har lillefar och jag gjort idag, med förenade krafter. Min insats låg väl på ungefär 2 % och matematiska genin kan ju då snabbt räkna ut hur mycket av jobbet han gjorde. Tänk vad det gör för bullernivån inne i kupén att ha en ickeflapprande baklucka och därtill en hatthylla! Trivselfaktorn ökade också med ungefär 5/3 när Escrutten blev dammsugen och fick sig en skvätt vinylglans på instrumentpanelen.

Lillefar förbarmade sig också över sopsorteringen jag åkt runt med i X antal veckor i akt och mening att faktiskt nån gång komma iväg till sopstationen med men än så länge inte riiiiktigt lyckats med. Utsidan fick dock vara otvättad, jag tror vi resonerade ungefär likadant båda två där - det är nog så att det är smutsen som till stora delar håller ihop karossen. När vi knackat, bankat, sprättat, skrattat och städat ett tag tittade han på mig med ett nästan urskuldande leende och nämnde nåt om besiktning i november och plåtlagning och ungefär där slog jag imaginärt händerna för öronen och ropade BINGO!!!!! allt vad jag orkade.

Jag har full förståelse för att han inte har lust att köra mer lappteknik på bilen samtidigt som jag tycker att det vore stor synd att låta en så trogen tjänare gå i skroten. Inte enbart för att jag iom det blir strandsatt och billös utan för att jag faktiskt gillar den gamla harven. Morsan köpte den för några tusingar för närmare tio år sedan, mot löfte att den skulle hålla i fem så Escrutten har verkligen överträffat sig själv. Ska verkligen sådan trofasthet lönas med ett slut på en bilkyrkogård i så unga år, den är ju bara årsbarn med P18 liksom?

En annan gammal bekant fanns inne i köket; morsan hade av en granne fått den där jäsdegen som går under namnet Herman och som cirkulerade hej vilt för en tio - femton år sedan. Jisses vad Hermankakor jag bakade när ungarna var små, och nu är det tydligen dags igen - i mitt kök står nu en bubblande klägga som ska röras i och matas lite då och då enligt ett noggrant schema. Om tio dagar ska jag dela Herman i fem delar, baka en smarrig kaka på en av delarna och sedan förpesta mina vänner med att försöka dyvla på dem resterande fyra delar. Vill ni INTE ha en Herman bör ni alltså undvika mig om tio dagar!

Noteras bör också att jag för några dagar sen blev en slags mormor. Min fd Pumakatt har nedkommit med två små klimpar och jag kan bara tänka mig hur ljuvliga de kommer att vara om tre - fyra veckor. Därför ska jag åka och titta på dem redan imorgon, innan de hunnit öppna ögonen och har den skrumpna lilla navelsträngsresten kvar och inte alls är så där kramvänligt mysgulliga. Förhoppningsvis gör den synen + min allergi att jag inte faller för dem som en bautasten på en romare  och plockar hem dem per omgående.....men man ska ju aldrig säga aldrig!

Den har varit löjligt bra.

Nu ska jag smälta den ett tag. En sak jag tänker reflektera extra noga över är svårigheten att se en film ända till slutet. Likaså hur man beter sig för att få spenat att smaka köttfärs - om man nu mot förmodan skulle vilja göra det?

Imorgon ska jag åka till lillefar och få hjälp med min flapprande baklucka. På tisdag ska lilla E klippa mitt hår. Ni ser vilket späckat schema jag har framför mig, håll i hatten - här går det undan!

att läsa era kommentarer.....igår var det nämligen någon som tyckte att jag förlorat min empati. Det har jag inte. Men jag har mitt temperament kvar också! ;-)

With all due respect för de äldre innevånarna som "byggt det här landet" och förmodligen faktiskt förtjänar att vi inte kör över dem med vår (relativa) ungdom. Sett ur en annan synvinkel så har jag naturligtvis en viss förståelse för att de ger sig ut vid lunchtid, vid strax efter 16, på lördagar i centrum. De vill ju vara med, de vill höra till och vara delaktiga. Jag vet ju själv hur det känns att stå utanför, att i allra värsta fall inte varken se eller tala med en enda människa på en hel dag. Det är tough shit, mina vänner.

Men det hindrar inte att jag fortfarande undrar vad de har så bråttom till? Fast vänder man på pannkakan en gång till och tänker bort att de är gamlingar och ser dem som "bara människor" så var de förmodligen inte mer aggressiva och jäktade än vad du eller jag skulle ha varit i ett sådant läge och vem bestämmer vilken dag man slutar känna sånt? På 65 år + 1 dagsdagen? På sjunde dagen efter pensioneringen? Näää...funkar ju inte?

Jaja, jag vet inte - det händer att jag tänker för mycket ibland. Nästa inlägg ska vara sprudlande glatt och humoristiskt! *bestämmer*

Av mig nyligen upptäckta La Roux består av sångerskan Elly Jackson och producenten/låtskrivaren Ben Langmaid. Textraden "I'm going in for the kill" tilltalar mig nåt alldeles oerhört faktiskt - jag vet inte riktigt varför....*ler grymt*

2005 fick jag diagnosen smärtrelaterad stress. Jag scorade 39 "poäng" av 40 möjliga på självskattningsskalan, hade massor av uttalade symptom som jag trodde helt enkelt "var jag"; gapade och skrek på medtrafikanter, vippade ständigt på en fot eller knackade med naglarna mot borsdsskivan osv osv.

Sedan dess har jag på många olika sätt jobbat på att sänka min stressnivå, först genom gruppterapi med olika övningar in absurdum, sen med cd- skivor och akupunktur och nu på hemmanivå med ett medvetet tänkande. Att jag är arbetslös sänker naturligtvis den yttre stressen, men det innebär att den inre ökar och den är ofta svårare att komma tillrätta med. Men det var inte mig jag skulle berätta om just nu utan hur jag idag stötte på stress där jag tycker att jag minst av allt borde möta den: hos pensionärer.

Ängelen är sjuk igen - UVI den här gången - och fick tid på VC. Vi gick dit, greppade varsitt ordentligt genombläddrat ex av nån random veckotidning från 1996 och beredde oss på att vänta. Längre ner i korridoren finns ett inte så genomtänkt system för att få träffa distriktssköterskan, man sätter sig helt enkelt utanför hennes dörr och väntar. Lämnar man sin plats är den "förbrukad" och vill man inte se dem som sitter i kö kan man smita förbi dem som sitter där. Det hände idag. En man seglade helt fräckt förbi de väntande som naturligt nog blev upprörda.

Men SÅ upprörda som de blev kan jag inte tycka är adekvat? Först muttrades det lite sinsemellan, sedan tillkallades en av uskorna och hon fick mer än sin beskärda del av klagomålen. När "förbismitaren" kom ut hejdades han av en av de väntande som väldigt högljutt ventilerade sitt missnöje och samma väntande lät sin vrede gå ut även över DS:en när han kom in till henne. Likadant på apoteket. När vi kom dit satt tre personer i åldersgruppen mellan 80 och döden där, en kvinna expidierades av den enda farmaceuten och en annan stod intill och väntade på sin tur. Där finns ju nummerlappar så det är ingen risk att man ska bli förbigången om man tagit en sådan.

Kvinnan vid disken blev klar, nästa i tur var hon som stod intill och hon lämnade fram sitt recept. Farmaceuten sa att det kunde ta en liten stund och uppmanade henne att sätta sig ner. Då reser sig en av de nästintill mumifierade herrarna, drar en annan i armen och uppmanar honom att uträtta sitt ärende så det "gick undan lite". Detta trots att det inte på något sätt var dags för honom....det här resulterade såklart i en hel del muttrande och jag förstår det liksom inte?

Att jag sedan ovanpå detta var och storhandlade på ett varuhus i StoraStaden tillsammans med ett hundratal seniormedborgare fick mig att fundera som fan på: Var brinner det i pensionärernas knutar??

Jag menar inte att de inte kan ha tider och åtaganden att passa, jag menar inte att de inte (liksom jag) kan vara drabbade av inre stress som får dem att överreagera men hallå ändå liksom....det här är något jag helt utan vetenskaplig undersökning tycker mig stöta på alldeles för ofta. Vad är det frågan om? Vad är de rädda att missa? Vet de inte att risken för lårbensbrott är överhängande i den åldern och att det är ytterst osmart att försöka springa ner andra då? Jag blir ju nervös (för att inte tala om stressad) av att se och höra dem - var är hänsynen mot de yngre och svagare i samhället liksom? *muttrar*

På begäran - men också för att jag gillar både musiken och videon - kommer Vision Talk.

Så här ser de ut - bekräftelsetorskarna!

Det är helt lungt Lasse liten, du är inte ensam om den känslan...liksom...