det är nog inte riktigt vår grej om en säger så.....

Eftersom de ommöbleringar av helgbesök som vi gjort innebär att vi alltid har något barn (läs: tonåring) i vår närhet så var det lite ovanligt att bli "barnlediga" i lördags eftermiddag och över natten. Fjortisen skulle LAN:a och skjutsades vederbörligen iväg, utrustad med sådant som fjortisar behöver när de ska LAN:a. Jag vet inte riktigt vad, mer än att han stoppade en stoooor Cola, ett rör Pringleschips och en energidryck till den tröttaste kompisen i en påse. För övrigt har jag på känn att det var med en dator, men förmodligen inga rena underkläder...

Så vi som kallar oss vuxna åkte på Julhantverksmässa, en liten mysig happening i sporthallen. Där shoppade jag (läs:Älskot) loss på ett par delikatesser till mig: kroppkakor! Åter i hemmets nu - efter fjortisens avfärd -  lugnare vrå skulle vi så fira lördag. Varför inte med en liten grogg? Ja...varför inte? Jo, därför att när jag fick äran att värja "blannevann" på butiken så valde jag - för mig själv helt oklart varför - en flaska Dr Pepper. Det SKULLE kunna vara så att mitt undermedventa redan där och då talade om för mig att jag ändå inte tycker om grogg och att det var därför jag valde en flaska med något som redan på förhand smakade spya?

Så var det då dags bereda en kulinariskt läcker lördagskvällsmåltid....så jag värmde mina kroppkakor i micron och Älskot öppnade en burk färdiglagad köttfärssås. Vad den såg ut som vill jag ICKE förtälja men han kände förmodligen lika starkt för mina kroppkakor.....Han åt åtminstone upp sin mat, men jag insåg redan efter en halv kroppkaka att det var ett exakt lika dåligt måltidsval som förra gången jag åt det. Gott i munnen men värdelöst ur näringssynpunkt och med ett ALLDELES för högt kolhydratinnehåll för en GBP-opad som sömndumpar på kolhydrater...men det var mysigt med tända ljus på bordet!

Efter maten...ville mitt Älsko ta ett bad. Han är världens bästa badare, och förmodligen också den snabbaste! I lördags ville han dessutom ha sällskap i badkaret. Och varför inte, det ser ju så romantiskt ut på film? Dessutom lovade han att ha i varmt vatten i karet och det gjorde det svårt att säga nej. Fast när det väl var dags att kliva i så insåg jag med full kraft varför vi inte ska bada ihop: dels för att vi inte har ett sådant där överdimensionerat Hollywoodbadkar, och dels för att ingen av oss är någon underdimensionerad Hollywoodmänniska. En hel del vridande och vändande blev det, inte speciellt romantiskt sådant men....vi badade ihop!

Efter badet sa jag förhoppningsfullt att jag tänkte krypa i säng och när jag nyduschad och blossande kräftröd av varmvattnet seglade in i sovrummet hade Älskot mitt fått igång tv:n......ungefär precis som jag önskade *host* Ett makaläst romantiskt filmval lycades vi också med...en film som inleddes med att någon långsamt tynade bort och dog i cancer, varpå hans änka träffade en alkoholist som misshandlade henne, utsatte dottern för sexuella övergrepp och de vuxnas beteende i långa loppet ledde till att flickan blev en prostituerad heroinist som lämnade bort sitt barn till ett familjehem. Ja, det var en BRA film och ja, det är ursprungligen jag som har velat plocka hem den...men som avslutning på ett försök till en romantisk lördag var den ju .....sådär......

Åsså kom jag på att Älskot kanske inte VISSTE att vi skulle ha en romantisk kväll i vår ensamhet, han kanske hade felläst mina tankar och tyckte att det stod "komisk" istället? Isåfall blev den ju hel-lyckad! Vilken jäkla tur att jag har en gnutta självdistans trots allt, annars hade jag förmodligen krossats fullständigt ihop med mina (outtalade) förhoppningar...  

meddelandena här i "Rampljuset" annonserar en bloggare att "h*n alltid tänker på andra först".

Jag tänker att en absolut kan ha den läggningen att en sätter andra före sig själv, "andra" i bemärkelsen sina barn, sin familj, sina arbetskamrater...men inte vem som helst väl? Det kan verkligen vara illa nog att alltid stå tillbaka för andras önskningar och behov och jag tror - ärligt talat - inte att det fins många som gör det och mår odelat bra av det. Men att sätta ALLA i hela världen framför sig själv - det måste ju bara vara ett talesätt?

För om du verkligen gjorde det...då skulle du ju skänka varenda slant till välgörande ändamål, inte äga mer än trasorna på kroppen och själv tigga ihop till nästa mål mat....och sedan skänka bort det? Och då alltså dö ganska så omedelbart - och det i sig anser jag personligen vara väldigt själviskt, för då sätter ju din egen generositet högre än dina närmastes behov av att få ha dig kvar i livet?

Ja, jag är litefilosofiskt lagd så här på kvällskvisten - vissa dagar har jag lite svårare att förstå mig på mänskligheten....

Men när jag läste det där meddelandet kom jag att reflektera kring en gammal fundering som poppar upp lite då och då i min hjärna:

Finns det någon HELT osjälvisk handling - vad anser du?

att jag skulle blogga lite häromdagen.

Men...det tänkte inte min "nya" webbläsare. I alla år har jag kört på IE, för det har initialt funnits på mina datorer när jag köpt dem och jag har aldrig haft anledning att byta. Förrän härförleden, när..tja, strunt samma varför, jag installerade iallafall Godzilla Eldräv och hoppla så blev mitt bredband så mycket både snabbare och stabilare.

Snabbhet och stabilitet är ju icke att förakta, varken hos datorer eller andra livsviktiga appamaskiner så alltså har jag kört på med Eldräven och varit glad. Ända tills härmodagen då jag som sagt tänkte blogga mig lite.

Förmodligen hade jag väl inget extremviktigt som jag ville förmedla till min omvärld, jag har ju sällan det. Ärligt talat består ju min blogg mest av gnäll men häromdagen hade jag trots allt något annat än gnäll som jag tänkte att jag skulle bevara för eftervärlden. Så jag satte mig här, loggade in i ordentlig ordning och satte igång att skriva med min alldeles egna stil som är en blandning av pekfingervalsen och en ordentlig fingersättning (som jag faktiskt lärde mig på gymnasiet och till och med kom upp i aktningsvärda 300 ord i minuten med - tillräckligt för att faktiskt kunna söka anställning som seketerare!)

Jag knattrade på, rätt nöjd med den där tanken jag nu höll på att fästa på papper (bildligt talat) och fick blinka både en och nittisjätton gånger.

Varenda ord - och då menar jag VARENDA ord - hade fått alla boktsäver omkastade till en hiskelig geggamoja, och mitt blogginlägg var totalt oläsligt (oläsligare än vanligt med andra ord). Lite lagom upprörd över detta öppnade jag så min mail för att maila bloggplatsens support och påtala detta helgerån mot mitt ordflöde. Döm om min förvåning när EXAKT samma fenomen yppar sig där!? Jag fick prova tre gånger innan jag insåg att det faktiskt inte var en synvilla utan verkligen hände.

Så nu har jag öppnat gamla hederliga IE igen och si! då fungerar det. Intressant nog så fungerar INGET i Eldräv utom Facebook, trots att jag de facto vet att jag både bloggat och mailat efter jag installerat Eldräven - så vad har hänt? Tips och förslag mottages tacksam, främst på hur jag ska kunna komma tillrätta med det här och slippa ha två webbläsare öppna. Jag blir tillräckligt förvirrad av att ha två flikar i samma läsare öppna liksom....

...och vad jag EGENTLIGEN skulle skriva i det här inlägget var att nu har jag glömt vad det ursprungligen var jag tänkte blogga om :)

så att skadeglädje är en sann glädje. När den ger någon slags....upprättelse kanske jag kan kalla det?

Jag ÄR egentligen ingen otrevlig människa, jag ösnkar inget ont på någon och jag när en dröm om att alla barn skulle kunna få växa upp i kärleksfulla hem och så vidare....

Men när Ängelen kommer hem efter en sådan där sällsynt helg hos sin pappa och berättar hur det grälas, bråkas och käftas från morgon till kväll blir jag....Nej, jag blir inte glad, inte ens sådär skadeglad som jag inledde med att skriva.

Jag blir ledsen för Ängelens skull, som får träffa sin far när han är på det humöret. Jag blir ledsen för nya fruns barns skull, de som lever varannan vecka i den psykiska miljön. Ja, jag blir till och med ledsen för Exets skull, som kanske håller på att sabba ytterligare en relation?

Men trots det, så känner jag ändå någon slags upprättelse. Sjukt kanske, men med tanke på att han aldrig någonsin ville hålla med om att vi hade problem i vår relation, och med tanke på......

att när jag till sist drev igenom skilsmässan så träffade han genast en ny UNDERBAR kvinna och utropade åt alla väderstreck att han inte visste ATT LIVET KUNDE VARA SÅ UNDERBART...sen hände något i den relation, allt var inte längre så UNDERBART, och då var den kvinnan plötsligt alkoholist....

Sen träffade han en ny kvinna och gifte sig med henne ganska så omgående och åtetigen var livet UNDERBART , han hade fått VÄRLDENS BÄSTA svärföräldrar och FANTASTISKA bonusbarn och nu grälar han med nya frun så fort båda är hemma, bonussonen är en bortskämd ADHD-unge och -dottern är en skitjobbig tonåring.....

så kanske det inte var enbart mitt fel att vårt äktenskap inte höll?