Det här inlägget är egentligen riktat till en speciell vän till mig, men jag tänker att det finns flera som kan "behöva" det....

Det hela började med ett (i det här sammanhanget) ganska ovidkommande inlägg i en grupp på Facebook, där jag var ovanligt outspoken om mitt mående, både fysiskt och psykiskt, tidigare och nu. Inlägget följdes upp med en fråga i chatten och så var vår diskussion igång. Personen ifråga är en människa med många kloka tankar och funderingar, men de flyger så snabbt i chatbubblorna att jag inte riktigt hinner med.....och ja, jag kan såklart inte ge svar som i "rätt svar" på alla de där funderingarna men eftersom de delas med mig känner jag att jag gärna vill kunna ge nån form av respons på dem. Inte för att det förväntas av mig utan för att det är en person och en diskussion som jag uppskattar och därför vill reflektera kring. 

För jag vet ju att de här tankarna kommer inte ut riktigt var som helst, det känns som ett förtroende som jag vill förvalta och som sagt, ge rättvis respons på. Som det visar sig så har vi tydligen inte riktigt samma syn på det, personen säger att hen "är van vid att folk inte hinner med" och då funderar jag ju spontant på vad det då är för syfte att kommunicera? Eller nej, nu var jag hård. Visst kan det finnas ett syfte att skriva, men det blir inte kommunikation i den bemärkelsen, då blir det mer att skriva av sig. Och det är ju alldeles ypperligt, det är ju det jag gör här och nu så det rackar jag verkligen inte ned på! Det enda som kan bli lite opraktiskt med att göra det i en chat, med ett par meningar i varje bubbla är att mottagaren blir stressad, dels av plingandet och dels av att inte hinna svara - och det var just det som hände mig idag...men det problemet äger ju jag och det var inte det jag skulle skriva om heller    

Nä, det som var aktuellt var det här med stress och press, att inte riktigt hinna med sig själv. Jag vet att det finns de som tycker att det är lätt för mig, som lever ensam och har utflugna barn...men å andra sidan har det ju inte alltid varit så, och jag tänker att det ibland kanske kan vara enklare att se strukturer när en har fått lite distans och perspektiv på dem. Som det här med vem som gör vad hemma.....den gamla stötestenen! Det finns en mycket intressant bok av Gunilla Bergensten som heter "Familjens projektledare säger upp sig" som behandlar just det här...att den ena föräldern generöst erbjuder sig att köra lilla Kim till fotbollsmatchen/Robin till scoutlägret/Mika till hockeycupen så att den andra föräldern får "en dag för sig själv". Jomen det är väl fint?

Det kan det ju absolut vara, men vad innebär egentligen den där körningen - jo, att föräldern ifråga tillbringar hela dagen/helgen borta från det gemensamma hushållet och de sysslor som vilken normal barnfamilj som helst ofta har att ta itu med på helgen...och att rent praktiskt köra x antal mil är väl föga betungnde om en betänker att det inte så sällan är den där föräldern som "fått en ledig dag" som haft ansvar för att:

barnet ifråga ätit middag/kvällsmat kvällen innan (och kanske både handlat och lagat maten)

samt gått och lagt sig i hyfsad tid

sett till att nödvändiga tränings/lägerattiraljer är tvättade

att ovan nämnda attiraljer är nedpackade

att barnet kommer upp på morgonen

samt äter någon form av frukost (och kanske även handlat och tillagat denna)

att medlemsavgifter är betalda

att träningskläder/uniformer köpts in

att det fanns grejer hemma till en matsäck, och att den packats ned

kör till alla träningar/möten för övrigt under terminen

hämtar syskon/handlar/tankar bilen på väg till och ifrån ovan nämnda träningar/möten

och så vidare - detta var bara en liten beskrivning ;)

Jag har varit en där föräldern som har "fått" stanna hemma och avkrävts nån jäkla tacksamhet för det.....och har, precis som min vän, då genast börjat fundera på vad jag ska göra...prestera...och ofta hamnat i att göra något för någon annan. Allt ifrån att hälsa på nån sjuk gamling till att hjälpa någon med att flytta, eller vara taxi med min gamla skrotbil, eller handla något åt någon annan. Eller "roa mig på hemmaplan" med att ägna min "lediga dag" åt att "komma ikapp" med tvätt och städ och tömma altanen inför hösten eller köra in några extra kärror ved. När jag borde ha chillat, tagit sovmorgon eller åtminstone somnat om, suttit länge med en god bok och en kopp te, funderat på vad JAG vill göra, OM jag ens vill göra något - kanske det är good enough att rulla in sig i filten och fortsätta dricka te och läsa bok, eller sova, eller chilla - hela långa dagen?

Det är inte lätt, det säger jag verkligen inte, men det är tänkvärt och förmodligen en vinst inför framtiden att klura lite i de här banorna och jag hoppas så innerligt att jag inte sårat någon med mina ord - det har inte varit min intention och om så är fallet ber jag om ursäkt  Fem chatbubblor i rycket är okej även i framtiden, jag ska förhålla mig till det också, jag lovar!!!

Jag minns faktiskt inte om jag någonsin bloggade om det för drygt två år sedan, när min arbetsplats plötsligt översvämmades av personer som lät oss förstå att de skulle flytta in i våra lokaler? Om jag skrev något alls om hur otroligt mycket arbete jag lade ner, både som arbetsplats- och som skyddsombud för att vi inte skulle utlokaliseras till skrattretande lokaler, både utrymmesmässigt, geografiskt och skyddsmässigt. Hur många skrivelser jag gjorde, hur många telefonsamtal jag ringde till mitt fackförbund och till Arbetsmiljöverket. Att jag kontaktade lokalblaskan och P4, att vi som uttallade oss utsattes för reperessalier från ledningen att vi till slut ställdes inför fullbordat faktum: flytta eller ordna med egna lokaler.

Under första året efter flytten var jag tjänstledig, men under det andra har jag i egenskap av skyddsombud påtalat ärende efter ärende. Ventilation, brandvägar, öppet kablage, för hög ljudnivå från den tunga trafiken på industriområdet precis utanför huset osv osv. En av de mest brännande frågorna har varit att vi är för många människor på för liten yta. Det finns för få toaletter, för trånga utrymmen, för lite space för var och en att kunna utföra sitt uppdrag helt enkelt - och det skapar konflikter så både den fysiska och den psykosociala miljön har varit under all kritik ett bra tag. Det blev ännu mer påtagligt efter semestern, då vi helt plötsligt blev nästan en tredjedel så många personer till, på samma m2- yta.

Nu förstår till och med högste chefen att ärendet inte bara är allvarligt utan "förbi allvarligt"....så vi ska flytta igen. Inte till den luftiga och lämpliga lokal som vi förevisades redan i april och som förhandlingar pågått kring sedan dess. Nej, i förra veckan fick vi veta att en flytt dit skulle bli så dyr att det skulle krävas uppsägning av personal för att genomföra den, så därför fanns ett "bättre" alternativ: vi flyttar in i de lokalre som vi fick lämna för ca 10 år sedan, och knuffar ut de två befintliga verksamhterna därifrån! Verksamheter som fått lokalerna renoverade och anpassade efter sina specifika behov för hundratusentals kronor. Verksamheter som inte visste om att de skulle flytta, verksamheter som inte har någon annanstans att flytta...

De lokalerna var vi och beskådade och fick information om igår (och högste chefen säger att det kan ta MAX sex veckor innan flytten är genomförd) och redan idag får vi höra rykten om hur omkringliggande verksamheter å det bestämdaste motsätter sig att vi flyttar dit. Verksamheter som har lite mer tyngd, lite mer cred än vad vi har och som faktiskt skulle kunna åstadkomma en hel del turbulens om planerna på en flytt genomdrivs. Det ska bli så oerhört intressant att följa hur chefen ska klara sig igenom det här, han som var totalt benhård och tvärsäker när han förra veckan sade "det är inte förhandlingsart, jag har redan fattat beslutet"   

så himla mycket som jag tänker att jag skulle blogga om,

Om min ätstörning, som fluktuerar över tid och som nu i all stress blommar med full kraft.

Om hur det är att ha ett hem som jag känner mig hemma och tillfreds i.

Om jobbet, och alla underliga turer där.

Om relationen, som jag i mindre och mindre utsträckning förstår mig på.

Om fritiden, att jag börjat sjunga i gospelkör och startat i en buggklass.

Om barnbarnet, det lilla knytet som jag har så blandade känslor inför.

Om världen, samhället och all sexism och rasism som jag möter dagligen.

Om barna, de älskade.

Om det psykiska måendet over-all.

Men det mest förhärskande just nu är tröttheten - förmodligen till stor del beroende på just allt det där ovanstående. Och vetskapen om att det inte ens är november ännu......