kom till vårt festglada hus......"

Jupp,jupp - nu är fönstrena putsade och adventstjafset på plats. Nu är det alltså "bara" festglädjen som fattas. Idag blev den lite svår att uppbringa då jag istället för emotsedd ersättning fick ett brev om att den inte utbetalas förrän på måndag på grund av ett fel i utbetalningssystemet. Har ni hört det förut?

Jag har, och jag tycker lika illa om det varje gång det händer. Det blir ju lite småstressat att kasta sig på telefonen på eftermiddagen samma dag som räkningarna ska vara betalda och be om uppskov - igen :(

Bortsett från det så är det ju fredag och i och med det nån slags helg, Ängelen och jag ska krypa upp i soffan och mumsa popcorn och bara sooooooooofta!

människor har jag runt omkring mig - först tänkte jag sätta mig och maila till var och en, men ohejdat bekväm av mig som jag är så kom jag på att jag når många,många av er här, så here goes:

om jag fått en släng av mjöldrygehallisar utan att ha druckit öl - eller om det är nån mer än jag som tycker att laktosfri mjölk luktar kossa när man värmer den?

*fryner på näsan*

går utan minsta tvekan till T (a.k.a. Hjärtat) som på grund av sjukdom tvingats konstatera att han inte kan åka med sina jobbkompisar på bjudresan till StoraBritannien för att häva öl och skrika på relativt vuxna pojkar som jagar efter en läderkula. Jag borde kanske vara glad, för då slipper jag oroa mig för:

Flygplansterrorister - för visst vet vi att de finns raring, alla konspirationsteorier till trots ;-)

Ölförgiftning - öl är ju ibland gjort på sädesslag och säd kan drabbas av mjöldryga och äter/dricker man det kan man få hallisar och dö! Tamifluhallisarna dör man åtminstone inte av....

Huliganbråk - det vet ju alla att till engelska ligan hör de värsta huliganerna och 3-4 små snickargossar från lilla Sverige vore förmodligen ingen match (!) alls för dem!

Svält - det är ju även det en allmän vetskap att det engelska köket saknar motstycke, i negativ bemärkelse, tänk att behöva leva på fish'n chips i flera dagar! Dessutom kan man få invärtes skador av trycksvärtan från tidningspappret som det är insvept i. För att inte tala om vad den sortens mat gör med hjärt- och kärlsystemet....

Dimkvävning - november i London*say no more*. Kan det bli värre i väderväg?

Tungvrickning - "Tala med bönder på bönders vis, och med lärde på latin" torde innebära att det är utrikiskt språk som gäller däröver. Är man oövad kan de mest smärtsamma tungvrickningar uppstå!

Så strunt samma att han fått krångla med att byta barnhelg, leta sig mer än fördärvad både högt och lågt efter det där försmädliga passet (som kommer att dyka upp två dagar innan det går ut), köra långan väg och pynta fina pengar för att skaffa ett nytt, på det här viset slipper han ju ifrån en MASSA förmodade obehagligheter..... 

Nu har jag så rena lakan att jag har fått ont i näsan. Eller ja, det beror väl inte enbart på mina egna lakan utan på att jubelpuckot som tvättat före mig använder nåt slags megaklumpande hyperparfymerat tvättmedel och också överdoserar å det grövsta. Tvättmedelsfacken på maskinerna är inte löstagbara, därför fick jag ägna mig åt arkeologiska övningar och gräva ut det mesta av min företrädares rester så gott det gick innan jag själv fyllde på med en yttepepyttegnutta av mitt eget betydligt mildare doftande tvättpulver. Det här med delad tvättstuga är tydligen alltid ett dilemma, jag villintevillintevillinte bli en "argalappenkärring" men en del dagar är det mindre kul.....

Kuligare var det när jag smitit in i kyrkan för att öva på dagens repertoar - det är ju sjuperhäftigt att sjunga alldeles ensam därinne, fantastisk aukustik och inte en människa som lyssnar och gör en nervös och generad. Fast herr R tassade in och skrämde mig, vi hade som vanligt en trivsam pratstund och han meddelade att nu hade årets säsongsarbetare gått hem för säsongen. Han saknade henne inte speciellt mycket och när vi pratat en stund om vikten av företagsamhet och social kompetens så frågade han om jag inte kunde tänka mig att söka tjänsten nästa år.

Hassegu liksom. Det ska ni ha klart för er, att för att komma från honom så är det där en megadunderkomplimang! Och lite underligt är det allt, för igårkväll innan jag somnade låg jag faktiskt och funderade på om jag kanske skulle ta och avisera mitt intresse - jag har saknat både arbetsuppgifterna och människorna i arbetslaget, det är ett av de allra roligaste jobb jag haft i mitt liv och om jag ger mig fan på att orka med det så kommer jag att göra det. "Man kan det man verkligen vill" brukar jag envist hävda och kan jag säga det om andra så bör det ju även gälla för mig själv....

Ängelens humör var tack och lov rätt snabbt påpiggat med hjälp av en kartong svart hårfärg - inget är som leksaker, olika för olika åldrar och kön..... =)

Åsså var det ju det här med att det händer inget eller allt. P18 kom upp i måndags med ett tiltufsat finger efter bandyn som mamman tejpade efter sin (bristande) förmåga. Igår ringde han från jobbet och var rätt ynklig när han berättade hur ont han hade så det blev akututryckning för taximamman, med besök på Den Mindre Stadens vårdcentral, först hos någon som kallades för "rådgivningssjukssköterska", sen snabbtitt inne hos klinikchefen för vidare befodran till röntgen på sjukhuset i StoraStaden med ett misstänkt brott i höjd med knogen.

Allt gick faktiskt ganska snabbt och effektivt, på slutet nästan lite för snabbt för efter avslutad röntgenbildsanalys kom en liten rök- och whiskeyhes orangutangliknande kvinna ut och ropade upp P18:s namn och när han tillkännnagav att han var han sade hon barskt: "det var klart", vände på klacken och tänkte gå. Eftersom ungen min hade EXAKT - om inte MER - ont i fingret hojtade jag till och frågade vad som hände nu.

Primatvarelsen tittade på mig och rosslade fram en undran om huruvida vi skulle tillbaka till vårdcentralen men det visste jag bestämt att vi inte skulle - antingen till ortoped för gipsning eller hem. Vi fick veta att behov av gipsning inte förelåg, vilket väl i och för sig var ett positivt besked, men så vaddå när status quo inte har förändrats? På min förfrågan om sonen åtminstone kunde få hjälp med att få fingret proffessionellt omsett uppmanades vi att åka tillbaka till (den så där dags stängda) vårdcentralen tre mil bort i fel riktning från hemmet och sedan vaggade den kvinnoliknande varelsen iväg...... 

En annan mamma mottog ungefär samma besked om sin son som vi och innan vi lämnade röntgenavdelningen enades vi mammor om att tjänstvilligheten där inte precis låg på topp. Det är i och för sig en lättnad att slippa frakturer och gips var det vara må - men när ingenting förändrats i måendet hos den skadade vore det ju trevligt med en fingervisning om hur man ska förhålla sig i fortsättningen?

Vi fick helt sonika avlägga besök på Apoteket och införskaffa tejp och omigen göra en amatörmässig omläggning av fingret och hoppas på det bästa, dvs att inte sonens pekfinger ska få samma skadestatus som mammans "partytrickslillfinger" - med andra ord krokigt och stukat åt alla underliga håll som finns. Jag fortsätter att vidhålla att idrott är farligt!!!

...hur ska man bara bete sig?

Det är en svacka just nu - Ängelens sociala liv är långt ifrån på topp, varken IRL eller på nätet. MammaCatten borde väl vara glad som får använda datorn obegränsat men samtidigt gör faktiskt lite ont när min mobil ringer tio gånger oftare än hennes, på hemtelefonen är det alltid till mig, mina helger är fulla med besök av och hos vänner, jag har aktiviteter på kvällarna men inte hon. Både mamma och pappa har "träffat nån" och hon är singel.

Svårt är det, svårt att vara glad och trivas med sitt eget när jag ser hur dåligt hon mår över sin ofrivilliga ensamhet. Samtidigt kan ju inte jag ta ansvar för att hon ska träffa vänner och bonda med nya kontakter, hon är lite för stor för att jag ska kunna leta lekkamrater som jag gjorde när hon var liten....

Det är en jobbig tid det här, men vi har varit här förut och det har gått över förut - det gäller att bita ihop, le och vara så positiv som det bara går, tacka och ta emot när hon kryper upp i knäet och är kramsjuk och med väldigt liten röst säger att "du är min mamma, BARA min mamma". Barnsligt och löjligt kanske, men på nåt outgrundligt vis är jag väldigt glad att hon gör det, jag minns också hur det kändes att vara så där "mittemellan" - stor och på sätt och vis nästan vuxen, men inuti väldigt liten, sårbar och i behov av att bli omhändertagen.

vad man kan hitta ute i rymden! En gång i tidernas begynnelse - eller , inte riktigt men för ganska länge sedan - när jag var alldeles nykrockad ville min sjukgymnast prova en företeelse på mig som kallades T.E.N.S Han kopplade således elektroder på/runt de skadade musklerna och ledde ström i dem. Det var ytterst obehagligt! Det kändes som om jag hoppade - och ändå hade jag den stora förmånen att få ligga platt på mage på en brits och inte göra någonting, till skillnad från den här gossen:

*skrattar på mig*