Han Norén, han som är Mr Ångest himself gjorde ju en föreställning/film som hette "Kaos är granne med Gud" - men på min arbetsplats syns inte en skymt av någon Gud...kaos däremot har vi till överlopps.

Jag innehar en tjänst som innebär en något underordnad roll, inte organisatorisk eller arbetsledande på något sätt men de senaste 1½ veckan har jag skött arbetsuppgifter som inneburit ett övermått av bådadera. Förmodligen till stor del på grund av att jag själv mår rejält dåligt av att inte ha struktur i min vardag, och i mitt arbete, men också för att det helt enkelt inte finns någon annan som har, eller tar, det ansvaret. Som jag skrivit om tidigare så har vi en formell chef med övergripande ansvar för att "leda och fördela arbetet" men hen finns aldrig på plats på vår enhet - men än för att lösa rent akut uppkomna kriser. 

Nu är vi ju mitt uppe i rekryteringen av en chef som ska befinna sig på plats men fram tills dess att den personen är på plats har vi tydligen bara oss själva att luta på. För de här senaste dagarna har visat att vi inte har varandra iallafall....senast idag satt en kollega och ondgjorde sig över allt arbete som föll på hens bord och hur svårt hen hade att hinna med (trots det har hen tagit på sig ett externt uppdrag för att hålla sig väl med en annan kollega) och vi var ett par stycken som påtalade att det bara var att säga till så kanske vi kunde hjälpa till.....men då fräste hen till att hen minsann inte ville ha någon hjälp!!!!!!! Bara för att några minuter senare ifrågasätta varför just hen skulle utföra en viss arbetsuppgift mtp hur många vi är som arbetar där...jo kanske för att den arbetsuppgiften faktiskt är din, och för att vi nyss erbjöd oss att avlasta men du tackade nej?

Men ja, just för tillfället är det faktiskt komplett galet och fullständigt kaos och idag bestämde jag mig för att jag har gjort mer än vad mitt uppdrag kräver och att från och med imorgon tänker jag hänvisa till, och skjuta över arbetsuppgifter, på mina kollegor som faktiskt är anställda för att utföra dem. No more Ms Nice Catten! 

Och förresten var jag och sjöng gospel i söndags - det var riktigt trevligt och kan nog bli ännu trevligare om/när jag kommer lite mer in i både låtar och gemenskap. Känner att jag behöver allt som kan ge minsta lilla gnutta med positiv energi nu, och det gör verkligen sång   

Och som om jag inte har nog att roa mig med i form av en ganska slitsam heltidstjänst så tänker jag från och med på fredag bli student igen - visserligen "bara" på halvfart och distans men ändå. Det tråkiga är att jag inte riktigt vet vad jag ska ha för nytta av att läsa den där kursen men nu känns det lite som att jag har lovat min arbetsgivare det och då får jag stå för det beslutet.......jaja, det finns ju inget tvång att slutföra den om det visar sig vara svårt, eller tungt, eller helt enkelt tråkigt   

Nu är ni säkert arga, och undrar "vad sysslar hon egentligen med den där Catten, som aldrig bloggar!?!?" och det undrar ni med fog. Jag önskar att jag hade kunnat säga "ligger på soffan och äter praliner" eller "sneseglar i Mikronesien" men sanningen är att jag far runt som ett skållat troll och försöker vara lite överallt, helst på två ställen samtidigt.

Veckan som gått har varit totalt förvirrad och fullständigt sönderstressa på jobbet, allt har startat upp efter semestern och definitivt ingenting har varit enkelt och glidit på plats på ett smidigt sätt. Ovanpå det har jag ränt på möten till höger och vänster, både givande och fullständigt meningslösa sådana - möten som jag undrar varför det ens kallas till när ändå inget blir vare sig sagt eller gjort. Jag vet att jag (trots min form) är en väldigt fyrkantig person men jag tycker nog att det ska vara ordning och struktur om det nu ska vara ett möte - inte ett möte för mötets skull.

Fast ett par intressanta möten har jag ändå haft i veckan. Det är ju så att vi ska tillsätta två personer i ledningsposition, en på min avdelning och en på vår andra sida och eftersom jag är arbetsplatsombud för en facklig organisation så skulle jag vara närvarande i fredags när vi höll tre intervjuer för den ena positionen. Det var en både intressant och märklig upplevelse enär vi intervjuade en helt okänd person, en som börjat arbeta hos oss i en annan roll för tre veckor sedan samt en som varit tf på den här positionen i drygt ett halvår.

Vi började med den i mitten, hen som har jobbat några veckor och det är en person som utan tvekan skulle fylla den där rollen, både ur ledarskapssynvinkel och ur struktur- och sammanhållningssynvinkel. Ett gott CV och klara rediga svar på våra frågor borgade för att det skulle kunna bli tryggt att ha hen där - på minussidan stod att vi då skulle få påbörja en rekrytering för att fylla den plats hen isåfall lämnar...

Intervjuoffer #2 var hen som varit tf, och hen gled in ganska självsäkert. Personen har varit anställd i vår organisation i flea år, har en gedigen utbildning, bakgrund och försnkring i verksamheten - men även en nonchalans. Hen använde svordomar i så gott som varje mening, var raljant och uttalade sig nedsättande om befintliga kollegor, med namn. Förmodligen kände hen sig rätt trygg i båten men hen imponerade verkligen inte på mig. Fördel är att hen har jobbat ett tag och styrt upp en del av verksamheten - nackdelen är att hen gjort sig ovän med alltför många personer och facket har fått motta besked att vi kommer att tappa mycket komptetent personal om hen får tjänsten.

Sen kom den där outsidern och jag blev typ kär så fort hen började prata. Tyvärr på bredaste skånska, men så mycket klokskaper det kom ur den munnen! En sann ledargestalt, det visade både CV och intervjufrågor och mtp att det är en person som redan innehar en sådan position som vi söker för, samt utbildar sig inom det adekvata området och dessutom kommer utifrån, med fräscha ögon och (hittills) opåverkad av lojaliteter är hen utan tvekan rätt person!

Diskussionerna efteråt var rätt heta, det visade sig av vi var sju som förordade den utifrån kommande sökanden, och en som förordade den som varit tf. Inte så underligt, vid närmare eftertanke eftersom den som förordade även hade ställt upp som referens för sökanden ifråga (och har haft hen som både kollega och chef) - men ändå anmälde sitt intresse för att delta i intervjuerna. Det känns som nån slags jävssituation...men som ni vet är inget över förrän den feta damen har sjungit klart, vår chef och en person från personalkontoret höll såklart parallella intervjuer och när vi har de intervjuer som är aktuella för sökande till ledarpositionen för min verksamhet så ska vi sätta oss igen - ledning, personalansvarig och facket för att försöka "prata ihop oss" och komma fram till vilka som är de mest och bäst lämpade för tjänsterna. Något säger mig att intervjuerna är den enkla biten av det här....

Och allra, allra helst hade jag velat ha den externa sökanden i ledarpositionen på min verksamhet - hen råkade nämligen berätta att hen sökt den med   Vi får väl se vad vi kan trixa till.....

Det händer inte sällan att jag stöter på personer i 25-årsåldern som är alldeles upprörda över sina liv. Inte så att de råkat ut för katastrofer, obotliga skador, dödliga sjukdomar och annat oåterkalleligt utan de är mer lätt hysteriska över att de "inte kommit nånstans" i livet. För dem som säger så är "kommit nånstans" synonymt med ha en partner, eget boende, barn, högre utbildning och (dröm)jobb och gärna både en hyfsat ny bil och en sparad slant på bank eller i värdepapper.

De tycker liksom att livet har sprungit ifrån dem, att de inte är speciellt lyckade och är genuint bedrövade över det. Det tycker jag är djupt tragiskt. För vad är det de jagar, eller snarare varför jagar de? Det är ju helt sant att det de räknar upp är vad samhället kallar för "norm" och det är det vi luras av media, konst, litteratur, varandra och kanske främst reklamen att tro är det enda rätta sättet att leva.

Det är det inte. Det är ETT sätt att leva, men "rätt" och "fel" finns inte. De (vi) jagar efter en chimär, ett luftslott och inget om på något sätt vare sig garanterar evig lycka eller är "fullbordan". Förmodligen är jag ett superdåligt exempel, men jag brukar hänvisa till mig själv när jag hör dem ifrågasätta sina liv och påstå att de "har ingenting fastän jag redan är 26". Vad är det en _ska ha_ egentligen då?

Jag är snart 50, även om jag inte riktigt förstår vart de åren kommer ifrån   Jag gjorde sådär som en "ska", på sätt och vis....träffade en man (pojke) skaffade barn, bil, hus och så småningom en universitetsutbildning och ett jobb och borde då alltså ha levt happily ever after? Fast....så blev det ju inte. Jag skilde mig och blev av med både hus, bil, hund, till vis del ungarna och även (på grund av stressutmattning) även jobbet. Drog på mig skulder, bodde i hyreslägenhet på ekonomiskt bistånd och verkligen hankade mig fram.

Fick nytt jobb, träffade ny man, hyrde ett charmigt litet hus men tog tjänstledigt för att flytta och köpte ett nytt hus. Fick inget nytt jobb, avsluade tjänstledigheten, återgick till gamla jobbet, flyttade hem och bodde inackorderad i en källare. Betade av skulderna, köpte ny (gammal) bil och fick äntligen tag på en lägenhet på förstahandskontrakt.Jobbar heltid, funderar på att kompetensutveckla med fördjupade studier, är särbo. Har fortfarande skulder - dock mest till CSN - och fortfarande inga pengar på banken eller i värdepapper. Men ett underbart litet barnbarn!!

Vad vill jag ha sagt med det då?

Jomen typ att livet är ständigt föränderligt - det finns liksom ingen "målgång", inget snöre att spräcka, ingen stol att slå sig ned på och pusta ut och känna att en "nått fram"....ör allt kan hända, och gör förmodligen också, även om du till och med bestämt dig för att du "gått i mål" med din partner, ert hus, era barn och bil. Är du nöjd och glad med det så är jag också glad och nöjd för din skull, men därmed verkligen inte sagt att dina livsval är "de rätta" och något som du får lov att framhålla som "det en ska göra" så att det sitter människor runt om i vårt land och känner sig misslyckade, ofullkomliga för att de inte har det som du....

Nåja, så överambitiöst var det väl inte precis i morse....det kändes fullständigt orimligt att det redan har gått sex semesterveckor och att det var dags att jobba igen. Jag var ändå förvånansvärt pigg när klockan ringde vid 05.45, men det gick över framåt 9-tiden   

Tyvärr var exakt all pigghet bortblåst när det var dags att gå hem, vi fick en hel del tunga beslut att hantera under dagen.  Först och främst fick vi veta att tre kollegor sagt upp sig/tagit tjänstledigt under semestern och att vakanserna inte är tillsatta. Två av medarbetarna är långtidssjukskrivna, den ena i sviterna efter en bilolycka som hen haft svårt att repa sig ifrån, med mycket följdbekymmer. Den andra har, efter att ha varit krasslig av och till under försommaren och fått en massa underliga symptom under semestern, äntligen gått till läkare och där snabbt diagnosticerats med  leukemi. Det är så fruktansvärt så att jag inte finner ord för det.

Ovanpå detta kommer det faktum att det på högre ort har tillsatts nya personer som inte har någon tidigare inblick i vår verksamhet och som nu alltså ska lägga tid på att sätta sig in i den och som grädde på moset har vi fått en arbetsbelastning som ökat med ungefär en tredjedel. Hur vi ska kunna utföra vårt jobb och bedriva en fungerande verksamhet i lokaler som redan tidigare var för små och olämpliga, med decimerad personalstyrka och den modlöshet som dök upp i kölvattnet av alla negativa besked vet jag verkligen inte....

On the bright side note är dock att den lilla Escrutten, som jag i lördags trodde enbart var att skatta åt förgängelsen i och med en kapsejsad generator (och en uråldrig årsmodell) är räddad! En del av min egen privata räddningsstyrka - i det här fallet bestående av äldste sonen och Lillefar - ryckte in som de hjältar de är och inte bara snabbt och effektivt skakade fram en reservdel, de gjorde det till ett oerhört facilt pris, samt skruvade dit den och levererade hem bilen tillbaka på parkeringsplatsen. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har dem, och en del andra som finns till för mig   

En annan sak (?) jag har är nya grannar. De hade gärna kunnat få bo kvar där de bodde innan. De (kedje)röker på balkongen, och har inte riktigt samma dygnsrytm som jag, plus att ingen har lärt dem hur en _stänger_ en dörr utan att SMÄLLA igen den. Jag vet inte jag, visst är det så det är att bo i flerfamiljshus, då lever du inpå en massa andra människor och får anpassa dig och gilla läget. Men de kanske också får gilla läget och anpassa sig efter att bo i flerfamiljshus? Tja, det är inte läge att klaga hos värden, eller ringa störningsjour...men liiiiite tystare kan de gärna få vara    Mjaha, det var väl ungefär det jag ville svamla om idag, så tack för mig - godnatt och sov gott!