naturligvis på att öppna sig och dränka oss i ruggigt regn. Då om någonsin kändes det att det är höst. Väl hemma fick jag torka herrn ordentligt, med tanke på att han är nyklippt ville jag ju inte riskera att han ska bli förkyld!

Vi var inte riktigt överens när jag så småningom fixat kaffe och dukat bordet, han ville sitta där jag absolut inte

tyckte att han skulle sitta:

Efter att jag käbblat om det en stund och även mutat honom med en bit ost (my bad, herrn ifråga är till åren kommen och har känslig mage) beslutade vi oss för en kompromiss:

Trots kurrande mage somnade han riktigt gott bredvid mig, dock på en alldeles egen stol;

Pluto - pudelterriern med en varghunds själ *L*

Det faktum att hans matte A donerade en hel kasse utlästa böcker till boktoken minskade ju inte på något sätt glädjen över besöket =)