Söndagar är ett påfund för sig......

Det är vilodagen, umgås med familjendagen, ägna dig åt fritidsaktiviteterdagen....

Söndag...ingen dag kan väl heller vara så fylld av tomhet som just den dagen, när alla andra vilar sig, umgås med familjen eller idrottar och man själv sitter som samma kolli som hela veckorna? Nu gnäller jag igen, jag som egentligen har en hel del att glädjas åt...jag ska bara försöka komma på vad!

Efter ett år i FK:s och AF:s projekt "Samverkan" drar det ihop sig till tack och bock. Jag har i mångt och mycket lärt mig att hantera min stress och att inte "varva igång" på olika sätt. Med det är jag oerhört nöjd. Med annat är jag väldigt mycket mindre nöjd.

Redan i februari förklarade jag att 6 november var ett "ödesdatum" för mig, ett blinkade rött datum, innan vilket mycket måste ha löst sig. I stort sett inget har "löst sig". Jag får inte vara sjukskriven längre och jag har ingen A-kassa vilket inte på något sätt har inneburit att min inre stress har minskat.....så vad gör jag på mötet? Lipar som en lökhackare på en Ålandsfärja så klart, och vad genererar det? Jo, en förströdd kommentar om att jag "kanske borde söka en samtalskontakt", ett påpekande om att man kan söka ekonomiskt bistånd och en fråga om jag har självmordstankar....Men hallå!! Kom med något konkret som jag inte redan känner till....

Skit samma, det fick vara nog för denna veckan med oro och jag hade vildare planer för helgen än att ligga hemma och gråta. Nämligen att städa hemma hos M inför hans stundande födelsedag *L*. Jag tror jag har kastat närmare 300 begagnade pizzakartonger och förslog på fullt allvar att han skulle försöka sluta ett avtal med pizzerian om att få panta kartongerna *S* Dessutom pantade vi burkar och flaskor för över 150 spänn, rensade lite här och där och resultatet var gott!!

Inte nog med att M fick ett ganska upprensat hem, Å får lättare att städa ;-) och jag mår alltid lite bättre själsligt när jag får röja...Som tack för hjälpen fick jag en mobil av M...tyvärr var den operatörslåst :( men det ordnar väl sig på något sätt....På kvällen firade vi städningen med älgfärsbiffar och potatisgratäng med myyyyyyyyycket grädde i!! Å och jag gjorde ett tappert försök att supa oss lite snyggare och mycket smartare, men märkligt nog fungerade inget av det! *L* Vad jag vet är att nu kännas det att jag somnade framemot femtiden och vaknade vid halv 8 när M skulle upp för att jaga......

Gamla kärringar pallar inte med för mycket kul, så lördagskvällen "firar" jag hemma i soffan!!

*L8ers, loved ones!*

Känslor är svåra, ofta stora och ohanterliga.....gnälla har jag lätt för, men att våga känna det där stora, viktiga, tänkvärda är svårare.

Imorgon har jag kanske min "ödesdag". Jag har svårt att känna nånting alls inför det, jag skjuter bort och orkar inte reflektera över hur det kanske, kanske kommer att bli.

Jag känner hellre mer åt andra. Åt Å, som säsongsjobbar och står inför att eventuellt dra upp bopålarna för att skaffa sig en ny framtid, ett nytt jobb och förhoppningsvis en stabilare tillvaro. Åt S, som fått positiva besked i dagarna. Åt M, som för första, men antagligen inte sista gången i sitt liv drabbats av en djup depression och äntligen sökt hjälp. Åt alla andra, men innerst inne på något vis mig själv ändå. För jag bär dem med mig  i mitt hjärta, jag gläds med dem när de mår bra, och ängslas med dem när de har det svårt.

Det är inte alltid jag kan uttrycka mitt stöd, ibland blir det meningslösa plattityder som jag ångrar så fort jag sagt dem. Jag är inte bra på det där, jag har aldrig fått lära mig att prata om känslor och jag känner själv att det är en stor begränsning i mitt liv. Men idag grät jag....åt nån annan så klart: I blandad lättnad, sorg, glädje och smärta grät jag stilla i min ensamhet och innerst inne kände jag en viss förundran och frågade mig själv: När ska du våga gråta åt dig själv? Jag måste bara nämna den man som fick mina tårar att rinna - Tomas Sjödin, med sin bok "När träden avlövas ser man längre från vårt kök". En bok om gjädje och sorg, om nåden att få lära känna någon och om smärtan som är dold i den nåden.

Depressiv? Nej, inte precis...bara balanserande likt elefanten på spindeltråden, och det är oerhört intressant!! Men också så stressande att jag inte vill hämta någon mer elefant att dansa med mig......

Nä...det gör jag ine för tillfället. Viruset som härjat runt med mig sedan juli tar sin tribut och har jag haft ett par bra dagar så är orken slut den tredje...*muttrar*

Egentligen skulle jag vilja skriva en massa kul och positiva saker i min blogg eftersom jag inte själv gillar att läsa om hur tråååååååååååkigt alla andra har det *rodnar* men idag går det bara inte, trots det underbara vädret och att saker och ting egentligen är betydligt bättre än vad det var för någon vecka sedan.

Nåväl, i övermorgon ska jag träffa AF och FK och få veta om jag drabbats av ett mirakulöst tillfrisknande eller vad som kommer att ske med denna ganska skraltiga (om än inte skrangliga) kropp......

L8ers, loved ones!!

Igårkväll fick jag första föraningen om jul......

Det var inte anblicken av tomtar på Ö.B eller diskussionerna med Ängelen om hur pappa bestämt hur julhelgen ska se ut med fördelningen av dagar...Nej, det var när jag stod på balkongen och plötsligt, trots min täppta näsa kände doften av snö i luften. Har du nånsin känt den doften så förstår du vad jag menar - en känsla av förväntan och på något sätt spänning sprider sig i kroppen. Idag sitter känslan kvar och när jag ser ut över himlen och dess blekblåa färg med ljust rökgrå moln känner jag samma sak igen.

Förväntan - trots att jag är vuxen och kanske borde känna misströstan vid tanken på frostiga bilrutor, hala vintervägar, ekonomisk panik inför julklappsinköpen och sorg över hur jag inte verkar ha något att säga till om vad gäller mitt julfirande med mina barn. Det gör jag ju...på sätt och vis också, men störst är ändå den där känslan av just förväntan!! Det kanske inte är en slump att ordet advent betyder ankomst??

Den bästa boten mot ett risigt humör är så klart att skaffa sig en ny katt!!

Han heter Frank och flyttar hem till mig, Ängelen och Puman i mitten av december....*längtar*

Alla kommentarer från välmenande SVERAK- aktivister hänvisas till papperskorgen!

Jag är lyckligt lottad.

Sägs det på tv-reklamen eftersom jag har bla en soffa och en tv. Jag vet inte jag. För mig finns det andra kriterier på vad lycka är.

Just idag känns det väl så där tveksamt- jag kan tänka mig att byta bort min soffa!!

Ja, nu kunde jag inte värja mig längre. Jag som ständigt påpekar att man inte ska gnälla om man inte tänker åtgärda problemet insåg att jag inte levde som jag försöker lära. Det ÄR inte nyttigt att dras med förkylning/bihåleinflammation i tre månader och genom två penicillinkurer. Så med benäget bistånd kom jag mig äntligen iväg till farbror doktorn igen. 

En riktigt empatisk sådan faktiskt, som hade vackra bruna ögon och faktiskt verkade bry sig en aning om hur jag mådde samtidigt som han ställde alla de där frågorna som jag svarat på två gånger tidigare. En doktor som faktiskt lyssnade på mig, på mina egna tankar och åsikter om min egen kropp och mitt mående! Wow!!!

Tyvärr hjälpte det inte mycket, jag kunde ha sparat in de där 150:- eftersom han inte kunde komma med någon bot. Det visade sig nämligen efter diverse provtagningar att det inte är bakteriellt, utan ett virus och mot elaka små virus finns ingen medusin =( Så, vila och mycket varma drycker var receptet.....

 Smått resignerad tillbringade jag istället en dryg timme i ett allt annat än varmt stall, gjorde en snabbvisit hos A&A och har sedan tillbringat kvälllen i soffan med glas efter glas av thé framför ViasatHistory. Suck,  spänningen är olidlig.......Kommer jag någonsin att bli frisk igen?