Alla inlägg under februari 2016

Av Catten - 27 februari 2016 13:16


gick fantatiskt bra, men satan i gatan så jobbigt det var. Så många moment, både logistiskt och praktiskt, som skulle klaffa ihop och det var (såklart) jag som fick ansvaret att hålla i det. Hyra släp, passa tvättider, se till att tvättat och otvättat hålls minutiöst isär, bära möbler och helst inte komma i kontakt med det tvättade efteråt IFALL ATT osv osv osv...vilket innebar att min stressnivå var uppskruvad på total och komplett maxnivå, jag glömde bort att äta och igår var jag ett totalt vrak.


Och ändå är ungefär bara hälften gjort, och jag förmodar att det blir jag som tar tag i fortsättningen också. Alternativet är att kasta in en molotovcocktail och låta skiten gå upp i rök, men eftersom där finns grejer som Ängelen vill ha så är det förmodligen inget alternativ. Vi ska boka ytterligare en gasning och nu när vi burit bort alla stoppade möbler så hoppas vi hårt på att kräken dels åkt med dem till skroten och dels att de kräk som mot förmodan finns kvar dör mycket lättare när det bara finns hårda ytor och ingen mjuk stoppning att gömma sig i. Håll tummarna!!!



Av Catten - 24 februari 2016 18:10



.....och en egentligen ganska meningslös dag. Satt i möte med prominenta personer angående min "specialuppgift", ett möte som egentligen min chef borde ha deltagit i, men eftersom det är jag - som är lägst i "rang" på arbetsplatsen -  som hanterar och administrerar uppgiften blir det jag som får agera i allt omkring den, även om jag egentligen inte har det i mitt uppdrag, och verkligen inte betalt för den sortens uppgifter. Nåväl, det var ett möte med personer jag känner sedan tidigare, både privat och i tjänsten så det var för allan del ett trevligt möte som blev minst dubbelt så långt som det hade behövt men det var det värt - jag var nöjd när jag kom ut därifrån och jag är fortfarande nöjd - men vi får väl se hur det går när ärendet fortskrider  #aldrignöjd


För övrigt känns det som om allting går lite på halvfart på min arbetsplats, jag vet inte om det beror på den allmänna uppgivenheten eller om det är för att det är februari?


Och förresten fick jag hem mitt hyreskontrakt idag - nu är det verkligen "på riktigt". Dags att ta tag i flyttanmälan och alla de där praktiska sakerna...igen, för fjärde gången på knappt 10 år. Tur att jag är en rastlös själ som egentligen inte far illa av att röra på mig, men det börjar kännas lite löjligt att inte kunna "hitta hem" liksom... I mitt kontrakt står det iallafall att jag måste bo där i minst ett år, och det har jag definitivt för avsikt att göra, om jag lever så länge vill säga.


För ingenting är ju omöjligt, i morgon ska jag ge mig på ett specialuppdrag och hjälpa till att sanera/flytta ut Ängelen ur hennes vägglusinfesterade studentlägenhet, en lägenhet som sanerats för vägglöss inte mindre än fem gånger men som trots det inte är fri från ohyra. Jag ska köpa engångsoveraller och sopsäckar, diska upp allt porslin och packa i kartonger som jag ska försluta i sopsäckar, tvätta alla textilier och sedan packa ned även dem i sopsäckar, vi ska kasta alla stoppade möbler (två sängar, två soffor och en fåtölj) och de flesta av de övriga möblerna. De hårda möbler och övriga saker som blir kvar ska dammsugas och tvättas ytterst nogggrant, dammsugarpåsar och filter ska kastas och sedan ska jag beställa en sista sanering i förhoppning om att gasen ska bita effektivare när det inte finns någon stoppning att gömma sig i....och återkommer jag inte efter morgondagen så har jag antingen slitit ut mig eller blivit uppäten av vägglöss!

Av Catten - 23 februari 2016 20:26



Inte var det meningen att lämna er hängande här i ovisshet om vad som händer, jag ber om ursäkt för bristande uppdatering! Men....tja, jag tillhör ju dem som inte ropar hej förrän jag ramlat i bäcken så därför har jag dröjt.


Men iallfall så gick jag och gruvade på min jobbsituation, talade så till slut om för chefen när jag ville ha ett möte med honom, fick tiden för det mötet bekräftad och sa en sjuhelsikes massa sanningar, påståenden och ställde frågor. Fick inte svar på allt, men fick ett nytt möte med honom dagen därpå och nu känns - åtminstone hypotetiskt - min arbetssituation helt annorlunda, i positiv bemärkelse. Hur det blir i praktiken återstår att se kommande veckor, men det är åtminstone en början.


I fredags fick jag så tre telefonsamtal, som vart och ett på sitt sätt var intressant....det första kom från dolt nummer, vilket jag av princip aldrig svarar på, men när det kort därefter plingade in ett meddelande om att jag hade fått ett inlägg i röstbrevlådan lyssnade jag naturligtvis nyfiket av detta....som visade sig vara från Docent XX från Universitetessjukhus XX som ringde eftersom han skulle starta upp en ny kurs i ortopedi och undrade om jag kunde "förse honom med material" till denna kurs.   Gissa om min alltigenom morbida fantasi triggades igång av detta, och hur jag i andanom såg mig smygande i mörka gränder med köttyxan under rocken! Dock motstod jag denna lockelse, och även att ringa tillbaka för mer information. Jag låter nog helt enkelt herr Docenten försöka få tag i rätt person utan min inblandning.


Nästa samtal kom från IT-avdelningen som påstod sig inte kunna hitta något fel på min dator - den dator som förra veckan var fullständigt frusen och lät som ett smärre kärnkraftshaveri. Han pratade entusiastiskt på om olika processer och hittepån han gjort för att "provocera fram" ett fel men tyvärr, tyvärr det hade ju varit spännande men nej, den funkar.....  


Samtal nummer tre så....kom från min vän från fastighetsbolaget, varpå mitt hjärta skuttade upp i halsgropen och vidare nästan ut genom örat! Men tack och lov var budskapet han lämnade att borgensförbindelsen är påskriven och godkänd, ingen deposition behövs och kontraktet är på väg till mig i snigelposten. Så, med risk nu för att jinxa något så innebär alltså detta att jag från och med den 2:e maj har ett hem igen. Just nu är det fortfarande så overkligt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till det, och alla praktiska saker som elleverantör, parkeringstillstånd och (det inte precis minsta problemet) möbler, känns abstrakta. Det löser sig, en sak i taget - men banne mig alltså - maj är inte SÅ himla långt borta!!!!  

Av Catten - 15 februari 2016 15:56



Eftersom jag är den jag är - en duktig flicka - så ger jag såklart inte upp, jag drar det hela vägen in i kaklet...så jag mailade fastighetsägaren och frågade om en borgenäs skulle förändra saken och fick ganska omgående svar om att då kunde de ta saken under förnyad prövning.....men vem har jag att fråga?


Jo, naturligtvis min älskade pappa, som alltid och i alla lägen ställer upp för mig till 100%. Men ångesten i att fråga.....nåväl, jag gjorde så och självklart sa han ja. Så igår mailade jag igen, skrev namn och personnnummer till min borgenäs, att jag är hälftenägare i en fastighet samt erbjöd mig att betala en månadshyra i depositionsavgift. Hittills inget svar och jag ororar mig som f*n för att de ska anse att en pensionär inte är en valid borgenär pga låg inkomst - men de kan ju inte veta något om vd han har på banken, typ? Men ångestknuten sitter kvar, för alla andra gånger jag jag fått svar ganska omgående så....jag vet inte om ett dröjsmål är på gott eller på ont?


Och det här förhållandet jag har...eller inte har, jag vet inte det heller? Körde iallafall återigen alla milen till Lilla Byn vid Havet, hälsades lika svalt, hade en lika oengagerad helg med tv-tittning och bokläsning men fick iallafall klappa på mina mjuka katter   innan jag körde alla mil tillbaka till källaren. Helt ärligt så blir det alldeles för mycket vin, och alldeles för många ostbågar för att det ska kännas okej, men när jag i hela livet hanterat motgångar och dåligt psykiskt mående med att överäta så.....har jag för tillfället ingen annan strategi att ta till. Och ikväll blir det nog mer ostbågar eftersom ovanstående inte är nog, nu jävlas jobbet ytterligare ett varv också.


Jag har, ända sedan i augusti, haft ett "specialuppdrag" på jobbet, ett som jag helst inte skulle vilja ha och som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig skulle fortgå så här länge. Jag har bett att få bli avlastad, har gått långt utöver mina ordinarie arbetsuppgifter för att hantera det och får inget stöd alls av min chef i det. Vid medarbetarsamtal har jag påtalat vilka andra arbtsuppgifter jag både är kvalificerad för och intresserad av, har påtalat att det finns annan personal som är bättre anpassad till att utföra det jobb jag gör. Kollegor har påtalat att jag finns, är mer kvalificerad och borde vara den som i första hand fick överta de här arbetsuppgifterna


Istället har den andra personalen fått gå in tillfälligt och ta sig an de arbetsuppgifter jag sagt att jag gärna tar och idag hölls ett möte i det arbetslag jag tillhör. Ett möte som jag inte var kallad/inbjuden till men som jag gick till ändå...och då blev det helt uppenbart att det inte var tänkt att jag skulle vara där. Redan i inledningen påtalades att två andra personal ska gå in och få det uppdrag jag efterfrågat, det uppdrag som jag är både utbildad och kvalificrad för men som jag tydligen inte ska erbjudas.


Tyvärr blev jag alldeles för impulsstyrd i det läget och istället för att stanna kvar och ifrågasätta agerandet tog jag mitt pick och pack och gick därifrån. En kollega ropade efter mig att stanna, men så länge det inte är chefen som reagerar har jag svårt att ta till mig. Så för att sammanfatta:


På förhållandefronten - kanske inte katastrof, men vad är det?

På boendefronten - total katastrof.

På jobbfronten - på väg att bli katastrof, jag känner mig helt överkörd.


Det sägs ju att det måste bli sämre innan det kan bli bättre.....och ja, då är jag verkligen på väg mot bättre för sämre än så här kan det banne mig inte bli!!!!

Av Catten - 12 februari 2016 07:23


Så...lägenheten var toppenfin, nyrenoverad och fräsch, välplanerad och med en mer än okej hyra så det fanns liksom ingen tvekan - jag sa ja till den med omedelbar verkan! Vi pratade kontraktsskrivning och tillträdesdatum och allt var klappat och klart.


Glada i hågen åkte Ängelen, jag och A för att fikafira och satt länge och pratade om förhoppningar om ett tidigare tillträdesdatum och om hur fin lägenehten var, hur bra hyresbolages störningspolicy är, för- och nackdelar med att bo högst upp (3/3) och annat ditt och datt...


Dästa på fett och socker släppte vi av Ängelen hemma hos henne och fortsatte sedan mot LillaByn under trött och nöjd tystnad. Väl tillbaka nere i källaren, dödstrött av dagen upplevelser, kollade jag av mobilen som jag haft på ljudlöst undr visningen och hittar ett mail från bostadsbolaget med ämnet "kreditupplysning".


Det knöt sig i magen direkt, inte för att jag har några pågående ärenden hos Kronofogden utan för att jag har haft...men med tanke på att de är gamla och färdigbetalda sedan ett par år tillbaka fanns egentligen ingen anledning till oro tänkte jag - till jag öppnade mailet och läste den enda meningen:


"På grund av betalningsanmärkningar kan jag inte godkänna dig som hyresgäst"


Där kraschlandade jag och kände att nu ger jag upp. Jag ger verkligen upp. Grät och hyperventilerade hela kvällen och nu sitter jag (duktiga flickan) på jobbet och har totalångest för att kollegorna ska komma och fråga hur det gick igår.....


Och för hur livet blir nu?


Av Catten - 10 februari 2016 18:42



...nä, det är ju såklart egentligen ingen fråga. Än så länge är jag varken så desperat eller i så dåligt psykiskt skick att jag överväger att bli hemlös - än så länge har jag alternativ.


Igår var jag ju och besåg en liten lägenhet. Den var mindre än vad som angett, och "kokvrå" var också en sanning med modifikation...men för övrigt var den fräsch och välvårdad och representanten fär bostadsbolaget gav ett stabilt, professionellt och tryggt intryck. Eftersom jag är en snackepåse och babbelfisk så ledde det ena till det andra och det innebar att representanten och jag blev kvar en stund efter visningen och pratade om både boende och ditt och datt. Och boende igen, och för att göra en kvarts historia kort så blev jag erbjuden att få titta på en annan lägenhet imorgon!


Så...några fjärilar har gått och lagt sig, och några andra har satt igång med massor av fladder   Lägenhetet imorgon MÅSTE bli bra och det är min starka förhoppning att de som bor där nu gärna vill flytta ut lite tidigare än det datum (1/5) som är angivet i dokumentet. För tyvärr så samlas det på hög nu, och (naturligtvis beroende på mitt allmänna mående) växer irritationen och aversionen. Och de olika delarna blir tillsammans supertunga och ångestskapande och tar sig uttryck i aggression och allmän misantropi. Jag börjar se dolda agendor, misstror folk enbart på utseende och har svårt att se positvit på just någonting.


Till stor del beror det på min sömnbrist. I mitt så kallade hem kan jag inte sova på grund av en person som snarkar, kissar, snurrar och knarrar. I källaren kan jag inte sova på grund av att hyresvärden och jag har långt ifrån samma tider - hen är ofta uppe till intill midnatt och eftesom det är hens hus (och pga hen faktiskt inte tänker) visas ingen hänsyn vad gäller klampande fötter och smällande skåpsluckor osv. Samma på morgonen, hen stiger upp 7.00 vardag som helg och inleder då dagen med att tömma diskmaskinen, dammsuga, förbereda middagen och _sen_, lagom tills jag inser att jag verkligen inte kan somna om, sätta sig i lugn och ro framför tv:n.


Inte för att hen är elak, utan för att hen som sagt inte tänker.....men för mig, som varit sömnstörd under så många år tidigare, och sen äntligen lyckats komma till rätta med problemen börjar det här bli en katastrof :(


Så....håll tummar, be en bön eller blota till gudarna - what evs passar just dig bäst, bara du gör det för mig imorgon   

Av Catten - 7 februari 2016 12:42


finns det ett ordspråk som säger - det är säkert sant, och jag tänker att det på något sätt är en vänlig uppmaning att inte bära med sig gårdagens funderingar in i framtiden. Tråkigt nog förtäljer inte ordspråket hur det ska gå till, jag menar det är ju inte så attans lätt att bara ruska på sig som en blöt hund och så har en skakat av sig allt som tynger en? Om det gick skulle väl inga depressioner, inget näthat, inga skilsmässor och inga självmord finnas?


Nå, eftersom allas eran Catten helt uppenbarligen inte är någon sådan där blöt hund som kan skaka på sig så bär jag runt på en del funderingar, känslor och till och med oförrätter - inbillade eller upplevda må vara osagt! Tack och lov har jag vägar till att bearbeta dessa, alla inte helt vedertagna och även om ordet "bearbeta" är att överdriva en smula så är "hantera" helt adekvat. Tack söta värld och gode Gud för vänner, vänner som helt odemokratiskt tar min rygg, som backar upp mina känslor och tillåter mig att känna det jag känner utan att problematisera. I det akuta skedet är det prcis den stöttning som behövs, problematiserandet får komma i efterhand!


Men just nu är de flesta fjärilarna i min mage faktiskt avhängiga något som skulle kunna vara, och som jag innerligt hoppas är, något positivt: på tisdag ska jag gå på lägenhetsvisning!! Det är ingen stor, rejäl "för -resten-av-livet"lägenhet - den kallas för "övernattningslögenhet" i annonsen, men vad mera är: den skulle kunna vara mitt eget hem! Ett hem där bara jag har nyckeln, där jag har hela kylskåpet för mig själv och själv bestämmer om (NÄR!!!) det ska städas, ett hem där (förhoppningsvis) ingen väcker mig vare sig med snarkningar mitt i natten eller genom att tömma diskmaskinen klockan halv sju på söndagsmorgonen...


Det vore så otroligt skönt om det inte bara vore snäppet över sanitär utan till och med beboelig, eller faktiskt trevlig!! Hur jag ska få allting att gå ihop, praktiskt och ekonomiskt får faktiskt bli en senare fråga - just nu känns det som om ett eget boende kan vara/är det första steget mot lite utökad sinnesfrid, och får jag inte snart lite frid på någon nivå....så finns snart inte jag längre.

Av Catten - 1 februari 2016 23:01


Jag vet inte om det är något inbyggt hos oss människor, det här med att söka sympati. I de allra flesta finns den empatiska förmågan även om den variera från individ till individ, och den är ofta spontan och...typ opåkallad, dvs du känner det även om ingen efterfrågar det. Men att aktivt söka sympati, jag vet inte - gör vi det generellt sett medvetet?


Mitt ex var även på så sätt en ganska speciell person, vi kunde prata om saker som hänt och på något underligt sätt, oavsett vem vi ursprungligen börjat tala om, så hamnade vi väldigt ofta i att något liknande, fast naturligtvis mycket värre, hade hänt honom. Ni vet, lite som den här sketchen med HasseåTage:


https


Men det var på nåt sätt okej, det blev en grej som både han och jag (oftast) kunde raljera kring och skämta om. Fast jag tycker mig uppleva det även från andra medMÄNniskor, inte sällan helt opåkallat, eller kanske som nån slags försvar?


Jag vet inte, men om jag berättar om hur min bil har krånglat - och då menar jag VERKLIGEN krånglat - så blir det ju lite underligt att istället för att få tillbaka nåt i stil med "shit vad jobbigt för dig, har det löst sig nu?" får ett "ja, min bil har också krånglat". Jaha, här skiftar vi fokus, snabbt som ögat - visst, det är kanske mer synd om dig då, jag ska inte klaga mer.


Eller om jag säger att jag inte mår bra, inte har ork och hoppas på ett empatiskt stöd, kanske ett inkännande "jag förstår att du har det tungt" men istället får veta att "ja jag för min del är psykiskt nedbruten"...ja då blir iallafall jag lite fundersam....och visst är det synd om människan, det sa redan Strindberg på sin tid - men trots att han var klart uttalad misogynist så betonade han ju faktiskt inte MÄN?


Det är ju inte så att jag begär att få betalda gråterskor som ledsagar mig genom min vardag, jag vill inte ha en elegi skriven till mig, men en uppriktigt menad klapp på axeln som stöd vore verkligen välkommet. Att som omedelbar respons få veta att nån annan _minsann_ har det värre får ju knappast mig att må bättre. Det går nämligen inte att jämföra elände, var och en har fullt upp och nog av sitt eget. Min sticka i fingret kan plåga mig minst lika mycket som någon annans cancer - det handlar om vår inställning och personlighet.


Därmed inte sagt att jag inte är medveten om hur oerhört privilegierad jag är, i mångt och mycket (speciellt materiellt och ekonomiskt) men som Beatles så riktigt sjöng: "Can't buy me love" och jag är fullständigt övertygad om att det gäller "happiness" också. Det påstås att författaren Francoise Sagan ska ha sagt att hon hellre grät i en Jaguar än på en buss - men jag föredrar att inte gråta alls, jag vill hellre ha empati, omtanke, medkänsla, tröst....

Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards