TACK till alla er som fortsätter att kika in, trots att inläggen kommer alltmer sällan och de som kommer får mig att fundera över om det här har blivit en "gnälla-över-jobbet"blogg :(

För det är så det känns.

Inte för att det inte händer en hel del trevliga saker i mitt liv: Älskot har lagt in nytt köksgolv i mitt lilla hus, bästa E bjöd på lutfisk förra helgen, idag har jag fikat hos likabästa A, nästa helg tar jag långhelg och åker till Älskot, siste februari ska jag åka på ett seminarium i Malmö som jag verkligen ser fram emot och i helgen ska vi fira när MuskelSonen fyller 21.

21.

Hassegu liksom. Och han är ändå inte äldst av ungarna! Tar jag en närmare titt på mig själv inser jag att i år har jag lika långt till femma nolla som till fyra nolla. Fast skillnaden är ju att fyra nolla kommer jag aldrig mer att komma i närheten av... Åldersnoja har jag aldrig lidit av, ingen 30-årskris och ingen 40-årskris trots att det fanns de som trodde att min skilsmässa (som råkade sammanfalla med året för fyra nolla) berodde på det. Men nu...nu börjar det faktiskt kännas lite kymigt?

Och där återkommer jag till "gnälla-på-jobbet", för även om jag trivs där och (ytterligare en trevlig sak som jag inte nämnt) det verkar vara klart med att jag både får förlängd och utökad tjänst där till nästa läsår så....ja, vi kan väl helt enkelt säga att det är inte ett jobb jag ser att jag vill finnas kvar på fram till pensionen. Fast med Freddans nya utspel så vet man ju förstås inte riktigt när man ska/kan gå i pension? Men alltså...pushing fifty och (kanske) i beråd att få mitt livs tredje tillsvidareanställning...på ett jobb som jag inte riktgit vet om jag vill ha. Men vad ska jag då göra istället?

Missförstå mig rätt, överlag är det ett underbart jobb och det boostar självkänslan något helt enormt att jag dels är den som en av våra svåraste autister klarar av att faktiskt jobba med, och dels den som alltid kan hantera den mest rigida DS-grabben. Men det är ju inte så att bara för att det faktiskt funkar så är det en kakbit för mig. Det kostar en hel del energi också.

Den här hösten och vintern har jag inte haft så mycket energi och det har gått ut över mina nära och kära. Älskot får anpassa sig oerhört mycket efter mitt humör, GymnastSonen och MuskelSonen hör inte mycket ifrån sin mamma. Vännerna träffar jag när de tar mig i nackskinnet. LilleFar och morsan...ja de kommer tyvärr längst ut på undantaget. Den som får/tar mest uppmärksamhet är naturligtvis Ängelen eftersom hon fortfarande bor under mitt tak men även den uppmärksamheten blir alltsomoftast rätt splittrad. Det är inte sådan jag vill vara.

Jag vill vara en närvarande och engagerad människa, som finns till för mina nära och kära. Som ger minst lika mycket som jag tar - men så är det inte för tillfället. Vad som är åldern, vad som är årstiden och vad som är jobbet har jag i nuläget inte den blekaste aning om - än mindre vad jag ska göra åt det. Men snart är det åtminstone vår, och med våren kommer förhoppningsvis mera ork. Det kommer iallafall garanterat mera lov- och klämdagar och även om de också innebär arbetsdagar för mig på min semestertjänst så innebär de åtminstone elvfritt arbete. Med den tanken kommer också funderingen: om det är så jag känner, ska jag verkligen arbeta med elever då?

*känner mig som världens sämsta pedagog*

Jag vet att folk uppåt Norrland tycker att vi sörlänningar klagar till överlopps. på halkan, snön och kylan, och så skrattar de så så lite överseende åt oss veklingar....

Visst fanken är det kallare med -42 än med - 24, det argumenterar jag inte ett dugg emot. Men om det när som många av dem så stolt deklarerar att "vi är ju vana vid det" så...ja, varför då inte låta oss klaga som faktiskt INTE är vana vid det? Dessutom vet jag genom personlig kännedom flera utflyttade fd norrbor som säger att vår kyla här nere i södern är kallare efterom luften är fuktigare här än där uppåt.

Så med underbara Lars Ekborgs "Man får int' vara blöt* ringande i öronen  tänker jag faktiskt ändå klaga. Det ÄR kallt med - 24 på natten, det ÄR inte optimalt att gå upp varannan timme för att mata in i pannan, det ÄR inte kul för vissa av mina vänner att de värmepumpar som installerats i deras hus inte är dimensionerade för den här sortens kyla utan får driftsstopp efter driftsstopp.

Jag har inget emot vintern, men den kunde kanske vara lite mer människovänlig?

att undra lite över vården i dagens Sverige.

När min mormor började bli gammal, dement och få mindre ork, då fanns mamma och jag där för att slåss för henne. När min mamma drabbades av lungcancer för andra gången och råkade ut för vansinniga felgrepp hade hon tack och lov ork att kämpa för sig själv, och hade stöttning av mig och pappa. Det finns betydligt mer än ett korn av sanning i uttalandet att "man måste vara frisk för att kunna vara sjuk".

Igår ringde jag själv till den vårdcentral som jag via ett inaktivt val har min vårdgivare hos. Dumt av mig att inte välja aktivt kan man tycka, och det håller jag med om, men det är inte det inlägget ska handla om. Vårdcentralen är privatägd och drivs av ett norskt företag, huruvida det påverkar kvaliteten på vården kan jag inte uttala mig om men icke desto mindre blev jag fundersam när jag ringde upp.

Till historian hör att jag gick hem från jobb förra torsdagen, totalt genomförkyld, hes, ont i halsen och febrig. Näsan var som en öppen kran och i mitt yrke känns det inte så bra att ständigt ha en snorfana i ansiktet, eller att hosta och rossla folk upp i ansiktet - alltså gick jag hem. I fredags och lördags hade jag ingen röst, feber oh var ff lika snorig och så fortsatte det även efter helgen. När onsdagen randades insåg jag att jag inte blivit ett dugg bättre, men att det var dags för jobb påföljande dag. Alltså ringde jag min vårdcentral för att höra om de kunde tänka sig att ta en titt på mig - av anledningar osm följer i nedanstående dialog:

"Hej, jag heter Catten och ringer för jag varit förkyld i över 14 dagar och nu börjar bli orolig för att det kan vara något annat än en förkylning"

"Det förstår du väl att vi inte kan ta emot dig för en helt  vanlig förkylning så här i influensatider!?"

"Nä, det var ju det jag tänkte, att det kanske var influensa, men det skulle ni ju kunna testa?"

"Jamen även om det är influensa så kan man ju inte bota det!!!"

"Nä, men isåfall kanske jag kunde få bli sjukskriven några dagar så att jag slipper smitta hela min arbetsplats?"

"Det finns inga lediga läkartider"

"Jo och så är det så att jag har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och vi har ett par elever på skolan som haft den smittsamma lunginflammationen så jag skulle vilja testa mig för det också"

"Det finns inga lediga läkartider"

"Men hur ska jag då göra, jag är ju inte frisk men får inte vara hemma fler dagar nu?"

"Du kan väl gå och jobba imorgon och sen vara sjuk på fredag igen, då har du en vecka till på dig"

"Så ni vill inte testa mig för vare sig lunginflammationen eller influensan, och tycker att det är en god idé att jag går till jobbet oavsett vilken sjukdom jag har - och eventuellt smittar ner både kollegor och elever?"

"Det finns inga lediga läkartider"

I det läget insåg jag det lönlösa med att försöka diskutera mer med sköterskan, i mitt elaka sinne undrar jag om det är vad hon instruerats att använda som standardsvar till alla, men i mitt snälla sinne tänker jag att det säkert är sant att läkartiderna var slut. Men det hjälper ju inte mig som fick feber igen och som har snorat x 1000 ungefär idag. Och det lär ju inte hjälpa dem jag förmodligen har msittat ner idag heller....så framöver blir det ännu fler som får ringa vårdcentralen och veta att "det finns inga läkartider"

*sjuksomengnu*