fick jag idag.

Jag jobbade vid ett bröllop. Ett sånt där litet, enkelt och stillsamt bröllop som unga människor av idag knappast verkar ha längre. Bruden klädd i en lång vit klänning med trumpetärm och 10 röda rosor virade med guldtråd som bukett. Mannen i grafitgrå kostym med mörkröd kravatt. Ca 40 gäster, en solist som sjöng två sånger och två arbetskamrater till mannen som spelade trumpet till utgångsmusiken samt en fanfar på kyrktrappan. Simple as that och 47 000 gånger vackrare än dessa uppblåsta "bridezillabröllop" där ALLT är med, ju mer påkostat desto bättre!

Flashbacken bestod naturligtvis i att jag "swoooooooooooooosch" flyttades tillbaka 16 år i tiden till mitt eget bröllop - likheterna var flera; enkelheten, åldern på brudparets barn mm och inte minst i att vigselförrättaren använde i stort sett samma ord nu som då i sitt tal. De var lika kloka nu som då och förmodligen lika svåra att leva efter i vardagen med jobb, dagishämtningar, storhandlingar, regniga semestrar osv....Det handlar om att "bära varandras bördor", att inte vända sig ifrån varandra när det blir tungt utan minnas den där dagen man lovade att finnas till för varandra i både nöd och lust. Och om att man behövs här och nu - annars hade man förmodligen fötts vid en tidigare eller senare tidpunkt, om vikten av att förvalta den tid man är tilldelad. Tänkvärt, inte bara i bröllopstider utan livet igenom....

De var så unga och vackra, så nervösa och så lyckliga. Mitt "grattis och lycka till" var så uppriktigt menat - jag hoppas verkligen inte att de någonsin faller in i den där slentrianen när man börjar ta varandra för givet, när inga ömhetsord längre utväxlas eftersom de redan är sagda om och om igen, att de kan vara den där axeln för varandra att luta sig emot när vardagen är grå, trist och allmänt motig. Är det det som är "kärlek"?

Eftersom jag är så underlig som jag är tog jag sent omsider en dusch igår - närmare kl 2 på natten och det var inte förrän jag stått där en god stund som jag kom på att det kanske inte är så "grannsämjefrämjande" att dra igång rören i det gamla 60-talshuset så dags? Nåväl - ingen bankade på och klagade! Klagade gjorde jag dock - jag tror jag håller på att bli flintskallig! Jag inser i duschen att jag tappar kopiösa mängder hår, det trasslar in sig och snärjer mina fingrar, täpper igen avloppet och framför allt: skrämmer mig! Varför, oh varför tappar jag så mycket hår? Jag vet att stress kan framkalla den reaktionen, så kan det kanske vara - eller så är det helt enkelt så att Catten fäller sommarpälsen och laddar inför kommande kalla vinter?

Åter till de där tankarna från gårdagen som inte blev fullföljda, dels beroende på att jag faktiskt slocknade på soffan och sov i tre timmar (något som jag raskt förträngde när jag senare på natten hävdade att jag varit vaken 19 timmar i sträck *rodnar*) innan P19 ringde och bryskt deklarerade att "jag behöver hatthyllan från din bil" varpå tillagsmamman naturligtvis lät honom komma hit och operera bort den för att kunna montera in högtalarna till den nya stereon han köpt. Det lös i ögonen på honom när han sa att det är lön på måndag och jag gissar att min fåfänga vädjan om att inte lägga alla pengarna på bilpiff gick honom spårlöst förbi!

Tankarna var det ja....en vänninna berättade häromdagen om hur en man som hon haft väldigt mycket kontakt med via nätet innan han "dissade" henne och skaffade flickvän hade hört av sig igen och ville ta upp kontakten. L var modig, mycket modigre än jag och frågade helt frankt varför och fick (inte oväntat) till svar att det var slut med flickvännen.....Ärligt och ännu modigare förklarade då L att hon inte ville vara hans rebounce och sa tack och hej. Rebounce - aldrig hört förut, men det är helt klart ett ord och begrepp att fundera över. Rebounce..............hmmmmm......*funderar* Neh, vem fan vill vara det?