eller ej, men idag är jag - än så länge - rätt nöjd med mitt liv   

Gårdagen innehöll nämligen också sådant som får mig att må bra:

Omtanke från en vän

Umgänge med människor jag tycker om

Pyssel och fix i ett varmt och välkomnande hem

Skratt och närhet

Ett gott (natt)(nät)samtal med någon som brydde sig

så är det här den APPSELUT bästa låten för tillfället!

Sönderspelad är bara förnamnet.....

stark och kapabel, det kan ställa till med bekymmer också.

När jag blev sjukskriven -05 ställde företaget ett krav på tre obligatoriska psykologbesök. Eftersom jag hade varit sådär stark och kapabel i hela mitt liv så berodde min sjukskrivning på att jag inte orkade vara det längre. Under hela min uppväxt fick jag höra att jag inte skulle gråta, så när jag blev sjukskriven kunde jag inte sluta gråta. Jag tänkte att det nog kunde bli bra att få träffa en psykolog som kunde hjälpa mig att sluta gråta och börja jobba på att bli stark igen.

Men psykologen sa "sluta gråta" till mig och "du kan inte skylla ditt mående på andra människor" - och det hade han ju rätt i, men han gav mig inga verktyg, bara de orden. Jag träffade honom de obligatoriska tre gångerna och sedan aldrig mer. Efter honom träffade jag en överläkare som jag haft som kollega - det blev inte bra, och efter henne träffade jag en annan psykolog som tyckte att jag nog skulle må bättre om jag gick på bio lite oftare, och kanske reggade mig på nån dejtingsite på nätet. Efter honom försökte jag få träffa ytterligare en annan, men den enda kontakt vi någonsin hade var via hans sekreterare som upplyste mig om hur upptagen han var och om att han tyväääääärr var tvungen att lämna återbud till vår inbokade tid.

Så nu när jag om igen beslutade mig för att jag behövde en samtalskontakt var det med viss bävan. Fast den här gången lovade jag mig själv att våga ta emot hjälp, att öppna upp för ett bra samarbete och inte sätta upp skyddsmurar. För nu behöver jag verktyg nästan mer än någonsin, jag vill inte vara/bli ett gråtmonster igen - det orkar jag inte. Det jag dock primärt behöver hjälp med är att hantera de inre processer som leder till att jag använder mig av ätande som nåt slags skydd och tröst och för just sådant ska ju KBT vara verksamt.

I tisdags hade jag fjärilarbutterfliesmariposassommerfuglerpaillonssc
hmetterlings i magen hela dagen och när jag gick in i väntrummet var jag kräksfärdig av nervositet och beslutsamhet. NU var det dags, NU skulle jag ta första steget mot att skaffa mig de där verktygen som successivt skulle hjälpa mig att förändra mitt liv. Jag kikade ut i korridoren, identifierade dörren med det rätta namnet på, noterade den röda "upptaget"-lampan som lyste. Tänkte att hen så klart hade besök och satte mig ned för att bläddra i en veckotidning.

Ni vet ju att jag är tidspessimist, så i början hade jag koll på klockan  men jag hade varit där i god tid så det fanns ingen anledning att bli irriterad....ännu. När jag sedan tittade till på mobilen så hade min tid passerats med några minuter. "Jaja" tänkte jag "det är ju inte så lätt att vara exakt när en har samtal". Sen kunde jag naturligtvis inte låta bli att kolla klockan var sjätte sekund och kände mig mer och mer förfördelad för varje minut som gick. Efter 16 minuter var jag svettigt arg. "Det här är MIN tid, den har jag bokat, den har jag betalat för" tänkte jag...men så plötsligt öppnades två dörrar samtidigt, varav den ena var min kontakts och hen svepte förbi mig ut i andra korridoren mumlandes något, vände sedan om, fick syn på mig och sträckte fram handen samtidigt som hen sa mitt namn...

...och i nästa andetag sa "Ursäkta att jag är så sen, jag satt och höll på med annat och glömde bort tiden"   

KAPOFF! Där fick jag en käftsmäll, så viktig och minnesvärd var jag....sen fortsatte hen sin bortförklaring med att hens "vanliga klocka" gick fel. Men hen hade - enligt egen utsago - suttit vid datorn, och hade dessutom ett armbandsur på sig? Kanske är jag överkänslig, men där fick mitt förtroende sig en knuff. Sen fick jag ju såklart berätta varför jag var där, och det gjorde jag ganska så ordrikt, jag är ju bra på ord. Grejen är ju den att jag också  är rätt bra på att se vad, hur och varför jag faller i de fällor jag gör men oerhört kass på att hantera det - så det är ju basically hjälp med det jag är ute efter. Verktyg, som det kallas....

Vad fick jag? Jo, frågan om jag var rädd för att bli anorektisk? Beskedet att jag måste TILLÅTA mig att kunna äta, att njuta av mat, att inte tycka att det är så hemskt att ta nåt gott mellan måltiderna och att njuta av det.

Wieee...jag undrar om hen rekommenderar ett glas vin till alkisen, eller en spliff till pundaren? Några benzo till pillerkillen, en runda i spåret till ortorektikern? Några ONS för den som blivit våldtagen, att laga en god middag och säga förlåt till partnern för den som blivit misshandlad i sin relation?

Nå, jag har ny tid där i mitten av januari (hen bläddrade lååååångsamt i sin almanacka och konstaterade hur upptagen hen var) så då får vi se vad som händer. Jag ska jobba ännu mer på det där med att vilja/våga/kunna ta emot hjälp. Frågan är ju vad hjälpen kommer att bestå av.

...ju - åtminstone i mitt tycke - en hel del fördelar med att vara ensamboende (med Ängel iofs men ändån....), men på senare tid har - åtminstone i mitt tycke - de fördelarna mer och mer överskuggats av nackdelar.

Nu är jag ju en rätt amazing självgående människa, min paroll har alltid varit "jag kan själv", Exet kallade mig - inte så kärleksfullt - "Stålkvinnan" och jag har alltid satt en ära i att kunna klara allt jag behöver klara och föresätter mig att göra. Visst har jag skadat mig, visst har jag slitit, visst har jag gråtit i vanmakt och frustration men det allra mesta har jag fixat. Både i form av fysiska arbeten och känslomässiga utmaningar, så jag är van, jag är härdad.

Men trots all härdning och trots all vana så är det ändå en känsla som på nåt sätt trumfar ut glädjen när jag fixat det där som behövt fixas:

Känslan av att inte ha någon att luta på.

Att stå ensam i de där situationerna, allt ifrån när nyckeln fastnar i låstet och det inte går att vrida den åt något håll och när mottagningen på tv:n inte gör annat än strular och när disken inte blir ren i maskinen, när elräkningen håller konstant (för hög) summa och elavtalet borde ses över, och till som nu alldeles när pannan trots massiv sotarinsats och eldning enligt alla konstens regler inte fungerar. Då är det faktiskt skitjobbigt.

Visst finns det folk att ringa, min pappa har alltid varit min klippa och ryckt in så mycket han kunnat trots att han befunnit sig 12 mil bort, jag har min hyresvärd, det visade sig finnas vansinnigt trevligt folk på Smålands sotningsdistrikt, det arbetar kunnigt folk på affären som rekommenderar spolglans och bättre disktabletter, jag träffade på en nyckeltillverkare som slipade till nycklen och så vidare. Det finns alltid kunnigt och insatt yrkesfolk att vända sig till så det är liksom inte den rent praktiska insatsen jag menar. Nej, jag menar att det vore så skönt att efter 30 års nästan överdriven självständighet kunna få sätta sig i soffan och inte bry sig mer än av ren omtanke, att kunna få lämna över det där som krånglar till någon annan nån enstaka gång. 

Jag tror inte att jag är lat, det är inte så att jag vill bli satt på piedestal och få allting gjort åt mig, riktigt så bekväm av mig är jag inte. Jag vill bara kunna få dela ansvaret med någon. 

<p><p><br data-mce-bogus="1"><p><p><br><p><p>Hej lilla huset, idag har jag bott i dig i tre år.<p><p><br> Det har varit innehållsrika år, både på gott och på ont. Att Bo i ett friliggande hus, på marknivå föredrar jag helt klar framför den lägenhet på andra våningen som jag tidigare bodde i. Fast det finns ju naturligtvis nackdelar också. Trädgården är -för krockskadade mig - ohanterligt stor, speciellt som mina närstående är totalt ointresserade av sådant pyssel. Storleken på huset är perfekt, men isoleringen, och placeringen onekligen skulle kunna vara bättre.<p><p><br><p>Storleken HAR varit perfekt, kanske jag ska ändra mig till. För inom en mycket snar framtid (dvs 1-3 månader) flyttar Ängelen till studentlägenhet. Och helt bortsett från de självklaraa känslorna som uppstår när ens minsting/sisting flyttar hemifrån uppstår hos mig även frågan om vad som då händer med mig. Ska, kan, vill, orkar jag bo kvar i huset? Om inte, var ska jag bo då? Allmännyttans befintliga lägenheter lockar föga, och privata hyresvärdar begär fast anställning och inga betalningsanmärkningar. Lycka till i framtider *säger ironiskt*

Det går i perioder, men för varje gång jag är "på" så är det som om känslan ökat lite i intensitet:

Jag hör inte till.

Uppvuxen i en allt annat än släktkär familj, (fd) gift med en man med liknande bakgrund, i distansförhållande med en man med ännu större avstånd mellan familjemedlemmarna kännes det så himla väl, och ibland tänker jag att om det bara funnits en samhörighet med familj/släkt så hade kanske min brist på tillhörighet på andra plan kanske inte känts så tung? Min väninna som flyttade 25 mil, ifrån jobb, syster, kompisar, föreningsliv osv flyttade till en stooooor familj/släkt i en och samma lilla by, där alla värnar och tar hand om varandra - kanske är det lättare då?

Jag har i och för sig flera bra kollegor i mitt arbetslag, men jag är ny och de andra har jobbat mellan fem och tolv år tillsammans. Jag sjunger i och för sig i en härlig kör, men det enda som förenar oss är just sångövningarna en gg/vecka och enstaka uppsjungningar. Jag tillhör en levande och livlig församling, men jag är inte med i/inbjuds inte till det aktiva arbetet. Jag går på yoga tillsammans med duktiga människor, men bortsett från en enda utöver mig så är de andra deltagarna jämnåriga, har jämnåriga barn (och barnbarn), ordnar aktiviteter och fester tillsammans. Så är det förresten med de flesta människor jag träffat och trivs tillsammans med: de har redan sitt sammanhang, i form av släkt eller vänner sedan lång tid tillbaka.

Det finns en aktiv hembygdsförening, men jag kan inte delta eftersom jag inte kan förflytta mig till deras aktivteter. Samma sak med föreningen som står före vår bygdegård/samlingslokal. Samma sak med det mesta jag kan komma på här i trakten: jag kan inte engagera mig i den utsträckning jag skulle vilja kunna göra eftersom jag är så fysiskt begränsad = utan bil.

Ovanstående, i kombination/påverkat av det faktum att det för tillfället faktiskt inte alls är mycket jag är tillfreds med i mitt liv samt det faktum att höst/gråvinter är min absolut sämsta årstid påverkar naturligtvis  mitt allmänna psykiska mående. Att nästan ständigt grubbla över anställning (visstid på 80%), ekonomi (ytterst haltande beroende bla på tidigare nämnt faktum), arbetsglädje (obefintlig, trots goda kollegor och utmanande arbetsuppgifter), boende (charmigt, men kallt, slitsamt och snart ensamt), förhållande (distansierat) och vänskapsrelationer (avhängiga min flexibilitet) sliter på mig. Så mycket känns som "been there, done that, got the t-shirt and it doesn't fit" att jag undrar om det är en förbannelse, om det är så här livet faktiskt är, eller om det är jag som gör mitt liv sådant?

Det är väldigt mycket som inte är som jag tänkte mig det för 7½ år sedan. Det är faktiskt nästan lika mycket som inte är som jag tänkte mig det för 4½ år sedan och definitivt inte alls som det verkade kunna bli för två år sedan. Frågan är vad jag gör åt det - om jag gör något alls åt det - eller om jag sitter på samma plats, i samma situation om ytterligare två, 4½, 7½ år sedan och tittar tillbaka på vad jag (inte) gjort och vad som (inte) förändrats?

Vad jag säkert vet är att jag inte mår bra av status quo, varken psykiskt eller fysiskt. Det psykiska måendet triggar igång gamla oönskade beteenden, och eftersom ortorexi (återigen pga logistiska anledningar) inte är tillämpligt är det ätbeteendet som kickas igång. Det i sin tur påverar psyket, vilket påverkar...ja, det blir ju såklart en negativ spiral. Men nu har jag (äntligen) fått besked om att jag ska få börja i KBT, förhoppningsvis innan jul. Självklart hoppas jag att det ska kunna ge mig verktygen för att hantera/ta udden av åtminstone mitt negativa ätbeteende. De underliggande orsakerna går ju inte att komma åt så enkelt - jag tänker att åtminstone en del av det är saker som inte enbart går att förändra min inställning till, utan som faktiskt måste förändras i praktiken för att mitt mående i längden ska kunna förändras.

Så nu vet ni ;-)