Idag hade jag ett riktigt bra medarbetarsamtal med min chef. Riktigt bra för att han verkligen lyssnade och tog till sig det jag pratade om. En av de saker jag pratade om är den mindre trevliga stäming som vi för tillfället har i vårt arbetslag. Chefen undrade om jag trodde att alla upplevde det så och jag sa att det tvivlar jag på, jag vet speciellt en kollega som skulle förneka det in i döden om hon måste - enligt henne så fixar vi allt, allt löser sig, allt ordnar sig = allt är bara finemang. Jag berättade vissa väl valda delar om samtal jag deltagit i och diskussioner jag åhört. En av de sakerna som gör att vi har dålig stämning - sa jag - är det faktum att det pratas så mycket bakom ryggen på varandra.

Efter samtalet med chefen frågade en annan kollega hur samtalet varit och jag berättade då för henne vad jag sagt om stämningen, pratat bakom ryggen och hon höll med mig om att sådant snack är fruktansvärt jobbigt och att vi måste sluta med det och ha en öppen dialog istället. Nån timme senare går jag förbi en halvöppen dörr och vad får jag höra...Jo kollegan som jag anförtrott mig åt som berättar för den förnekande kollegan att jag upplever att vi har dålig stämning, varpå hon naturligtvis genast får till svar att det har vi väl inte alls, hur kan jag uppleva det så?

Jaaa...HUR kan jag uppleva det så?

*suckar*

Under de senaste månaderna har jag börjat fundera mer och mer omkring det här med stereotypa könsroller...Jag har väl alltid i vuxen ålder betraktat mig som hyfsat medveten, mina söner har lekt med dockor, min dotter med bilar, de har inte varit klädda i könsnormativa färger/tryck, jag har utfört både "manliga" och "kvinnliga" sysslor i hemmet, Älskot får både diska och städa när han är här ;-) osv osv.

Men så har jag börjat läsa bloggar. Inte bloggar av "rabiata manshatande lesbiska feminister" som vissa tror att alla som vill utplåna känsrollerna är, utan ganska så vanliga kvinnor som är TRÖTTA på att bli behandlade utifrån sin könstillhörighet och (i de flesta fall) som vill  ge sina egna barn en annan möjlighet att bli "bedömda"  - nämligen som människor. Alltid intressant läsning och ofta med en humoristisk touch, jag kan känna igen mig och jag kan få nya tankar.

Så häromdagen vet jag inte vad som hände, om glasögonen helt plötsligt halkade på plats eller om det där tänket nu äntligen blev internaliserat men vart jag än tittade på den där Fejsbucken så såg jag status efter status som på alla möjliga sätt kämpade för att konservera de unkna könsrollstankarna. Det var "Om du gör ditten ...om du gör datten..om du gör si...om du gör så...så vet du att du är en tjeje - kopiera och sätt på din status". Det var bilder på den förmodade kvinnliga respektive manliga hjärna där sex upptog 90% av mannens hjärna, tillsammans med öl och fotboll och mindre än 1% procent av kvinnans, som däremot var fullt fokuserad på shopping. Det var inbjudningar till "tjejkvällar" med modevisningar, sminktips och nagelexperter och "grabbkvällar" med dj-skola, skejtuppvisning och darttävling.

Det var "roliga" historier om vilket bakverk som reducerar kvinnans sexlust med 90% (bröllopstårtan) och mycket, mycket, mycket mera....och det tråkigaste av allt var väl ändå tjejernas/kvinnornas sätt att respondera på detta. Med förtjusning. Hur ska vi någonsin kunna tro att vi kan få till lika lön för lika arbete om vi själva ständigt sätter oss i en särställning?

Ett strålande exempel på hur vi kvinnor förminskar oss själva har jag i min närhet (och nu kommer det här förmodligen att se ut som ett rasistiskt inlägg men det är det INTE, men det faktum att mannen är den han är ger kanske extra tyngd åt berättelsen).

Kvinnan - vi kan kalla henne Anna - är en stark och kompetent kvinna. Hon har levt ensam i sitt hus i flera år efter en skilsmässa, hon har själv fixat med de praktiska arbeten som behövt utföras på huset - tapetserat, rensat avlopp, skottat snö, målat både in- och utvändigt. Trots en ganska (typiskt) låg kvinnolön har hon försörjt sig och två hemmavarande ungdomar och även bistått en äldre dotter då hon blivit ensamstående mamma. Ungarna är uppfostrade till att hugga i hemma och göra det som behövs för att göra vardagen dräglig för dem alla.

Så träffar hon en man. En ganska mycket yngre man från ett annat land. Hon blir upp över öronen förälskad, trots att hon tidigare varit ganska hård med vem hon släppt så tätt in på livet. Hon har alltid kunnat säga ifrån om hon har ansett sig illa eller orättvist behandlad och likt Grynet inte "tagit någon skit". Men med den här mannen är det "annorlunda". Jag frågar ut henne ganska nyfiket, dels för att han är så mycket yngre, och dels för att han kommer från en annan både kultur och religion än vad vi gör.

Hon berättar att han älskar henne, att han inte bryr sig om kraven hemifrån på att han ska gifta sig med en släkting som är av samma religion som han. Att han inte är traditionellt uppfostrad utan tycker att man ska dela på hushållsgöromålen. Hans religion är inget problem, han är inte speciellt troende. Så flyttar han in hos henne...för det är ju "mest praktiskt så, vi älskar ju varandra och vill vara tillsammans jämt". Men eftersom han ännu inte har fått något uppehållstillstånd så har han ingen inkomst mer än lite futtigt socialbidrag och då kan han ju tyvärr inte bidra till budgeten, och vaddå förresten, det är ju HENNES hus där hon bor med sina barn så hon ska ju ändå betala lånen!!??

Samma sak med maten, hon och hennes barn ska ju ändå äta så vad spelar det för roll att hon alltid är den som betalar maten, en portion mer eller mindre gör väl inget? Att hon kommer hem utschasad efter en lång arbetsadag och finner att ingenting alls är gjort hemma är också okej, "Hihihi, de jag bor med kan ju inte koka ett ägg ens en gång och jag vill ju att de ska få riktig mat i magen så då är det bättre att jag lagar än att vi lever på mackor". När det så är dags för fastemånad för mannen ifråga så går hon mer än gärna ut i köket efter mörkrets inbrott och lagar lite extra mat, för "det är ju inte så lätt, har man fastat hela dagen så ORKAR man ju inte ställa sig vid spisen!"

I samma anda förändras nu livet för hennes ungdomar - från att ha varit fullt kompetenta förvandlas de till dagdrivare. När de ser hur mamma utan att tveka drar lasset utan hjälp från den (till synes) vuxne man hon lever ihop med ifrågasätter de - på ungdomars självklara vis - varför de, som inte ens är vuxna, ska behöva göra något när inte han gör det. Hon ger dem - med viss tvekan - rätt för hur ska hon nu helt plötsligt kunna begära att hennes stilige man ska sköta hushållet - han som har så mycket att göra med att träffa handläggare och strida för sitt uppehållstillstånd, och med att träffa sina landsmän för att prata om det forna hemlandet och hur bra allting var där, och ibland också om hur man ska kunna organisera en kamp för att förbättra läget där.

En dag när min väninna kommer hem berättar mannen att han varit i kontakt med sin släkt, mamma och pappa lever kvar och nu ställs kravet på att han ska åka hem och gifta sig. Släkten måste leva vidare, han måste ha en ung fru som kan ge honom många barn. Min väninna skrattar åt detta och förväntar sig att han ska säga att "men det bryr jag mig inte om, det är VI nu" - men det gör han inte. Han föreslår att hon ska låna honom pengar så att han kan åka till det mer fredliga grannlandet, träffa sin kusin där, gifta sig med henne, skynda sig att befrukta henne och sen åka tillbaka till Sverige och den äkta kärleken,

Hon gråter i två dagar - ända tills hans försäkringar om att han visst älskar henne tränger igenom, det där med äktenskapet är något han bara måste göra för sina föräldrars skull, hon vill väl inte att han ska vara en otacksam son - för tänk om hennes barn hade lönat henne så illa - hur hade det känts? Då säljer hon sin bil, den bil hon stretat och gnetat för att få ihop pengar till, den bil hon egentligen så väl behöver för att slippa åka kollektivt och förlänga sina arbetsdagar med ett par timmar. Hon säljer sin bil och han säger att han köper flygbiljetter, tur och retur så att hon säkert ska veta vilken dag hennes älskade kommer tillbaka. På flygplatsen berättar han det han "råkat" glömma att säga tidigare: Eftersom han inte har uppehållstillstånd är det inte säkert att han kan komma tillbaka så lätt som han tidigare sagt.

Kanske kan det dröja över ett halvår, det är det här med transitländer och Sveriges rigida byråkrati som gör det svårt för dem att återförenas, inte alls hans vilja - hade det varit enbart hans vilja det hade hängt på så hade han varit tillbaka igår! Det MÅSTE hon tro på! Naturligtvis gör hon det...och hennes själsfrände åker iväg med ett flygplan i solnedgången och kvar står en kvinna som sålde både sin självständighet och sin bil för kärlekens skull...

Mig veterligen är han inte tillbaka ännu, och Anna åker fortfarande kollektivt till sitt jobb på andra sidan stan. Numera pratar hon inte med mig längre - jag gissar att hon är rädd att jag ska säga "vad var det jag sa?". Helt sant så har jag TÄNKT det, men därifrån till att säga det är steget långt. Jag är ganska så säker på att Anna själv vet exakt vilka misstag hon har gjort - om inte annat så märker hon det varje morgon när hon stiger upp en timme tidigare för att sätta sig på pendeln, och varje dag när hon kommer hem och hittar otvättade kläder på golvet, diskhon full med smutsig disk och ett plundrat kylskåp.

Jag vill aldrig bli som Anna igen, därför re-postar jag inga könsrollskonserverande statusar på min Facebook. Ni vet "det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål".....

försummat er igen, kära bloggläsare.

Det blir ju så ibland när verkligheten tränger sig fram, med sjuuupervassa armbågar och pockar på uppmärksamhet. Fastän jag inte varit på utlandssemester, eller startat upp en butik, eller ens gått med i en sketen bokklubb så har jag inte hunnit blogga. Fast...om jag gjort något av ovanstående så hade det kanske känts lite mer angeläget att just blogga?

för är det inte så det är, om vi ska ha handen på hjärtat - att man gärna vill ha nåt lite extra att skriva om? Den där vardagslunken då allt går sin gilla gång är ju inte så spännande för andra att läsa om tänker vi. "Det händer ju inget i mitt liv" liksom.... Men det är ju det det gör, jämt och ständigt, för det är ju just det som är livet, de där små "obetydliga" händelserna!?

Det blev faktiskt lite extra klart för mig i morse när en av mina "bussdamer" frågade mig hur helgen hade varit. Den har varit trevlig, ganska intensiv för att vara en av mina helger och ändå inte fylld med märkvärdigheter. Jag hade besök av Snyggot Å på fredagen, sen kom Älskot, på lördagen besökte vi hans favvobutik och på kvällen kom min kollega T med sin familj och vi åt gott och pratade massor. I söndags åkte Älskot och jag till Lillefar och morsan, spenderade dagen där och sen åkte vi var och en hem till sig och så var helgen slut. Trevligt som sagt, men inget spektakulärt.

"Bussadamen" som frågade kontrade å sin sida med en fullspäckad helg då hon och maken åkt med vänner till Helsingborg, åkt över till Helsingör, vidare med tåg därifrån till Köpenhamn, de hade shoppat och bott på hotel och hygget sig nåt alldeles oerhört. I det läget stack avundsjukans gröna spöke upp sitt ansikte - för jag gör ju faktiskt aldrig något sådant...men avundsjukan bleknade ganska snabbt när den tredje av oss "bussdamer" berättade om sin helg: hon hade varit hemma och varit kattvakt åt sin son. Punkt.

Och där och då slog det mig (igen): det är så livet är - olika för oss alla. Det blir inte bättre för att man sitter och grämer sig över allt man inte kan göra, snarare tvärtom. Just nu, just här ser mitt liv ut som det gör och om jag inte gillar det läget så kommer jag aldrig att försonas med det faktum att det är så här det är. Jag måste göra det jag kan och vill och har möjlighet att göra och låta andra leva de liv de kan och vill och har möjlighet att leva utan att känna att det ena eller andra är "bättre" eller "sämre".

Det tror jag är receptet på ett gott liv: att vara tillfreds.

har vi firat i Cattfamiljen idag. Vi är inga sådana där som köper lotter, slipsar, strumpor eller vad nu folk prackar på sin lilla pappa för att glädja handlarna - nä, vi håller oss till att samlas kring en god middag och trevlig samvaro - i vårt fall vet jag att det gläder far/morfar betydligt mer att få träffa barnbarnen än att skrapa fram tjufem spänn på en Trisslott...även om det idag blev mer än lovligt snurrigt när det fanns tider på olika håll att passa.

Och när jag hade skrivt i min status på Facebook om hur vi hade firat far/morfar idag så kom jag att tänka på hur självklart det är för många av oss att ens HA någon att fira. Det är så självklart att vi inte tänker på hur det är för alla dem som ingen har, vi tänker inte på hur lyckligt lottade vi är som fortfarande har vår far i livet, nära. Eller hur det skulle vara att faktiskt ha en far - men en som inte bryr sig om huruvia du finns eller inte...

Jag är så enormt lyckligt lottad att jag har en far som alltid ställer upp för mig, i alla lägen och på alla vis. Känslomässigt, ekonomiskt, praktiskt - U name it, han finns där. För mig är det - på gott och ont - fullständigt självklart, jag kan inte föreställa mig att han inte skulle finnas där liksom.

Tyvärr finns det andra som har varit så illa tvungna att anpassa sig till ett sådant faktum, vare sig de vill eller inte. Jag har flera vänner vars pappor inte finns bland oss längre och hur de känner sig en sådan här dag när vi andra riktigt frossar i pappanärhet vill jag nog inte riktigt tänka på.  Sen finns det ju de vars pappor av en eller annan anledning valt att inte vara närvarande i deras liv och personligen kan jag tycka att det är ännu värre - jag menar, väldigt få VÄLJER ju att dö ifrån sin familj men tar man avstånd från sina barn handlar det i de allra flesta fall om ett aktivt, och till stor del medvetet val.

Kanske är man i det läget inte medveten om vilka konsekvenser ens handlande kan få i långa loppet men det spelar heller inte så väldigt stor roll - det är HÄR och NU som det känns i hjärteroten att pappa inte bryr sig. Oavsett om man är 5 , 22 eller 35 år så är det ingen bra känsla att bli bortvald... och jag, som den hönsiga mamma jag är kan inte alls förstå hur en förälder kan nonchalera sina egna barn.

Jag är väl förmodligen "för mycket" på andra hållet - jag skulle vilja ha dem nära 24/7, vilja veta ALLT om dem, kunna tita på dem varje dag, fråga dem om hur de mår och hur de har det. Men jag har fått lära mig att sätta gränser för min mammighet för att inte inkräkta på deras integritet, för att ge dem utrymme att utvecklas och växa till de underbara unga vuxna som det är nu vid 18, 20 och 22 års ålder.

Och om det är någon av er som tycker att mitt inlägg andas en aning bitterhet mot frånvarande fäder så stämmer det alldeles korrekt....

är jag nog av födsel och ohejdad vana - född i en Byhåla och uppvuxen i en annan, inflyttad till StoraStaden som ung tonåring och utflyttad till ytterligare en Byhåla som ung nybliven mamma. Som nyskild tänkte jag söka mig in till StoraStaden igen men hamnade i en fjärde Byhåla...och nu är jag tillbaka i den där mina barn växte upp.

Jag kommer visst ingen annanstans - men om jag rannsakar mig själv så är jag inte ens helt säker på att jag vill det? Visst kan jag lockas av bättre kommunikationer, större kultur och nöjesutbud, närhet till (mat)butiker och träningsmöjligheter. Men så kommer jag på att hur man än bor i en stad så bor man så nära andra människor och det...nej, det har jag verkligen inget behov av! Åtminstone inte nu, när jag är så nästan klaustrofobiskt nära människor hela dagarna i mitt jobb, då är det en lisa att komma hem till huset i odlingslandskapet och slippa både se och höra folk.

Fast idag var Husvärden här. Äntligen. Han är vanligtvis en man jag inte har något större behov av, han pendlar mellan filosofiska om än något kortsynt utläggningar om tillståndet i världen, interfolierat med liderliga kommentarer. Någon större retorisk förmåga besitter han icke.....men idag var han som sagt efterlängtad eftersom han tömde min källare på vatten. Detta gjorde han genom att lyfta av locket på avloppscisternen just utanför min altan. Där arbetade han (enligt egen utsago) i flera timmar med att få loss ett stopp.

För si, vattnet som har stått 20 cm högt i min källare bestod icke enbart av regn och dagvatten från dräneringen runt huset utan även av sådant som man plägar att spola ned i toaletten :( Inte underligt att jag upplevt vissa odörer i mitt hem! Tyvärr gick det inte riktigt så som han hade tänkt sig, för när han fått loss proppen i röret till cisternen tänkte han sig att meddelst högtryckstvätt spola rent resten. Så blev det icke.

Högtryckstvätten skvätte väl mest runt "resten" och ut rann det icke. Imorgon återkommer han med skyffel. Åh vad jag är glad att jag HYR mitt boende och med varm hand kan överlåta sådana sysslor åt husägaren!

Men det var ju inte det jag skulle förtälja om i denna kulna fredagskväll utan istället resonera lite kring det här med att vara en notorisk Byhålebo. Jag har aldrig farit illa av det, men när jag såg den här bilden:

så kände jag utan tvekan igen fenomenet. Intressant nog gjorde en av mina bekanta på Facebook också det och för att vara fullständigt ärlig så...är hon faktiskt en av dem som ofta ser till att bygga flaxande hönor av fjädrar. Därmed inte sagt att jag inte gillar skvaller, tvärtom! Jag skvallrar gärna om vem som träffat en ny man, vem som fått barn, vem som köpt hus, vem som fått ett nytt jobb och jag berättar ibland också saker som jag de facto VET är sant, även om det kanske inte alltid är till 100% positivt. Men jag bidrar aldrigaldrigaldrig med illvilliga spekulationer och halvkvädna antydningar. Samma sak om mig själv: så länge det som pratas om mig är sant så bryr jag mig faktiskt inte ett spår, roar det folk vad jag gör med mitt lilla liv så varsågod, be my guest!

När jag kom ny till den här Byhålan så var det i egenskap av företagare, jag köpte in mig i en handelsträdgård och belv iom det en "offentlig person" och naturigtvis pratades det. Ett litet fåtal hade ryggrad nog att själva fråga mig vem jag var, var jag kom ifrån och varför i HELA FRIDENS DAGAR jag bosatt mig just i Byhåla. Jag svarade villigt, om än inte alltid glatt, på frågorna - för jag ansåg då och anser än i dag att det är bättre att jag som VET hur det ligger till berättar det jag känner att jag vill lämna ut, än att rykten och halvsanningar florerar. Men det blev ju inte bra det heller, för en människa som pratar på det viset om sig själv måste det ju vara nåt fel på.......

Byhålebo - på gott och ont!  

vara ärlig?

Speciellt om ens åsikt inte är efterfrågad, eller ens önskad?

Häromdagen satt jag vid ett kaffebord och pratade lite om ditt och datt och helt plötsligt fick jag någons personliga åsikt kastad rakt i ansiktet, just med den frasen som förevändning: "jag måste vara ärlig".

Åsikten hade ingen eller i allafall oerhört liten anknytning till det vi pratade om, även om ämnet naturligtvis vred sig dithän i den fortsatta diskussionen och personen ifråga återkom flera gånger till samma fras...."jag måste vara ärlig".....att h*n sårade och var rent ut sagt oförskämd var tydligen inget som det ägnades någon vidare eftertanke till, och att det kanske hade räckt att yttra sig EN enda gång istället för att med en dåres envishet fortsätta tydligen icke heller.

Jag tycker verkligen att man ska vara ärlig, jag tror inte på att folk blir hjälpta av lögner eller halvsanningar, jag står för min åsikt och yttrar den gärna. Men jag försöker att nyansera mig...när jag var på shopping med vännen M och hon stolt mannekängade i sina favoritfärger alltifrån beige till mullvadsbrunt kunde jag ärligt (och nyanserat) säga att "det är ju inte min färg...men den klär dig, och sitter väldigt snyggt på". När morsan förevisar ytterligare en korsstygnsbroderad tavla kan jag ärligt (och ganska nyanserat) säga att "jag är ju inte så förtjust i sådana tavlor...men den pryder sin plats här ovanför er soffa".

Men jag vet inte om jag någonsin i ett vanligt samtal, helt utan att ha blivit tillfrågad om min åsikt eller mina tankar om något så kategoriskt slagit fast min åsikt som personen häromdagen gjorde.

Vad h*n sa?

Jo, att min dotter klär sig som en prostituerad.....  

var det det där med integritet och självkännedom igen.....

eller kanske snarare om hur elak en Catt får vara?

För idag såg jag bilder på Facebook. Riktigt, riktigt osnygga bilder. Bilder där personerna det handlar om definitvit inte var till sin fördel. Missförstå mig rätt - jag tillhör verkligen inte dem som anser att utseendet är det viktigaste i världen men ändå...om man vill visa folk bilder från ett mycket speciellt tillfälle - vill man då inte att bilderna ska vara bra? Både ur bildkvalitetssuynpunkt och ur motivsynpunkt?

Det här var dåligt tagna bilder, oskarpa och dåligt komponerade, där motiven/personerna såg ut att ha en RIKTIGT dålig dag. Hålögda, bleka, slarvigt klädda i oklädsamma och illasittande persedlar. Hängiga hållningar, putande magar, grinande ansikten och fåniga miner.

Nä jag vet inte......men om jag publicerar bilder på mig någonstans, oavsett var och för vems ögon de är ägnade så vill jag nog att det ska visa en något mer tillfixad verklighet än så.... Utan PhotoShop och retushering såklart, bara genom att se till att få så bra vinklar, hållning och färg/klädval som möjligt så kan man uppnå goda resultat.

Vad säger ni andra - är jag ensam om att känna att jag helst vill visa mig från min bästa sida?