Jag kom mig iväg till Fabbro Dokktorn till slut och diagnosticerades lakoniskt med "luftvägskatarr", ett litet elakt virus som härjar i 4 - 6 veckor och som det inte finns något att göra åt, ungefär som ett vanligt förkylningsvirus   

Så, jag inhibierade resterande semester och sjukskrev mig istället, har legat nästan platt som en flundra och försökt vila mig i form med det funkar fruktansvärt dåligt måste jag säga....Har gjort ett par kortare utflykter i utomhuset för att se om det går att aktivera mig i form istället men de utflykterna har resluterat i en rent förlamande trötthet. Inte som i "fy så jobbigt att motionera" utan mer som i "skjut mig genast, jag orkar inte ens lyfta på ögonlocken" så jag beslöt mig för att bli hemma även idag. Det här viruset har rent förödande konsekvenser för min plånbok men jag vet inte....kanske det är dags för mig att värdesätta min hälsa litegrann också?

Om bara mina mindre rimligt fungerande chefer kunde skaffa sig lite insikt om detta också, så skulle det bli lättare. Jag orkade mig upp för att dra iväg ett (jobb)mail till närmast berörda om att jag inte kom idag, och där jag underförstått uppdrog åt min chef att lösa en angelägen personalfråga. Döm om min förvåning när jag, några timmar senare,  är dum nog att öppna (jobb)mailen och läsa chefens svar, att hen är på [för mig okänd förkortning] och att hen hoppas att allt löst sig på arbetsplatsen. MEN HALLÅ, jag mailade ju DIG för att DU ska lösa det, JAG är ju hemma SJUK!?!?!

Så idag har jag inte bara haft luftvägskatarr utan också jäkligt dåligt samvete för att min chef kanske, troligtvis, förmodligen inte har skött det hen borde göra i egenskap av min chef. Jag blir bara ännu tröttare.....

Ja, bara för att jag kunde så tog jag tre dagars semester.

Lovade svårdottern att vara barnbarnsvakt igår så att hon kunde ha sportlovsmys med sin stora och det gick ganska hyfsat trots att Grodan inte mådde helt bra. Vi träffades på Resecentrum och gick för att fika tillsammans och det är alltid en procedur när det gäller de damerna. Det blev det igår också, barnet beställde en (svindyr) bit brownie och tackade ja till grädde, mamman skulle ha en stor latte och inget mer. Vi hann inte ens bort till bordet förrän barnet frågade om hon måste äta grädden för nu hade hon ångrat sig - och det kan en ju absolut göra så inte behövde hon äta den liksom. Det tråkiga var bara att brownien "smakade för mycket choklad" så den åts inte heller, och mamman å andra sidan satt dels och ångrade att hon inte tagit något att äta (men gick inte och köpte nåt, och åt inte heller upp brownien) och dels tyckte att en stor latte var alldeles för stor så den drack hon inte upp....

Nåja, Grodan och jag fikade i godan ro, jag på en supergod macka och han på gröt med päronpuré till. Mamman och storabarnet gick på sin shoppingtur och vi satt kvar en stund innan vi först bytte vaddering i brallan och sen drog ut på stan. Inne på Akademibokhandeln satt ungen som ett litet ljus i vagnen, han har nog aldrig varit i en bokaffär förut, stackarn   men när vi sedan snirklade oss vidare i diverse butiker somnade han i vagnen som ett utblåst ljus. Eftersom det blötsnöade och snålblåste hoppade jag över den tilltänka promenaden hem och tog bussen istället, där vaknade sötongen och låg och lyssnade på plingade och högtalarröster i godan ro. 

Väl hemma hos mig parkerade jag honom på filtar, fällar och mattor beväpnad med lite leksaker och såklart ett par böcker, och böckerna var - naturligvis- det mest intressanta! Dem gnagde han på och pratade med en god stund, ända tills mamman ringde och han hörde hennes röst i mobilen - då bröt han ihop fullständigt och var så gott som otröstlig, trots att jag försökte med både välling, päronpuré, ostkrokar och napp.

Det tunga artilleriet visade sig vara Barnkanalen. Tja, för en unge där tv:n står på hela dagarna hemma var det såklart ett bekant ljud, så när mamman och storasystern kom satt vi på soffbordet (soffan var för långt ifrån och medförde gnäll och gråt) mitt framför något tecknat, men tyst om än inte glada och med propp i mun. När mamman kom så sken han minsann upp, den lille skitstöveln, och kunde till och med flina mot farmor! Men det visade sig att det inte enbart var mammalängtan som gjorde honom ledsen för inte heller hon kunde sitta ned med den lille ålen i knäet utan att han mulnade och klagade. Tydligen hade han varit sådan i några dagar så mitt något tilltufsade självförtroende bättrade på sig ganska omgående   

Och idag har jag lunchdejtat min äldste son, det var synnerligen trevligt att få träffa honom och småprata, bil uppdaterad om vad han gör till vardags. Som om inte det vore nog for jag sedan vidare till ett trivsamt konditori och träffade fina vännen L, som jag känt i snart 30 år och som jag var hemma hos mycket under tiden jag var inneboende - men som vi med fasa konstaterade att jag inte träffat under hela 2016. Tack och lov var vi rörande överens om att det inte enbart berodde på mig, hon hade haft ett "annum horribilis" så nu ser vi frma med tillförsikt att ses lite oftare!

Så, med min plan i bakhuvudet att försöka jobbba lite på mina sociala kontakter även IRL måste jag säga att det har varit ett par riktigt bra dagar, och jag är faktiskt inte ens komplett slut av dem - det bådar lite gott tycker jag!

Kanske ett inlägg om att det känns som om jag har en hoptjorvad trädgårdsslang istället för hjärna i huvudet.

Det är lite för mycket just hela tiden känns det som, och när en sak stillar sig så blossar någon ny upp, och jag har alldeles för svårt att släppa vissa saker, för svårt för att det ska vara riktigt bra för mig. På gott och ont har jag till exempel satt ned foten, lagt ribban, stått på mig kanske lite _för_ rejält mot nya chefen...men som en kollega sa idag så är vi lite för gamla, kunniga, självständiga och allmänt kompetenta för att låta någon bossa med oss. Jag tänker inte låta chefen bygga upp sitt ego på bekostnad av min (alltför länge sviktande) självkänsla och som vår arbetsplats har sett ut alldeles för länge så hade vi behövt en starkare ledning, en tydligare ledning och eftersom vår högste chef gick emot alla fackets och medarbetarnas rekommendationer och tillsatte den sökande som vi hade _minst_ tilltro till så har vi nu den chef vi har och får hantera den situationen på de sätt som det går...

Och på hemmaplan...tja, jag tog mig till årsmötet för gamla vanliga kören och sitter kvar som styrelseledamot, och blir lika orimligt irriterad på de som har med sig sina småbarn. Barn som liksom.....stör. Stör genom att springa omkrign, klättra på möbler, knuffa på körsångare, prata högt, "sjunga med" i sångerna, kräva uppmärksamhet av både förälder och andra sångare. Och jag vet - det ÄR ju så barn fungerar, det säger jag ingenting om. Jag säger att föräldern kanske inte ska gå på körövning mellan kl 19 och 21 om föräldern har en fyraåring som är supertrött och rastlös redan efter en kvart. Vi får se vad som händer....

Jag tog mig också iväg till terminsuppstarten av gospelkören och måste säga att jag inte fick lika stark känsla av "klubben för inbördes" som jag fick i höstas. Om jag lyckas hålla kolla på alla när och hur och var under våren så kan jag nog kanske hänga med och sjunga där :)  

Mitt försök att vara social har också gått hyfsat bra, även om det tar på krafterna. Var på vin- och ostkväll med vän en fredag, träffade son + sambo en eftermiddag, hade med en vän på gospelövning, har messat longlostvän om att ses, chattat med annan vän samt bjudit son på middag på torsdag. Och försöker att överleva att bo ihop med enormt nedslagen, snudd på deprimerad dotter. Jag förstår att det är tungt att bli dumpad och bostadslös på ett bräde, samt att oron över sysselsättningen ökar ju närmare slutdatum hon kommer - men att därför bete sig som en hormonstyrd 13-åring igen, det är verkligen inte okej. Men det är en sjukt svår diskussion att ta....

Liksom de allra flesta diskussioner som gäller mellanmänskliga relationer.  Och om det säger jag inte mer, för säger jag A så leder det snart till C och dithän orkar jag verkligen inte ikväll. Den där trassliga trädgårdsslangen i vindskupan behöver nämligen vila, så det ska jag göra nu!

En sann bedrövelse är det.

Jag har nämligen funnit att även om det tveklöst är så att jag bloggar mer ju sämre jag mår är det ändå så att när jag mår som sämst (?) bloggar jag minst.

Vilket alltså torde innebära att de gågna 11 dagarna har varit riktigt dåliga, ja kanske näst intill katastrofala med tanke på att jag inte postat ett enda ord?

Ja, det är ju inte helt med sanningen överensstämmande - men det HAR varit en skitstorm av händelser på jobbet, trots att vi flyttat och trots att vi fått ny chef. Kanske till och med på grund av att vi har flyttat och på grund av att vi har fått en ny chef?  Nå, lokalerna har potential, om det NÅNJÄVLAGÅNG kunde bli färdigt!!!! Nu bedriver vi verksamhet där lite haltande och oklart - men vi som jobbar är tappra och kompetenta så det _kommer_att_bli_bra!

Det där cheferiet dock.....mja, vad ska en säga om det? Om jag ska vara generös kanske jag ska säga att hen också har potential, men att hen, liksom lokalerna,  inte heller riktigt färdig? Innan vår t.f gick hem hade vi ett samtal, där jag uppriktigt frågade honom om han trodde att vår tillträdande hade den blekaste aning om vad det var för båt hen hade hoppat i, och hur hen skulle ro den i land. Vår t.f svarade - lika uppriktigt, och med ett skratt - att det trodde han verkligen inte, inte för ett ögonblick och tyvärr verkar det som om han hade rätt.

Som det är just i nuläget har vi en person med ett enormt hävdelsebehov, låg förmåga att lyssna in och en tendens till att vända _alla_ samtal till att handla om sig själv, och då om sina prestationer, gärna i motgång. Det bådar inte så gott med tanke på alla behov vi har på vår arbetsplats, speciellt behovet av en stark ledare. Idag har hen tex berättat samma händelse tre gånger för mig - vilket är extra intressant med tanke på att jag själv var med om den. Hen har blivit _kraftigt_ uppmanad av mig att agera i en sakfråga som berör hela personalen och avbrutit mig och talat nedlåtande till mig - för att ett par timmar senare få saken påtalad för sig av fler kollegor och då ta hjälp av mig för att formulera ett internmail i frågan och upprepeade ggr vända sig till mig för att få bekräftelse på att det är "bra skrivet".

Hassegu, jag känner mig lite som om jag fått en unge till, eller eventellt en trainee?

Usch ja, med tanke på detta och en återkommen influensa så är det ju tur att jag aldrig får några spontanbesök, för nu tänker jag gå och lägga mig. Av Natt-Catten återstår intet, inte ens en spillra!  

Ja snälla nån, jag ska verkligen bespara er (och mig själv) mer ältande kring helgen, hur den varit, hur jag mått av hur den har varit och hur jag känner mig så här strax innan måndag - jag kan bara säga "mer downs än ups"   och så är det nog med det.

En fördel med helgen var ju naturligtvis kattklappningen    och en annan stor fördel är att jag (äntligen) fått hem fler av mina böcker, först och främst alla mina Stephen King-böcker. Jag saknar någon enstaka novellsamling, serieboken och de två "handböckerna", och har inte alla delarna av "Det Svarta Tornet" men för övrigt har jag alla utom en av hans böcker. Dessutom har jag en bok som inte finns med i några bibliografier men som bygger på tv-manuset till serien "Rose Red" om en (bedragen) hustru och hennes hus, byggt på en begravningsplats för ursprungsbefolkningen.

Häromdagen köpte jag också min första bok av Kings son, Joseph Hillstrom King,som skriver under pseudonymen Joe Hill. Den heter "En hjärtformad ask" och redan första kapitlet lade ribban så jag måste nog vänta lite med att läsa den, tills nerverna är riktigt på plats igen   

Och nu måste jag sova, för det blev inte så mycket av med det i ett hus där det fanns en snarkare, en nattaktiv kattunge och en högljudd nattdataspelande tonåring med headset.

Jag har alltid varit en social och utåtriktad person, mitt brukade säga att jag var ett socialt monster eftersom jag tyckte så mycket om att umgås med, prata, konnekta med människor i alla möjliga och omöjliga situationer, och han ogillade det starkt (både att göra det själv och att jag gjorde det) men de senaste åren har jag upptäckt att jag blivit sämre och sämre på det.

Till viss del berodde det på rent praktiska skäl, när jag bodde i det lilla gula huset på landet och helt plötsligt inte längre hade något fortskaffningsmedel utöver apostlahästar, cykel och en glest bemannad busslinje. Då var det av nödtvång, men efter flytten till Lilla Byn vid Havet där ingen ville umgås med mig, och där ingen (läs: T) gjorde något för att bidra till att utöka min sfär och därefter tillbakaflytten till inhysesrummet i källaren där jag liksom inte kunde ta emot gäster och underhålla har mina sociala skills sorgligt eftersatts - jag har nästan tappat dem?

Sett så här i perspektiv har det varit en nedåtgående spiral sedan ganska långt tid alltså, delsvis beroende på nödtvång men även på mående (dithän tänker jag inte gå idag, det räcker att jag har grubblat och spelat upp både mono- och dialoger i mitt eget huvud de senaste dagarna) så häromdagen bestämde jag mig för att jag måste börja vårde det där mellanmänskliga relationerna så sagt och gjort, jag skrev på Messenger till min svärdotter som fyller år idag och frågade om jag fick bjuda ut henne på en födelsedagsfika. Det fick jag, men hon hade en hemtenta att slutföra först och bad att få återkomma - vilket hon gjorde i morse för att berätta att hon var klar med tentan och redo för fika - ledig på förmiddagen men inte på eftermiddagen.

När jag svarade med ett rappt "grattis till det också - var och när ska vi ses" var hon inte online men när hon återkom någon timme senare var det med beskedet att hon måste avboka, mamma var på väg för att gratta. Och inte för det, jag kan förstå att hon vill prioritera mamma (även om vi faktiskt kunde ha setts alla tre - hon har varit sambo med StoreSon i flera år och jag har hittills aldrig träffat mina in-laws trots att den unga damen ifråga ofta påtalar hur viktigt det är med släkten...hennes släkt får jag väl förmoda då?) men det kändes ärligt talat ganska surt att bli dissad så där i sista sekunden. Ja, faktiskt mer än "surt" - det tog på självkänslan helt enkelt.

Ungefär lika mycket som när jag ser andra svärdottern lägga ut frågan om "nån som vill fika idag" på både Facebook och Instagram utan att få svar och hon vet att jag är hemma och skulle älska att få träffa iallafall barnbarnet. Men det är väl en insikt jag behöver komma till - att jag är sistahandsvalet, som så många gånger tidigare. Jag vet bara inte hur en gör för att den insikten inte ska svida?

Trots att jag inte har för avsikt att arbeta imorgon heller smög jag ut idag - främst för att alla slags skåp för mat var tomma, men även b/c feberfri och oändligt rastlös och för att min stora dumma järna då tyckte att det verkade lämpligt att uppmana mig att städa eftersom jag "ändå är hemma". Jag bemästrade alltså städmanin med att ge mig ut i jakt på mat....och medan jag ändå var ute så passade jag på att ta en liiiiten sväng in på den där närbelägna loppisen som bara har öppet vissa utvalda dagar...

Och där fann jag mig stirrande på en person. Jag kände inte igen hårfägen, jag kände inte igen den medföljande barnvagnen med innehåll och jag kände inte igen sällskapet - men jag kände igen ansiktet och ansiktet kände uppenbarligen igen mig efter ett par gångers tittande för vi hälsade leende på varandra innan jag gick därifrån med en förvirrad tanke i huvudet: vem fasen var det jag hade hälsat på?

Det är för mig inget nytt fenomen, jag kan känna igen männiksor och till och med prata glatt och intetsägande med dem en god stund utan att ha den blekaste aning om vilka de är - allra oftast för att de förmodligen befinner sig på "fel" plats.

Jag har pratat engagerat med fd skolsköterskans hustru och imaginärt gnuggat alla knölar för att komma på vem hon är - och sent omsider fått veta att hon arbetar i vår lokala HM- butik .

Jag har svarat till intet förpliktigande på lottförsäljaren i scouternas monter på julmarknaden - och i efterhand fått besked om att det var T.S chefs fru jag svamlat med.

Jag har skrattat ihop med Storesonens kompis morsa - och i efterhand upptäckt att vi jobbat ihop nån gång nånstans.

Jag har i förbigående kastat "hur är det jotack bra" -repliker till en person som jag tydligen utbytt ganska djupa förtroenden med under en jobbig jobb-natt några dagar tidigare.

Jag har skakat av mig folk på puben med ett "du jag måste gå" när det sedan visat sig vara någon jag vuxenstuderat ihop med.

Jag kan se folk på lokalnyheterna och känna att det är någon jag borde veta vem det är utöver "sett på tv".

Det är tydligen någon slags variant på "ansiktsblindhet" som jag har fått veta faktiskt är något en kan ha, och inte ett hitte-på för att skyal över att en är totalt ointresserad av folk....så vad ska vi kalla min variant? "Felpersonpåfelplatsdemens" kanske? Nu tror ni förmodligen att jag raljerar kring detta, men det kan i vissa lägen faktiskt vara ett dilemma, det finns de som tror att jag är överlägsen, skitviktig, nonchalant och inte bryr mig om dem, men så är det verkligen inte.

Om det är något jag önskar är det att jag skulle vara mer förmögen till att skapa (djupa) relationer med andra människor, men dels är jag för osäker på mig själv och dels har jag då det här dilemmat. Det är ju inte så enkelt att skapa relationer med människor som en inte kommer ihåg vilka de är?

Förkylningsinfluensan fick mig till slut - och i agonyn över att vara hemma när det känns som om ALLT händer på jobbet lyckades jag såklart äta sönder min gamla amalgamlagning ytterligare   

Men varför vara bitter, jag fick ju se fem avsnitt av en serie som jag blivit tipsad om  - "Emerald City" och den var helt okej, nu när jag tröttnat på "Haven" där saker och ting liksom bara upprepar sig, med en ny twist i varje avsnitt iofs men ändå.....Började också titta på "The Tudors" när nu den streamingtjänst jag har tillgång till inte visar "The Crown" som jag mycket hellre hade velat se men redan en kvart in i första avsnittet insåg jag att det var för mycket både sex och våld för mig. Och de få andra serier jag skulel kunna tänak mig att vara intrresserad av är inne på allt ifrån säsong IV till säsong IX mend typ 14 avsnitt per säsong....nej det orkar jag inte    Speciellt inte eftersom jag vet att det enbart är när jag är sjuk som jag tittar på tv/serier.

Ont har jag också, den här kroppastollen är ju inte van vid att ligga och sitta riktigt i den här utsträckningen så trots att jag är trött, trött, supertrött så gör det för ont att ligga ned så länge som jag egentligen skulle behöva sova. Men jaja, ingen lovade ju mig att livet skulle vara en dans på rosor.....