vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig?

Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. Kluvet.

Till det kommer att jag definitivt inte har fått information om vad jag egentligen ska jobba med? Tog själv initiativ till ett möte för att få besked om vad min nya chef förväntar sig av mig så det ska ske imorgon. Av de personer som jag har råkat komma i kontakt med när jag försökt lösa de uppdrag jag fått under denna veckan har jag förstått att jag till stor del själv kommer att sätta igång att efterfråga vem, vad och hur samt skapa mina rutiner.

Men det känns ändå helt okej, jag gillar ju struktur och har satt igång med en rivstart som dels genererat en del stötta kollegor som plötsligt blivit påkomna med att inte riktigt varken ha koll på vad de gör, eller utföra det de borde..och dels skapat frågor som skapat följdfrågor hos mig själv - om den jag trodde hade kunskap visar sig inte ha det, vem ska jag fråga då?

Måste jag verkligen fråga en till, en till och en till för att få ett svar som jag eventuellt kan lita på? Dagens slutsats är att jag verkligen kommer att få bearbeta min aversion mot telefonsamtal... Men det blir bra det här, det blir det!

med komplett fullt upp.

Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförsök och ingen annan än jag som kan rodda med det,valberedningsarbete, årberättelsekoll samt alla de där andra sakerna som har med årsskiftet att göra har kraschlandat en gigantisk ångest hos mig och även om jag har strategier för att hantera den känns det tungt.

På måndag är det dags för jobb igen och förhoppningsvis får strukturen mig tillbaka på fötterna och därmed ett förbättrat mående. Känns hemskt att jag klarar av att vara ledig och faktiskt vila utan att bli stressad och ångestfylld, och jag vet verkligen inte vad/hur jag ska hantera det...