redan under telefonsamtalet kan jag säga....det dök upp kvalifikationskrav som jag på intet sätt motsvarar, och inte kunde prata mig igenom heller. Jag fick det där standarduttrycket i örat: "skicka ett mail med ditt CV och ett personligt brev, så hör jag av mig..." Euh, snacka om att bli avspisad! Jaja, jag ska ta E till hjälp och tota ihop ett FORMIDALBELT personligt brev, och blir chefen inte så impad av det att han anställer mig så ska han iallafall för all evig framtid tvingas ha mig i åtanke *S*

Trots min aversion mot "skuttande" har jag skuttat runt lite ändå dag - inte i min rent fysiska uppenbarelse utan på annat sätt, petat lite här, skrivit lite där och gjort vad jag hittils kunnat för att rätta till PMSkosseattacken...vi får väl se om det fungerar eller om det verkligen kan finnas folk som är tjurigare än jag?

Dessutom fick jag ett sent telefonsamtal för en stund sedan som med all önskvärd tydlighet inskärpte det jag upptäckte redan under mitt långa äktenskap: Ensam ensamhet är ofta lättare än ensamhet i tvåsamhet. Att inte finna sin plats trots enorma uppoffringar är svårt - både jag och den som ringde har upplevt det och mått dåligt av det. Jag har förhoppningsvis lagt det bakom mig, den andre ska leva med det i resten av sitt liv? Det är inte lätt att vara ensam om ensamheten inte är självvald, och man kan vara ohyggligt ensam även i ett rum fullt av människor. 

Vare sig det är beroende på en flytt, en skilsmässa eller helt enkelt ändrade behov i livet så är det inte världens lättaste sak att skapa sig en ny bekantskapskrets. Folk som inte själva råkat ut för det säger med viss nonchalans: "Men skaffa lite nya vänner!" Gudarna ska veta att vi båda har försökt, men i vår ålder befinner sig de allra flesta redan i ett socialt sammanhang de är nöjda med, och även om man som jag lyckas finna en vän som E, så kan man ju inte hänga sig fast vid EN människa oavbrutet - då övergår vänskapen snabbt till någonting kvävande istället för något utvecklande.

"Skaffa dig en hobby" är nästa uppmaning. Jo, det är en ypperlig idé! Jag personligen har inte ekonomi för att ta upp silversmide, fotografering eller något annat av det där jag är intresserad av, och min väns HAR redan en hobby som tyvärr innefattar något som förmodligen är Sveriges största klubb för inbördes beundran och där tar man sig inte in hur lätt som helst...Jag vet - nu är jag negativ igen, men vårt samtal var inte det roligaste vi haft och med tanke på att det här förmodligen är en av de mer pissiga helgerna i mitt liv tyckte jag att det passade bra att spä på med lite extra negativism i min blogg....;-)

Ältat lite har jag också gjort, både i telefon och för mig själv, läst ett och annat som skrivits här och där och kommit fram till att min slutsats kvarstår (ialla fall HEEEEELA denna dagen); min sorg har varit malplacerad. Jag kan inte påstå att jag därmed ser hela livet och världen i ett förklarat skimmer, men självinsikter tenderar att så småningom lysa upp livet. Lika upplyst som månen verkar bli ikväll när den kommer ut ur månförmörkelsen - ett fenomen jag inte betraktat tidigare. Yttreligare en sak att lägga på "Upplevelselistan"!

Nu ska jag slå på säcken, dvs krypa ner i nyinköpta lakan med KATTER =) på och sova på söta ömma örat som det egentligen legats alldeles för mycket på den här dagen - men jag är trött som en hel flock med gnuer (det tar på krafterna att vara en känslomänniska) och ska dessutom upp och vara på jobbet vid 8.30 imorgon - sen ska jag till rara A och käka middag och därefter transporteras till marknad :S Känner väl sådäääär mycket för folksamlingar, men A vill ha sällskap och så mycket som hon gör för mig är det väl det allra minsta jag kan ge henne!

*gäspar stort* Sov gott där ute i landet - var ni än befinner er!

borde jag väl vara ute och skutta runt i det ganska vackra vädret, men jag är glad att jag ens kommit så långt som jag har...

Kvällen i går var...underlig? Lite dimmig, och det berodde knappast på den enda 3,5% öl jag förtärde på balkongen vid 17-tiden. Förskjutna dimensioner som plötsligt glider på plats för att slutligen ge en klar och skarp bild måhända....jag befann mig mestadels i soffan men jag har inte den blekaste aning om vad jag "såg" på tv:n men jag vet helt klart att jag sa gonatt till Poeten på msn strax före midnatt, att jag vaknade i soffan vid halv fyra och efter att ha spottat ut snuset krälade ner i sängen. Där vaknade jag så småningom, svor en ramsa över att loden på farfarsuret slagit i botten innan jag insåg att klockan inte var mer än 6 på morgonen!

Somande om, vaknade med jämna mellanrum och höll på så fram till 9.30 när lutheranen inom mig krävde ordning och reda och jag vacklade upp, gjorde frukost som jag fullständigt TVINGADE i mig framför nåt tragiskt elefantprogram på tv:n. Sen somnade jag igen och trots envisa flugattacker var jag mer eller mindre sovande till halv ett.....oh lättja och förfall! Men vad ska jag stiga upp till liksom? Nu har jag åtminstone tagit mig igenom en dusch som klarnade till hjärnan ytterligare en grad. Tur det, för jag har ett telefonsamtal att ringa idag!

E säger aldrig åt mig vad jag ska göra, planterar bara tankar och visioner - men i torsdags fick jag faktiskt en order. Det finns en tjänst ledig på E:s jobb som jag tydligen borde söka.....igår ringde E och berättade om sin kontakt med sin chef, då mitt namn och kunskaper hade nämnts och chefen blev myyyyyycket intresserad. Jag slog en snabb pling igår, men då hade han inte tid att prata utan uppmanade mig väldigt entusiastiskt att höra av mig idag istället. Så i eftermiddag ska jag ringa och söka ett jobb som med hästlängder överstiger mina kvalifikationer, men enligt E hade de 15 ansökningar som hittils komit in gått direkt i papperskorgen. Sämre än så kan jag väl åtminstone inte göra ifrån mig?

Därmed knyter jag åter till "uteskuttandet" - jag är liksom lite färdig med det, jag gör det på jobbet i så rasande hög grad att jag inte har något som helst behov av det på min fritid - jag vältrar mig hellre i soffan och känner alltså med all önskvärd tydlighet att jag är redo för lite mer intellektuella utmaningar rent yrkesmässigt. Men nu gör jag som jag brukar: rusar iväg i förväg med drömmar, tankar och visioner oavsett vad det gäller. Det är lite jobbigt att vara sån, att måla upp en framtid utifrån en tanke, och så gott som alltid tvingas inse att av framtidstanken blidde det inte en pannkaka, inte ens en tumme utan bara ett luftslott!

Kanske är det dags att bli lite "vuxen" i det tänket också? Just nu sitter jag mest och funderar över vad jag ska göra åt mitt PMSiga utfall häromdagen, om jag ska göra någonting alls eller rycka på axlarna och tycka att "gjort är gjort". Time will tell - nu ska jag ladda nerverna för telefonsamtalet - att framhäva mig själv är inte precis min allra bästa gren....om man nu ska göra det på telefon, eller ska man....fan, jag suger på anställningsförfaranden - vare sig de gäller ett jobb eller platsen som "flickvän" *S*