Jag gick ut hårt igår med att det inte alls är så dumt planerat att ha lediga tisdagar.

Det är det inte heller men liksom den förra har väl inte just den här lediga tisdagen varit den bästa i kvinnominne. Den har dock innehållit betydligt mindre fysiskt arbete än den förra och det är ju alltid något att tacka för men den kunde ändå ha varit bättre....

*Ösregn, i stort sett under hela dagen. Konstaterande: omöjliggjorde en hel del arbete.

*Mensvärken från h*lv*t*t. Förvånat konstaterande: sånt trodde jag att bara ungdomar ägnade sig åt?

*Uppackning av div. nedpackat kvarblivet efter flytten med en akut uppkomst av hyllor och upphängningsanordningar i mitt garage. Irriterat konstaterande: Hyllor och upphängningsanordningar fanns icke att uppbringa i hemmet varpå kaos infann sig (igen).

*Telefon från kollegan T med en nedslående dagsrapport om nye kollegans förehavanden idag. Uppgivet konstaterande: han förstår inte!

*Upptäckt av silverfisk i diverse skåp och lådor. Storögt konstaterande: Hala små j*vlar de där!

*Ofrivillig konsumtion av väldigt möglig mjukost. Upptäcktes inte förrän en god (?) bit in på knäckebrödet. Äcklat konstaterande: Mögelsmak i mun är svår att få bort.

* Omtändning i pannan gånger fem. Kylslaget konstaterande: Vedeldning är kul när det funkar och o-kul när det inte fungerar.

*Förvånad titt på klockan! Skelögt konstaterande: Dags att göra sig klar för sängsovning!

en helg  på Cattens vis, det vill säga på det vis som tilltalar just mig allra mest just nu:

Man börjar med att skaffa sig (lite oklart hur, i mitt fall liksom "bara hände" det) en karl som är den bästa som finns. En som inte bara står ut med en, utan till och med gillar en precis som man är - även om det råkar vara världens tröttaste människa, förstarangsnominerad för Nobelpris i sovning. Sen tillbringar man helgen hos denna bästaste karl som helt lungt accepterar att man tar sig en liten lur strax innan läggdags, starx efter uppstigningsdags, lite efter frukost och en stund efter lunch, mellanmål och middag...

Eftersom han är så bäst har han också full förståelse att den vakentid som trots allt lurande, vilande och småsovande går åt till ryggläge i säng eller soffa med (om ork finnes) en bok eller ett korsord på magen. Vid lämpliga tillfällen förser också denna världsbästaste den trötta Catten med lite mat, ett glas vin (som iofs ökar på sömnigheten, men det är gesten i sig som räknas) samt lättuggade och lättsvalda snacks om man skulle råka somna mitt i snacksandet...

Utöver detta erbjuder han sin kropp som beskydd mot vidunderliga åskväder så att man kan få fortsätta att sova trots att det dundermullrar mitt i natten, han tillhandahåller lättsam och nästan sövande söndagsunderhållning i form av hundvalpsklappning och dessutom precis för en trötthelg lagomt avvägt ekvilibristiska gymnastiska övningar.

Tyvärr var han inte med på hemresan och kunde hindra mig från att spontanköpa en påse av "sveriges mest köpta bil", varav jag nu konsumerat en alldeles för stor del - förmodligen behandlade med rostskyddsmedel eller annat hälsovådligt för nu är jag så där sjuuuuuuuuuuukt trött igen. Jag behöver helg snart - NU!!!

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle kunna vara en dag att vila sig på? En dag att åka nånstans och göra något roligt på? En dag att ligga i soffan och sträckläsa en god bok?

Inte så denna min lediga dag.

Denna min lediga dag har jag fnattat omkring ute i min trädgård i sällskap med min LilleFar. Fnattandet bestod i att slutföra vedhanteringen inklusive att samla ihop samt forsla bort alla spånor och all bark, avverka monstergräsmattan som förmodligen går på anabola, gräva ner ett fundament till en torkvinda, meddelst lie och räfsa få bukt med det hemskaste långgräset där klipparen inte kommer intill samt avslutningsvis åka ner till Fallfärdiga Rucklet som jag har insett står både obebott - och med källardörrar på vid gavel.

Nog för att jag är en rätt godtrogen individ som inte vill tro min nästa om något ont - men samtidigt är jag realist. Det är ju inte så att det är okänt i byn att Rucklet står obebott och såvitt jag kan se är det bara en tidsfråga innan byns ligister börjar våga ta sig in där så osedda som möjligt. Då kändes det oerhört onödigt att två av älskade barnens "brudkistor" stod där, innehållandes bland annat både silver och kristall. Exet har lovat att köra hit dem, men tydligen har han inte haft minne nog för sådant vid de fåtaliga tillfällen har snabbvisitar sitt före detta hem - huset han hoppas kunna sälja för dryga halvmillen...

Någon som jag dock vaken kan eller vill förbarma mig över är Frankkatten, han som Exet lovade ta hand om när jag blev allergisk och som utfodrades med enegrifoder för hundvalpar så att han växte sig så monsterstor att han går under namnet Frankenstein...han fick inte följa med i flytten. Jag fick tag på någon som kunde tänka sig att förbarma sig och ta hand mom honom - men det passade visst inte eftersom det var (håll i er nu) Exets nya kvinnas ex. Alltså bor Frankenstein ensam kvar i ett hus på 220 m2 och det kunde väl vara luxuöst för en kissekatt om det inte vore för det faktum att han bor där alldeles ensam - och utan mat.

Idag fick jag förhärda mitt hjärta och försiktigt fösa ned honom i källaren igen när vi skulle lämna huset - så han har åtminstone nånstans att vara inomhus, men hur blir det till vintern när mössen och fåglarna tar slut? Vad gör man med en katt som i praktiskt mening blivit övergiven, men som har en ägare som ständigt säger "jag ska fixa det" när han blir påmind?

om den här helgen då?

Inte mycket - mer än att det var en helg utan Älskot och att det kändes mindre bra. Sommaren och (hans) semester har inneburit att vi kunnat träffas lite oftare än vanligt och det är väl det som känns mest negativt med att allt blir som vanligt igen: allt blir som vanligt igen.

Men lille far har ju varit här och jobbat sig lite, själv tappade jag sugen fullständigt när två av vedlavarna rasade, två gånger dessutom. Att lava ved som för en liten stund sedan redan var - åtminstone till synes - alldeles ypperligt staplad kändes som ett Sisyfosarbete men en god sak har sommarjobbet fört med sig: jag har fått muskler! Tydligen både i rygg och armar för träningsvärken jag förväntade mig idag har uteblivit.

Trött är jag dock - som vanligt - men det beror förmodligen mindre på vedklyvning/stapling än på det faktum att min kropp inte fattade att det var helg (kanske för att jag inte sov intill Älskot?) och därmed sovmorgonsdags. Alltså vaknade jag strax före åtta och kunde inte på villkors vis somna om och dagen igår var lång.... jag taximammade mig långt in på småtimmarna och naturligtvis vaknade jag lika tidigt idag vilket innebar lite knappt fem timmar sömn - jag behöver betydligt mer än så :(

Eftersom jag ändå var vaken men iofs inte pigg så förpassade jag mig iväg till kyrkan för att lyssna till vår nye komminister. Han blir nog varm i kläderna så småningom. Men både han och hans fru är unga, pigga, glada och engagerade personer och de kommer förhoppningsvis att bli ett fint tillskott till församlingen - flera av "mina kyrktanter" (av bägge könen) har påtalat hur mycket de tycker att det betyder att det kommer hit så unga människor och jag tror de har rätt, det ger gott hopp om positiv utveckling!

En sväng till E hann jag också med, lite eftermiddagsthé i hammocken på solsidan och massor av mer eller mindre djupsinnigt babbel - främst om bådas våra favoritämnen: mellanmänskliga relationer och hur man skapar och upprätthåller dem, samt tja...sådant där som vi båda har blivit itutade att fina flickor inte pratar om   Och kanske är det just därför vi  - som vuxit upp till o-fina flckor - finner  så oerhört stort nöje i att prata om det?

Just nu när det börjar kvällas i det lilla gula huset intill beteshagarna och fälten känner jag mig kluven - imorgon börjar skoljobbet. På ett sätt ser jag så mycket fram emot det, att få träffa kollegor och studerande, att få ha struktur, ordning och reda varje vardag igen - och å andra sidan finns det ett litet tyst skrik inom mig ett vääääldigt tyst sådant som hojtar att "Jag orkar banne mig inte, jag måste få vara leeeeedig" och dels att "Geeee vad trist det kommer att bli, samma sak alla måndagar, samma sak alla onsdagar *suck*

Men Ängelen har flätat mitt hår och knutit band i det så det finns väl ingen återvändo: gymnasiet; here I come again!

Bekräftelse är väl härligt!?

Jag fick en dos idag - men jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska tänka kring den....det var så här:

Jag satt och tokkörde på min ENORMA klippare, när en man approcherade mig - jag försökte i det längsta ignorera honom eftersom jag faktiskt inte ansåg att jag hade tid med småprat - men det blev tydligt att han faktiskt var angelägen att prata och en del i min arbetsuppgift är ju faktiskt att hjälpa folk som behöver det. Så jag stängde klipparen, tog av hörselkåporna och det första mannen säger är: "Men lilla fruntimret då - köra kring på en sådan stor maskin!" Då tittade jag lite närmare på honom och såg att han befann sig någonstans mellan 80 och döden och det är klart, när han var i sin krafts dagar kanske inte "små fruntimmer" klippte gräs?

Men så spände han sina små pliriga ögon i mig och fortsatte "men hon har väl känsliga fingrar som har vana att hantera stora saker, övat mycket kanske?". Alltså...jag har väl hört en hel del i form av slipprigheter och raggningsrepliker och brukar kunna vara rätt rapp i käften - men det här var ju en man som skulle kunna varit MINST min far liksom - han kunde väl inte mena det jag tolkade det som?

Hur som haver, han letade efter en före detta arbetskamrats grav, något jag tyvärr inte kunde hjälpa honom med så det blev trots allt en del småprat om trakten och dess sevärdheter i väntan på att Herr R skulle återvända efter sin lunch, the extended version. Jag hade ju - för att förklara min okunnighet, omtalat att jag var sommararbetare och då undrade gamlingen vad jag studerade. "Studerar gör jag inte" sa jag, "jag undervisar övriga året". Återigen den där pliriga blicken och ett underfundigt leende följt av repliken att jag nog minsann inte kunde vara färdigutbildad redan....

Sen dök - tack och lov Herr R upp och jag fick fundera på den där kommentaren ett tag - jag menar, hassegu - jag är ju 44 år och ser ut för varenda halvtimme av dem, inte kunde han väl tro att jag verkligen var...nä? Sen for jag runt en stund till på min monsterklippare och då dök han upp ytterligare en gång, den gamle mannen, stannade intill mig och jag fick stänga av oljudet igen. Han berättade att han fått hjälp och funnit graven, jag replikerade att det var ju bra och tänkte fortsätta klippa. Helt klart hade inte han samma tanke, han ville chittchatta lite till så han kommenterade att jag fortfarande klippte gräs...Jo, sa jag och gjorde en vid gest över kyrkogården för att visa allt jag måste hinna med och hoppades att han skulle förstå vinken.

Inte då. Istället tittade han på klockan och frågade hur dags jag slutade. Fyra, svarade jag och då tittade han på klockan igen och konstaterade att det ju var ett tag till, och därpå undrade han om jag skulle iväg och spela boll efter jobbet. Minst lika förvånad som över "studentkommentaren" svarade jag att jag nog hoppade över det idag och fick därpå veta att han tyckte det var synd med tanke på hur "läckra fotbollsben" jag har...  

Då trillade poletten ed hos Catten - den gamle var såklart så gott som blind! För han tittade på knappa 20 cm av mina inte speciellt nyrakade skenben, fläckiga av olja och gräs samt allt annat än "läckra". Men man får säga att det var gott gry i gubben och tja, nästan all bekräftelse är ju bra bekräftelse   

Rara underbara A råkade parkera en bil här hos mig under sin semester och plötsligt blev jag betydligt mer flyttbar än tidigare! Det, och det faktum att Ängelen råkade bli kvar hos pojkvännen efter festivalandet för några veckor sedan gjorde att jag såg min chans och drog iväg till Älskot. För si, jag hade nämligen inlagt i min mobila hjälphjärna att vi i helgen firade inte mindre än två år tillsammans - tänk vad tiden går fort när man har roligt!!!

Vi firade oss (bl.a) genom att åka ut till Garpens fyr, en pluttliten ö med tillhörande blinkljus strax utanför den Lilla Byn vid havet. Ön i sig är väl försumbart större än min trädgård men fyren var desto högre och jag tänkte än än gång övervinna min svindel för att bevisa min kärlek   . Många trappsteg och en hel del mjölksyra blev det.  Till ingen större nytta visade det sig, eftersom de sista sju - åtta trappstegen inte var som de tidigare: en trygg betongtrappa utan en sån där läskig "seethrough" trappa med full utsikt åtskilliga meter ned.....och just sådana trappor har jag hyst ett ganska starkt ogillande mot sedan jag i femte klass blev puttad nedför en trappa med en komplicerad vristfraktur och sprickor i skenbenet samt sju månader i gips som resultat :(

Så för mig blev det inget gluttande ut över havet, jag fick nesligen vända och traska nedåt igen men jag fick ju motion (och ruggig träningsvärk i vaderna) i allafall! Efter att ha utforksat hela ön väldigt noggrant i ungefär tio minuter parkerade vi oss med medhavd matsäck på trädäcket som självaste Bernst Barfotamannen har snickrat ihop och där satt vi och bara hyggade oss och jag mådde så där oförskämt bra som man ska göra när man är tillsammans med sin själs älskade :)

Men eftersom jag å det bestämdaste ogillar att simma flera kilometer i hav som det går vita gäss på så beslöt vi oss för att gå tvärsöver ön till hamnen för att inte missa båten tillbaka. Efter den tröttande treminuterspromenaden satte vi oss på en stenmur och väntade, tittade med viss förskräckelse på människorna (?) som plaskade runt i vågorna och undrade stillsamt om de kanske eventuellt var förklädda attacksälar från marinen i Karlskrona och kastade ett öga på klockan. Som var fem över båtens avgångstid, både enligt broschyrens tidtabell och enligt kapten, som jag nogsamt förhörde mig mig hos när vi klev av båten just för att förvissa mig om att slippa simma tillbaka....

Något nervös men ändå samlad beslöt jag mig efter ytterligare tio minuter att konsultera ö -vär(l)den angående flytetygets frånvaro och fick då veta att båten gått en helavtimme före utsatt tid. Både kapten och ö-värden hade kikat ut på Älskot och mig där vi satt men tyckt att vi såg ut att ha det så mysigt att vi förmodligen tillhörde sällskapet som skulle övernatta på ön? Mysigt hade vi det sannerligen - men någon övernattning var varken möjligt (pga pris, bristande tillgång och son kvar på fastlandet) eller önskvärt (pga ovanstående anledningar) så en skeppare skakades fram - från utedasset av alla ställen! - och vi fick åka privatbåt tillbaka till trygga hamnen. Ett tips i all välmening till hugade Garpenbesökare: se inte för mysiga ut! Och ha INTE tajta jeans och inte heller foppisar på fötterna, ni kommer att se patetiska ut när ni (om ni är för mysiga) försöker kravla er i hamn från en båt som ligger MYCKET lägre än kajkanten!

Jag trodde att jag var en härdad kvinna men väl hemma fick jag motsatsen bevisad - upplevelsen var tydligen så traumatisk för mig att jag tvärsomnade och till och med drömde om fyrar, båtar och trädäck - men tack och lov inte om Bernst!

Kontentan av det hela? Nä, det finns väl inte direkt någon, mer än att jag haft ytterligare en bästase helg tillsammans med Älskot, och det är ju inte det sämsta!

blir inte mer spännande än gårdagen. Jag funderade på att göra ett "fjortisinlägg" och skriva en massa <3, typ, å ba 7kt mkt <3 <3 <3

Men....kärlek är värt att slösa en massa riktiga ord på så idag dedikerar jag bloggen till min alldeles utomordentligt fantastiska pappa. Vid 73 års ålder är han piggare än mig och mina barn - tillsammans. Full av livslust och energi, alltid redo att rycka in med en hjälpande hand till vem som behöver. Förra veckan var han hos min StoraSyster och byggde en källardörr. Idag har han varit hos mig och inte bara (som jag bad om) hjälpt mig med mitt vedskyle utan också med liv och lust lavat upp den sorgligt nog nedrasade veden jag lavade för några veckor sedan, samt bidragit till att lava hela den stora mängd som jag helt enkelt kastat i en tröstlös hög efter att det rasat i vedskylet.

Men det är inte bara oss - sina barn och barnbarn - som han ställer upp för. I byn där han bor har han ett gäng ännu äldre pensionärer vars gräsmattor och häckar han klipper. Han hjälper folk att köra skräp till tippen, han har lagt nytt tak på nästgrannens garage och byggt ut en annan grannes altan. Han återskapade tennisbanan i byn, han är troget med och reser upp och tar ned partytältet som hembygdsföreningen hyr ut till privatpersoner och föreningar. Han har ordnat med rullator, handikappanpassning och hemtjänst åt två äldre vänner, han tar med folk utan bil och med liten ork ut i skogen så att de kan få plocka bär och svamp - åtminstone en sommar till, åtminstone den lilla stund de orkar med.....och det är inte slut där, det är "bara" vad jag kommer på så här i rappet.

Min pappa svär, snusar, har lika kort stubin som jag och är stursk som få - men jag undrar ändå om han inte är bland det närmaste man kan komma att vara en ängel på jorden!

om en sådan här alldeles vanlig sketen tisdag då?

Tja, att den kanske - bortsett från att jag saknar mitt Älsko lika mycket som alla andra dagar - inte har varit så sketen ändå?

*Jag har numera minst tre olika vackra nyanser av brunt/rött i min nacke.

*Jag har blivit bjuden på eftermiddagsfika av Herr R - blåbärspaj och vanlijsås minsann!

*Jag har haft besök av min Storeson och fått veta hur bra han har det på sin semester (viss avundssjukefaktor där dock!).

*Jag hade varmvatten kvar från igår så jag behövde inte tända i pannan för att kunna duscha :)

*Jag har dödat nästan alla flugor jag har fått in i mitt hem *stort leende*

*Jag har orkat dammsuga - det är nog minst 14 dagar sedan sist 'skäms lite*

*Jag har bara tre arbetsdagar kvar denna veckan - sen är det helg!

Always look on the bright side of life *visslar*