känns det ju.....Det gör det alltid när jag har varit hos E. Fontänen har hållit hyfsat tätt idag och det tackar vi extra för - att gå omkring och lipa på en kyrkogård utan att det är begravning kan betraktas som smått underligt......

Jag hade lillefar i telefonen i nästan en timme igår - han frågade ungefär hundra gånger hur "det egentligen är" - men hur blottar man sin lebensschmerz för någon som levt tålmodigt tillsammans med en psykiskt instabil människa i över 40 år? Jag vet att jag kan, så nära är vi - men han är ytterligare en person jag inte vill utsätta för mitt elände.

Istället for jag som sagt till Tannatorpet efter jobbet. Ingen kan som E få mig att reflektera, att se saker och ting ur, kanske inte bättre, men väl andra perspektiv och framför allt få mig att förstå att jag inte är ansvarig för hur andra agerar.Grät gjorde jag så klart, och E hade bestämt en tår i ögonvrån också men det var inget som inte en lång varm bekräftande kram  och mera vridande och vändande på tingens beskaffenhet inte rådde bot på. Vad vi kom fram till är att det är som det är. Punkt. Därmed inte sagt att jag måste gilla läget - men försöka acceptera att läget är som det är och med hjälp av E (och andra fina vänner) så lär det gå, så småningom - och i MIN takt! Inte för att andra tycker att jag "borde" det ena eller det andra....

Klyschan att "tiden läker alla sår" är en klyscha, men därför inte mindre sann, betydligt mer sann än den jag fick höra igår: "Livet är det som händer medan man står bredvid och tittar på". Det gäller inte mig - jag lever livet, om än i en fruktansvärd berg- och dalbana, men jag står banne mig inte och tittar på och undrar vart det tog vägen! Imorgon har jag tagit ett nytt tag upp från gropens botten och rätt som det är kommer jag kanske hela vägen upp? Om inget nytt händer som kastar mig ner igen.....*tänker positivt*

Nu är Catten trött- det har varit en lång dag med mycket tankeverksamhet och den fullständigt fenomenala pizzan E bakade med massor av gott på (bla tre sorters ost <3 ) satte sina spår på orken den med och kaffet som var så starkt att jag känner hur det fortfarande fräter på tänderna har ju omvänd effekt på mig, jag blir bara sömnig av koffein...så nattikram på er där ute i bloggosfären - but beware, 'cause I shall return!!