Det vill säga: "Jag tänker - alltså finns jag!"

Och det är ju bra - att tänka, vill säga. Jag har ibland fått höra - och då själv också tänkt - att jag "tänker för mycket". Frågan är om en verkligen KAN tänka för mycket? (Tänka för lite vet jag absolut att det finns de som kan) Alltså, ja troligtvis kan en ju tillbringa hela sina dagar i destruktivt grubbleri, men när det gäller tänkande i avsikt att komma fram till något - finns det då något "för mycket"?

Det jag tänker på nu, och har gjort ett tag, är ju frågan om mitt framtida boende. Jag försöker definitivt vara positiv, se framåt och tänka konstruktivt, men det är verkligen inte enbart enkelt. Så funderandet lär ju fortskrida - men en sak har jag absolut och definitivt kommit fram till: jag ska inte bo ensam/kvar här nästa vinter.

En annan sak jag funderat en del över är talesättet "distance makes the heart grow fonder".

Förmodligen innebär det att det är något fel på mitt hjärta. Det slår ju iofs som det ska och det är väl det tydligaste tecknet på att det åtminstone inte är något livshotande fel men för övrigt vet jag inte....för mig gäller nog - åtminstone känns det så just nu -  det omvända: ju mer distans, ju mindre kontakt desto mer självklart och naturligt att lägga bakom sig och gå vidare. Därmed inte sagt att det är bra, och en fungerande lösning. Å andra sidan vet jag inte om det finns någon "fungerande lösning" på de där sakerna jag går omkring och funderar på. Inte någon som kan passa alla inblandade verkar det som...vilket osökt får mig att tänka på ett annat talesätt: "it takes two to tango" - men hur gör en om den andra dansar quickstep istället?

Meatloaf, den gamle smörrockaren:

"Two out of three ain't bad!"

Jag har ju haft (och har ff) saker som bekymrar mig men i fredags löstes ett av problemen - den fabulöst trevlige, tillmötesgående och engagerade rörmokaren Patrik fick dels ordning på min vedpanna och dels satte han ned foten gentemot min inte alltigenom trevlige hyresvärd som vill ha mig till den stora problemhärden istället för dåligt drag/för låg skorsten.

Idag löstes, eller åtminstones sköts på framtiden, ett annat. Från och med igår och fram till vecka 11 (och förmodligen/förhoppningsvis terminen ut) är jag inte längre ofrivilligt deltidsarbetare utan anställd på heltid. YEY!!!! Visst innebär det mer jobb, längre dagar, men också en lön som går att leva på.

I och med att dessa båda saker numera inte längre känns som akut extremt överhängande skjuts också frågan om ett alternativt boende också därmed lite mer på framtiden.

Nu är det bara resten kvar.....  

Dessutom ska jag ju utan att på något sätt förringa eller hoppa över berätta att jag igår hade sååå välkommet och trevligt besök, den (inte längre så lille) Sorken kom åkande hela vägen från en utbildning i Skåneland för att hälsa på. Eftersom vi inte setts på i runda slängar fyra och ett halvt år hade vi (jag) MASSOR att prata om och på lika många timmar lyckades vi nog beta av både allt och lite till. Det är rent bedrövligt att Sverige är ett så avlångt land (ja det är ju för jävla brett också om en ska utvidga tänket även till andra individer) att det ska vara så svårt och kostsamt att få träffa folk som en tycker om. Må det ICKE gå fyra och ett halvt år till nästa gång!

försökt att komponera ett blogginlägg ett bra tag nu, men det vill sig bara inte. Antingen har bloggplatsen bråkat med mig, eller har jag börjat skriva och helt enkelt trasslat in mig i och iväg mig värre än någonsin = opostbart.

Så jag gör väl helt enkelt ett sammanfattande inlägg så att mina kära fans vet var i livet jag befinner mig:

Julen var fin, firades med familj och vänner.

Nyår. Hmmm...den kallas ju inte för intet för "amatörernas afton" och ju mindre som nämns om den, desto bättre.

Trettonhelg. Nej, den firades inte.

Jobbstatus: Delvis förflyttad igen inom arbetslaget. Till en arbetsuppgift jag inte är odelat positiv till även om det sägs att "min kompetens efterfrågas". Såvitt jag kan räkna 103 arbetsdagar kvar till (förmodligen) arbetslöshet.

Ekonomisk status: Stressande. Att vara lågavlönad (ofrivillig) deltidsarbetande och försörja två vuxna är tungt.

Boendestatus: Tröttande. Trivs bra i det lilla gula huset, men inte alls med bekymmer med uppvärmning och dålig isolering. Lika mycket positivt som det finns med att bo i hus/ha trädgård/bo på landet - lika mycket negativt finns det. Akut status: rörmokaren kommer imorgon för att titta på vedpannan, om inte läget förändras omgående vill jag flytta imorgon, eller så fort som möjligt. Fråga som uppstår: vart?

Familjestatus: Föränderlig. Ängelen ska klippa navelsträngen och flytta till campus på det universitet hon studerar vid. Det känns på det stora hela bra, det är dags för henne att bli "vuxen på riktigt"  - hennes egna ord :)

Förhållandestatus: Milt sagt något oklar. För övrigt hänvisar jag till de åtta sista orden jag skrev om nyår.

Psykisk status: Ja, har du inte kunnat räkna ut i vilket skick den är, baserat på ovanstående...då är du nog ingen större människokännare ;-)

För att tala med LW: