Blöta stövlar idag igen - högtryckstvättat en plattsatt gång i stort sett hela dagen. Sheit vad mossa skvätter omkring! Mina tår liknar slemmiga likvita maneter, eller möjligtvis något som legat i formaldehyd under årtionden =(

Väl hemma väntade en Ängel med en påse svarta, rosa och rosalila dreads....så vi klippteoch rakade hår, samtidigt som jag fick henne att svära på att inte berätta för någon att mamma hjälpt till att skapa först denna praktfulla mohikan och sedan flätat in 25 färgsprakande dreads. Jag är rädd för att vuxenvärlden omkring oss skulle bojkotta mig fullständigt då! Tyvärr var gossarna i sällskapet lite för rått hjärtliga i sina skämt och min Ängel blev ledsen - vad hjälper det då att en likvit mossig morsa tycker att man är otroligt cool?

Det gör mig så ont när människor jag tycker om mår dåligt, jag har nästan svårare att ta det än mitt eget mående. Ängelen kan jag peppa, trösta och försvara - men andra är det svårare med, speciellt de som mina egna känslor för/till/mot är kluvna gentemot. Gårdagens betraktelse är lika sann idag - jag känner ingen skadeglädje alls, kan inte känna nåt "betalt kvitteras" eller nåt alls åt det hållet - bara en djup medkänsla som jag dock inte riktigt vet hur och om jag ska/kan/orkar förmedla. Lite uppgivet kan jag känna att det är så sant som det är sagt: "Life sucks - and then you die" även om jag önskar att det inte skulle behöva vara så för någon!

För alldeles egen del går det framåt - "min" E fick en bekännelse igår; den att där och bara där är jag MIG till 100% och den stillsamma glädje det beskedet mottogs med var....rörande! På söndag ska jag presenteras för E:s föräldrar och se upphovet till denna fantastiska människa och förmodligen mötas av samma genuina medmänsklighet och intresse som finns hos E - hur kan de annars ha skapat den person som är E? *nästan lyrisk*. Om det är så att Catter inte bara har 9 liv utan genom positiv feedback återskapa ett och annat av de förlorade så är jag snart utjämnad.....

jävla

tidiga

morgnar........

Jag kan svära på att mitt liv förkortas med minst en vecka för varje dag som jag tvingas stiga upp före klockan nio! Att plåga i sig en frukost, som oavsett vad den innehåller smakar aska i munnen. att ha ögon som tåras i ungefär två timmar medan de försöker vänja sig vid ljuset. Ljuset och ljuset förresten - det blir stadigt mörkare för varje morgon! Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur jag ska komma ur sängen i oktober när det är kolsvart...

MEN! Jag är glad att jag har ett jobb *ler tillkämpat* Jomen det ÄR jag faktiskt, ur en hel massa synvinklar, ekonomiskt, socialt osv. Fast idag hade jag gärna varit ekonomisk med min tid och krupit ner en stund till för att vara social med mina kuddar *L* Men det finns en tid för allting - leva har sin tid, att dö har sin tid. Frågan är när sömnen kommer in, nånstans däremellan kanske?

Usch, nu är jag igång och gnäller igen - men ni som inte fattat det tidigare börjar väl förmodligen inse att det är mitt livssignum! Nu är det dags - på med de käcka arbetsbyxorna och de fortfarande blöta arbetsskorna och iväg för att möta dagens äventyr! Ha en alldeles valfri dag - alla ni som inte ska plocka sniglar! =)