En del av er vet ju att jag för i rappet 10 år sedan genomgick en....ska vi för enkelhetens skull kalla det "en mycket intressant" skilsmässa. En process där min dåvarande man å ena sidan hävdade att jag förstört hans liv, och å andra sidan menade att han aldrig skulle gå med på skilsmässa för "så lätt ska du inte slippa undan". Det var många turer där, som tog oss genom både Familjerätt (eftersom han tänkte begära enskild vårdnad om barnen, då 17, 15 och 13 år) och Tingsrätt som i enlighet med gällande lag förordade om omedelbar skilsmässa eftersom det inte fanns barn under 12 år varför ingen betänketid behövdes - och även om det hade gjort det så hade mer än 1½ år gått sedan jag lämnade in min ursprungliga, enskilda ansökan.

Nåja, det var många turer där - turer där jag tyvärr måste säga att Exet inte drog sig för att misskreditera mig inför barnen, bland annat med att ljuga ihop historier för både dem och grannarna att jag varit konstant otrogen och träffat (minst) en ny man att ersätta honom med. När han inte fick vatten på den kvarnen gick han själv vidare och dejtade i en rasande takt och träffade så (på match.com, vars första månadsräkning drogs på mitt konto) den kvinna han sedermera skulle gifta sig med.

En rysansvärt förträfflig person (som bjöd våra minderåriga barn på både alkohol och tobak, samt köpte varsin "clone-a-willy" i julklapp till pojkarna)  enligt honom - det fick jag veta både via sms och på Facebook. Han beskrev målande att "nu äntligen förstod han vad kärlek var" och "om jag bara träffat henne tidigare". Även mina föräldrar fick sina slängar av sleven för nu hade han äntligen "svärföräldrar som ber sig åt som folk" (dvs fyller en med dyr whiskey och reder ut ens skulder hos Kronofogden?) och tja, det gick som det gick - de gifte sig och levde lyckliga ever after....eller gjorde de det?

För Ängelen var här häromdagen, och dängde upp en massiv nyckelknippa när hon rotade i sin väska - "pappa är i Tyskland på spritresa och jag ska mata katterna" berättade hon - och eftersom vi nyss pratat om att åka till Ikea någon dag skojade jag om att vi kunde låna pappas bil till det men... "det är juinte pappas, utan nycklarna till M:s bil" sa Ängelen, på vilket jag kontrade att "jamen det är ju han som har köpt den" (vilket det är, för de oförskämt många pengarna han ärvde förra året). Det skrattade vi lite åt och sen sa Ängelen lite dröjande att "ja, typ allting är ju pappas......hon kan ju inte ha något skrivet på sig för då kommer ju Fogden och tar det"

Och ytterligare lite senare...."tänk om de skulle skiljas, då skulle inte M ha nånting". På det kunde jag ju bara svara det jag beskrivit ovan - att hon ju är den bästa personen i världen, och att hon är den som visat honom vad äkta kärlek är så sannolikheten för en skilsmässa torde ju vara minimal. Ängelen var tyst en stund och sen sa hon "fast jag vet saker......saker som inte du vet" och med tanke på att jag vet så gott som ingenting om hans nuvarande liv så är det säkerligen sant. Och där höll jag på att skriva en lögn. För jag var på vippen att skriva "och jag vill ingenting veta" - men efter den där lilla slip of the tongue hos Ängelen så måste jag - på gränsen till skadeglatt - erkänna att jag faktiskt _vill_ veta!!!

Får en fråga sitt (vuxna) barn om alla snaskiga hemlisar i pappas nya (knakande) äktenskap?  

med- (eller borde jag kalla dem mot-)människor som anser sig sitta inne med "sanningen", eftersom det de propagerar för är något som funkar för just dem....det är något jag aldrig kommer att förstå mig på.

På det där stora stället som heter Facebook är jag med i ett antal grupper. Ett par av dem är såkallade "dagboksgrupper", där en kan lyfta i stort sett vad som helst som ligger en varmt om hjärtat att lyfta. I en av dem blev jag uppriktigt ledsen häromdagen. Där postades nämligen ett inlägg som handlade om att TS var "i chock" - och inte över vad som helst, utan över hur mycket pengar folk lade ut på mat. I inlägg efter inlägg framhöll personen ifråga att hen kanske var "uppfostrad bra" eller "lite extra kunnig" eftersom hens familj hade oerhört låga matkostnader. Hen påtalade att hen lärde ut till kollegor hur de kan "leva snålare" och trots att vi var flera personer som påtalade att det fanns fler variabler än enbart slösaktighet eller "svina med pengar" som någon uttryckte sig som kan ligga bakom det faktum att en har höga matkostnader fortsatte TS att påtala sin egen förträfflighet.

Med nästan 40 års ätstörning i bagaget känner jag mig kränkt. Även om jag vet att ordet "kränkt" är som en röd flagga för många är det just så jag känner mig. Som barn och ung fick jag vackert äta det som sattes på bordet, oavsett vad jag tyckte och kände för det. Det fanns inga pengar över till "favoriträtter", det åts inget utan att fråga först, det gick inte att önska eller förhandla sig till att få köpa/äta visst och inte annat. Som småbarnsförälder (och gift med en oerhört kräsen och bestämd man) fick jag vackert rätta mig efter andras önskemål och matvanor - och naturligtvis ekonomi!!! och som nyskild/långtidssjukskriven bestämde pengarna vad som stod på bordet. Helt ärligt så fanns det inte pengar till mat åt både Ängelen och mig, så de veckor som hon i början hon var hos sin pappa levde jag på knäckebröd och morötter för att kunna sätta mat på bordet då hon var hos mig. 

När hon flyttade till mig på heltid var det hennes välbefinnande jag prioriterade, i den utsträckning det överhuvudtaget gick att prioritera något alls - vilket innebar att jag fick äta det som fanns....och sen blev jag sambo med en person vars matvanor är nästan exakt diametralt motsatta mina egna vilket naturligtvis också påverkade mitt ätande, vilket ledde till en fördjupad ätstörning med bristsjukdomar och annat spännande som jag inte ska gå in på här.... Så nu....när jag (äntligen?) bor ensam, och har åtminstone en liten peng att röra mig med, att typ välja vad jag vill lägga den på...ja då ska jag skammas för att jag köper mat som jag faktiskt både kan, vill och mår väl av att äta?

Det är för mig så JÄVLA orimligt att det inte finns. Jag menar, jag ifrågasätter ju inte att du lever på ris, bönor och lök så att du kan åka på festivaler, träningsläger, köpa kläder, köpa tv-spel, gå på yoga/massage/andehearings eller whatever? Men mat....det verkar som om det tvunget ska ligga en prestige i att äta så billigt som möjligt, att en liksom är "duktigare" än andra på grund av sitt matkonto? Enda gången jag kan se att det är en fördel är väl om en äter mycket hel- och halvfabrikat och de facto inte _vill_ göra det, eller om en upplever att det kastas onödigt mycket mat och en vill komma tillrätta med det. Men ifrågasätta om folk "äter hummer, eller kanske guld!?!?!" och ondgöra sig över att andra äter ute - jag då är en rakt fel ute anser jag. Du vet inte på vilka bevekelsegrunder det sker, och då ska du inte skamma för det. Punkt.

För du vet - det är kanske inte så att folk strösslar oräkneliga summor pengar omkring sig bara för att de väljer att ha ett omfattande matkonto. Jag tillexempel, har inte köpt ett enda klädesplagg till ordinariepris, eller icke-begagnat på jag vet inte hur länge. Jag har, bortsett från enstaka småsaker som fönsterlampor, tv, ett brickbord samt sänglinne och handdukar som jag tog med från mitt förra hem inrett hela min stora (65 m2) tvårummare för ca 2500:- I och för sig är matbord + stolar samt soffan ett "långlån" men allt annat har jag fått eller köpt begagnat på köp- och säljgrupper och loppisar. Och det fina är att jag köpt grejer jag verkligen vill ha, saker jag förmodligen skulle ha köpt nya till helt andra priser om jag inte hittat dem begagnade.

Till exempel har jag flera Kallaxhyllor - en 4x4 med både skåp och lådor som jag räknat ut skulle ha kostat ca 1500:- som ny, men som jag gav 300:- för, två stycken 2x4 som jag gett 150:-/st för. Ett soffbord för 100:-, en sängram för 300:-, ett caféset till balkongen för 50:- osv osv. Den sortens inköp gör att jag har möjlighet att köpa mat som jag kan/vill/klarar att äta och jag vägrar fanimig att ha dåligt samvete för det! Jaja, nu har jag fått ur mig det här hos er, så nu kan jag förhoppningsvis lägga det bakom mig ;-)

Ja, det är sommar - tack och lov! Och ledigt. Jag vet inte om jag har nämnt det, men det här är min första betalda ledighet sedan -06. Det är tio år, och enligt en del fullständigt osannolikt. Jag har förstått att "i min ålder" så "bör" en ha en trygg, fast anställning sedan flera år tillbaka, en "bör" ha pengar på banken, ett tryggt hem och gärna en (ny?) fast relation.

Ptja...vad kan jag säga - kul för er som har det - om ni själva tycker att det är kul alltså? Inte sällan träffar jag på unga människor, i ålder med mina barn (dvs i spannet 23- 30) som tycker att de "inte kommit nånstans i livet" för att de inte har ett fast jobb, äger sitt hem, har en fast och stabil relation och (minst) ett barn på väg. När jag berättar för dem om hur mitt liv ser ut, som är dubbelt så gammal som dem, vet jag inte alltid om de blir tröstade eller mer uppgivna  

Men iallafall, nu har jag en betald semester, i hela sex långa veckor (även om jag blir lite rädd när jag tänker på att hälften av de veckorna redan har passerat) och det är meningen att jag ska vila. Vilar gör jag, och njuter av vardagens stillsamhet. Ägnar mig åt katt, ungar och barnbarn (!). Medelklassliv i småstad, och helt okej just i det här skedet av livet. Lyssnar på Sommar i P1, dricker kopiösa mängder kaffe, strosar runt med Ängelen i stan på jakt efter Pokémons, fikar på ungdomens välbekanta fik, tittar ut över innerstadssjöns glittrande yta och tycker att jag har det bra.

Trots (eller kanske tack vare?) att jag inte åkt utomlands, inte har pengar på banken, bor i en hyresrätt i det inte allra "finaste" området i SmåStaden och har en relation som är på "här och nu" - basis. Jag vill inte påstå att jag är till 100% tillfreds med livet - men det beror mer på alla händelser i omvärlden, terrordåd och våldtäkter, än på skeenden i mitt eget liv.

Kanske är jag så nära den där hyllade mindfulnessen som jag personligen kan komma? 

...förståelse för om ni tror att jag har övergett er. Det har jag inte, men livet kom - återigen - emellan.

När värsta uppståndelsen kring boende och flytt hade lagt sig fortsatte kontroverserna på arbetsplatsen och jag  - som har insett att jag faktiskt i vanliga fall är ganska konflikträdd - har fått sätta ned foten ordentligt i egenskap av både fack- och arbetsplatsombud, både gentemot kollegor och ledning. Dessutom har ledningen insett problematiken och vi har haft samtal med en beteendevetare - som dessutom ville ha mig som bollplank baserat på både min utbildning och min ombudsposition. Det kändes både bra och mindre bra. Men så gick vi på semester, till slut.

Och knappt hann semestern börja förrän jag blev läkemedelsförgiftad när jag var på resa och även om det passerade på ett par dygn var det en så skrämmande upplevelse att jag fortfarande får adrenalinpåslag när jag tänker på det. Strax efter hemkonsten skrev jag ett inlägg på Facebook, i syfte att mana till viss eftertanke och en person gick fullständigt bonkers precis tvärtemot den där eftertanken, och blev dessutom så kränkt av tillrättavisningar att hen har jagat mig i en dryg vecka med både telefonsamtal, meddelande på röstbrevlåda, meddelanden i Messenger och på sms och trots att jag är lågmäld och avfärdande kan hen inte göra ett avslut. Idag försökte hen igen och jag avslutade ännu en gång så nu hoppas jag på frid och ro. 

För det hjälps inte, jag kan tycka att personen ifråga är fjantig och kränkt, men det faktum att hen inte lyssnar på mig väcker jobbiga minnen till liv - har du en gång blivit stalkad så ligger den där känslan rätt nära ytan, känslan av att bli förföljd, att blåsa upp saker, att kämpa mot väderkvarna, jag vet inte....men håll tummarna med mig nu om att hen åtlyder min uppmaning att lägga saken ur världen och njuta av semestern istället!

Men det har ju hänt bra saker också - hur ofattbart det än känns så hr jag gått och blivit farmor! Tja, än så länge har ju inte min personliga insats varit så enorm men jag hoppas och tror att jag kan få finnas till för Lilla Grodan så mycket som det bara går! Och den där semestertrippen som jag lyckades bli sjuk under, ja den var ju utöver det alldeles fantastiskt underbart trevlig! 

Och nu sitter jag här, halvvägs in i vecka tre av sex semesterveckor. Han som äger andra halvan av mitt hus håller på att lägga om taket (på min halva också) nu under sin första semestervecka - och är rätt glad att jag, med min makalösa förmåga till svindel-by-proxy - håller mig borta så att han kan få arbeta ostört, utan någon som står på marken och nervöst ropar om "håll i dig" och "var försiktig" och "fy så högt det är!!!" men om hans beräkninar håller så ska han tydligen komma västerut efter det. Då blir det förmodligen fröjd och gamman och utflykt minst till Rusta, Jula och förmodligen också en eller annan loppis. Mer somrigt turistiga utflyktsmål än så får jag besöka i sällskap med andra har jag insett, och även att det inte är någon idé att hoppas på att den saken ska förändras. Sjunde sommaren spräcker alla illusioner, det vet ju alla som sett "Seven year itch" med Marilyn Monroe