Jag vet att det finns de som har det så oändligt mycket sämre än vad jag har det. Men jag vet också att en inte ska jämföra elände så:

Det har varit jävligt tungt. Det är faktiskt fortfarande väldigt, väldigt tungt. Så många turer, så mycket mående - och så många vårdbesök, mediciner, biverkningar, mediciner mot biverkningarna så jag vet inte ens om jag ska bry mig om att redogöra för allting.

Anyway så är jag på väg uppåt nu. Det var (h)järnbrist, en riktigt akut sådan med en del värden så låga att de knappt var mätbara innan jag - efter ett antal studsande remisser - äntligen kom i väg och fick en infusion i  mitten av januari. SEdan dess har jag varit och lämnat ett antal nya prover, och sakta men säkert kryper värdena uppåt igen - liksom humöret. För efter många om och men kom jag också fram till att det nog inte var omöjligt att till och med jag - tvärtemot vad jag hävdat till alla som frågat - kunde lida av en depression. Så trots att det bar mig emot, med all min nedärvda reagens på det som kallades för "klena nerver" när det gällde min mamma, beslöt jag mig för att be om antidepressiv medicin. 

Eftersom jag har sån knivskarp självinsikt   ("för god" enligt min chef) och är oerhört vältalig när jag behöver det   var det ingen tvekan om att läkaren höll med om att det är en depression jag befinner mig i, jag fick medicin och tja...på den vägen är det. En god väg alltså. För är det något jag är, så är det envis, och när jag väl har prceessat något (även om vissa saker är svårare än andra) så håller jag fast vid dem och det är förvisso lång väg kvar innan jag slår frivolter av glädjefnatt och mätaren för orken fortfarande står på rött så är jag på väg - och våren också, att döma av ljuset!

Jag har massor kvar att jobba på, och fundera över men som jag sa till den "psykosociala resursen" som jag träffade idag (eftersom chefen inte vill betala för företagshälsa): jag är tillfreds med min situation. Jag har avslutat en relation som kostade mig betydligt mer än vad den gav, har ett hem som jag trivs och mår väl i, har ett jobb som - när jag kan fokusera på mitt uppdrag och utföra det - är ett av de mest givande jag haft, träffar mina barn, barnbarn och vänner tillfredsställande ofta, tränar och börjar bli bättre på att säga nej för att ta hand om mig själv osv men det finns mycket, mycket mer på insidan. 

Men som sagt - jag är på väg!