Så, som en av de tre sista på arbetsplatsen - beroende på facktillhörighet - har jag idag, på den allra sista skälvande dagen prsenterats min nya lön. Den lille chefen vandrade - som vanligt utan att knacka - in på mitt arbetsrum där jag och kollegan satt och arbetade, ställde ned portföljen och annonserade med hög röst att hen hade ett kuvert åt mig. Två andra kollegor hade följt tätt i hens hälar vilket innebar att vi nu befann oss fem personer i ett rum på....sju m3 och så med ett TADAAAAM som i och för sig inte hördes men kändes trollade hen fram mitt kuvert.  Jag tackade och lade det åt sidan för att forsätta arbeta och jag vet inte riktigt att hen förväntade sig att jag skulle riva upp det och kasta mig om halsen på hen för hen dröp av ganska meddetsamma.

Helt ärligt hade jag inte speciellt höga förväntningar och tänkte vänta med att titta, men min kollega var nyfiken och bad mig kolla, utan att säga siffror, bara meddela om jag kände mig nöjd eller inte. Och som sagt, jag hade egentligen inga höga förväntningar, men de siffror jag såg var ett rent hån, som att få en örfil.

Det inte inte så att jag har en dålig lön - jag har som jag tidigare sagt - en inkomst som jag klarar mig på, och ibland till och med får en slant över i slutet av månaden så det är inte det saken handlar om. Det handlar om hur min arbetsgivare värderar mig, både vad gäller min egen insats, och i jämförelse med kollegorna. Jag har ju tidigare nämnt att jag är den anda av oss med samma uppdrag som faktiskt r utbildad för det, och den som har varit på arbetsplatsen näst längst - och ändå har jag lägst lön. Nästan löjligt mycket lägre än den som ligger högst - men han har ju iofs något som jag inte har: manliga genitalier.

Så i korthet kan jag väl säga att om mina kollegor hade fått noll och ingen krona alls i löneförhöjning så hade jag kunnat känna ett milt "mjä" inför min "ökning" men de har förmodligen fått ungefär samma belopp i påslag som jag vilket innebär att jag enbart känner mig kränkt och allvarligt funderar på vhur jag ska agera på det här. Jag är ganska säker på att jag inte ska fortsätta utbilda mig till hösten, och jag kommer definitivt att sätta vissa villkor för de arbetsuppgifter som jag förmodas ta på mig efter sommaren. Trist, men money talks sägs det ju, och that shit works both ways.

Ptja, gårdagen var ju som sagt ingen hit och sömnen blev därefter - har somnat och vaknat och somnat och vaknat....för att vakna för gott vid typ kvart över tre och nu, när klockan snart ska ringa, är jag trött som en gnu, så trött att jag mår illa. Men nu är det inget att be för - dags att sparka igång den här dagen!

Måste spä på lite av gårdagens tankar och mående då jag insåg att ena sonen varit hos svärmor för andra dagen i rad - och ja, jag vet ju att dt är hans sambo som bestämmer och att det är svårt för honom att gå emot henne, men ändåååån.....

Och äldste sonen skrev sent på kvällen på messenger att "jag måste nog säga grattis på mors dag" men jag orkade faktiskt inte svara - och jag vet inte vad?

Samt när jag steg upp för att göra mitt morgonkaffe upptäckte jag en blomma från Ängelen på köksbordet, något hon tydligen ställt dit när hon kom hem någon gång inatt.

Och ja, dum som jag är så scannade jag såklart av Facebook nu på morgonen när jag inte kunde sova och fick ögonen på ett blogginlägg som någon  hade delat - och jag kan förstå att det var skrivet av nån slags omtanke men det var - för mig - faktiskt mer sårande än något jag hittills sett i flödet. För blogginlägget handlade om att det som syns på sociala medier inte var det viktiga, att en inte skulle hänga upp sig på och bli avundsjuk för uppmärksamheten folk visar för varandra där eftersom det mest är yta med glammiga bilder och festmåltider....nej, det väsentliga är ju hur det är i verkligheten, att bli uppmärksammad IRL med en liten teckning eller en köpekaka, att kunna ta till sig att det är gesten och omtanken som räknas - inte ur det ser ut utåt.

Mhmm.....men jag (vi?) då, som inte fått gratulationer vare sig på sociala medier eller IRL - är vi mindre än oviktiga? Ja, jag ska släppa det här nu, även om det känns ganska tufft - för det har ärligt talat varit en riktig skithelg och sådana är inget att spara på. Dags att blicka framåt och glömma bort att jag är helt ointressant och någon som ingen vill umgås med....  

Fast egentligen vet jag inte om jag har något att be om ursäkt för?

Jag kan ju bara konstatera att jag verkar påverka människor, och inte alltid i den mest positiva riktning?

Hade kommit översens med T om att jag ksulle komma dit på söndag (idag) för att hämta en del av mina saker, men jag är ju dels sämst i världen på att vänta och stressade igång på grund av det, och dels kom jag på att det inte var så genomtänkt att köra 35 mil ToR dagen innan det var jobb igen så jag messade och frågade om det var ok att komma på lördagen istället - och det var det. Kom dit och såg att han återigen var igång med massa jobb, hade lagt fina plattor som trädgårdsgång och var i full färd med altan. Men som vanligt (tyvärr) var det fullt fokus på att göra nytt, och inte på att underhålla det som var så insidan av huset var ......låt oss för vänskaplighets skull säga "inte så välstädat". Skick i badrum och kök (mina totala käpphästar) är bäst att alls inte nämna, och de få möbler och saker jag flyttade på virvlade upp helt obeskrivbara mängder av damm och katthår men eftersom de inte längre är mina bekymmer valde jag att damma av det jag skulle ta med, och sen inte nämna vidare.

Intressant nog träffade jag en fd jobbarkompis som frågat till mig hos T flera gånger, och när jag berättat att vi inte längre är ett item sade hen med bekymrad röst att "men han gör ju så fint med huset" - och ja, det är ju helt samt. Men när du tittar på det som redan är gjort tidigare så ser du att det inte läggs några knop på att underhålla. Den fantastiska rabatten på framsidan av huset som jag/vi lade så mycket tid på att gräva ut, marktäcka och stensätta är full av ogräs. De fina odlingslådona som är målade och kantade med marksten innehåller inget anat än ogräs. I det snygga planket (som jag hade ritning för, men som gjordes om) växer klätterväxterna vilt utan att styras upp och så vidare.....

Men mest intressant av allt är nog faktiskt ändå det att sedan jag sa tacohej har han åkt på typ minifestival, bjudit hem vänner på grill, kollat upp kostnad för båtplats mm.

Vilket osökt får mig att fundera på om det kanske är så att det de facto är JAG som hämmar mina partners? För både när det gäller Exet och T så är ju en av de saker som gjort att jag känt mig tveksamt till en fortsatt relation det fakum att de varit totalt pintresserade av att GÖRA något utöver arbeta och titta  på tv - men nästan så fort jag har försvunnit ur bilden har bägge blivit väligt aktiva personer? FRån ett intensivt soffsittande till att intressera sig väldigt för andra både aktiviteter och människor.

Det får mig ju verkligen att fundera på min roll gentemot andra; familj, partners, vänner - hämmar jag dem med min närvaro med tanke på att ingen någonsin aktivt efterfrågar mitt sällskap utan helt överlämnar all form av kontakt, umgänge och aktivitet till mig? 

Om, och märk väl, jag säger OM en ska utvärdera ens kapacitet som moder utifrån den uppmärksamhet en renderar på Mors Dag så har jag varit en komplett värdelös morsa.

Alla föräldramöten, utvecklingssamtal, skjutsningar till aktivteter, kompisar och fester under ett tjog år, alla samtal om känslor, kompisar, flick/pojkvänner, allmänt moraliskt sötd under alla skiftningar i livet...ja, det köanske är något som faller naturligt under mammarollen och inte är värt att alls uppmärksamma?

Å andra sidan kan en ju tycka att Mors Dag är ytterligare en kommersialistiskt skapad högtidsdag, en kan titta överlägset på alla de som rusar till stormarknader, bensinmackar och alla andra ställen som säljer en inplastad blombukett eller en bake-offkaka som desperata anhöriga rusar för att införskaffa.

Å tredje sidan kan en tycka att vilken jäkla inplastad bake-offkaka som helst är värd guld om den innebär att ens avkomma har en i åtanke åtminstone en enda dag på året, en enda dag då en inte behöver vara den som hör av sig för att få ses utan faktiskt är den som efterfrågas. Det kanske inte ens behövs en kaka eller en blomma, bara det är en är den som blir tänkt på - istället för den som ska tänka på andra?

Bitter? Ja, kanske.

Ledsen? Ja, faktiskt.

Klockan halv nio på kvällen är en av svärdöttrarna den enda som över huvud taget har brytt sig. Den ena sonen firade sin svärmor igår - det berättade Facebook. Den andra sonen firade sin svärmor idag - det berättade Instagram. Ingen av dem har hört av sig alls till mig, inte dottern heller, som ju återigen bor hemma i mammahotellet. Jag är oerhört känslig för tillfället och iag har jag gråtit väldigt mycket. Över uteblivna Mors Dagsblommor? Not so much. Över att livet sällan blir som en tänkt sig  - väldigt, väldigt mycket.

Reflexmässigt varje morgon sträcker jag mig efter mobilen - vad jag egentligen vill kolla vet jag inte, men jag gör det ändå. Imorse hade jag ett missat samtal och när jag såg den lilla symbolen fladdrade det till i magen. Ett samtal mitt i natten, som jag dessutom missat, är något ganska skrämmande i min värld, för i den världen jag växte upp ringde en inte hem till folk efter kl 21, för så vida det inte hade hänt något...

Samtidigt som jag klickade mig fram till informationen om det där samtalet for frågorna genom mitt huvud - den största var faktiskt HUR jag kunde ha missat det, med tanke på att jag (för ovanlighetens skull) hade lämnat luren på fullvolym över natten och vanligtvis är rent extremt lättväckt. Väl frambläddrad visade min app att numret som ringt var somaliskt, och det kan ju tyckas underligt om det inte vore för det faktum att jag har en del somalier i min närhet. Fast har de somaliskt nummer på sina mobiler när de bor i Sverige? Och vem av dem skulle ringa mig mitt i natten? Och varför, vad hände mitt i natten? Och hur skulle jag få veta vem som ringt, för att eventuellt kunna erbjuda mitt stöd, om än flera timmar senare? Och om det var någon som faktiskt ringde från Somalia, hur dags var klockan då, när den var halv två här i Sverige?

Här nånstans insåg jag att det var dags att lägga ned grubblerierna.....för om det mot all förmodan nu inte är en felrigning, utan att någon ringt mig, ett enda samtal, och inte fått svar så har denna någon förmodligen ringt vidare till någon annan för att efterfråga det den efterfrågade och jag kan gå vidare med livet. 

Jag går vidare till att grubbla på en fråga som dök upp i en Facebookgrupp som jag är med i, nämligen hur dags vi går och lägger oss på kvällen och vad/vilka tider som vi mår bäst av? Efter många års sömnstörning, beroende på flera små barn ganska tätt, med varierande sovvanor, jour/sovande/vaken nattsarbete, stressutmattning, kronisk smärta och ett ständligt lika turbulent känsloliv varierar mina antal timmar rätt rejält. Som yngre var jag nattuggla, kom sällan i säng före 3, och om jag gjorde det så låg jag och läste istället för att sova. Ju äldre jag har blivit, desto MER sömn verkar jag behöva - eller så är det någon form av medvetslöshet? Väldigt ofta är jag trött redan vid 21-tiden men om jag går och läggger mig då vaknar jag oftast vid 3.30 och ligger vaken, oförmögen att somna om - ända fram till klockan ska ringa vid 6, då är jag helt plötsligt dödstrött igen. 

Efter en sådan morgon är jag komplett slut när jag kommer hem från jobbet och somnar ibland en timme på soffan efter maten - vilket i sin tur innebär att jag ju inte alls är trött när det är "läggdags" utan är vaken till framemot 02 och alltså enbart får fyra timmars sömn den natten. Skulle jag mot förmodan somna i rimlig tid (dvs nån gång vid 22-23- tiden) och sova så många timmar som jag "får" (dvs till klockan ringer vid 6) så har jag oftast så ont i min krockskadade kropp att jag har svårt att jobba på grund av det. Jag befinner mig i ett ständigt trötthetstillstånd, så pass att jag vid någon morgon har tänkt att jag faktiskt inte borde köra bil till jobbet.

Det här trötthetstillståndet....jag funderar på att det borde kollas upp. Det kan bero på så många saker - kanske helt enkelt på mina oreglebundna sovvanor, men då kanske jag kan få hjälp att styra upp dem? Kanske på att min kropp har konstant näringsbrist på grund av mitt pajjade mag/tarmsystem - och det kanske inte går att styra upp men vore ändå bra att veta? Kanske har jag fått både fibromyalgi och ME - väldigt många symptom tyder på det, och det går isåfall inte att styra upp, eller ens att bli sjukskriven på grund av med tanke på FK:s horribla bemötande gentemot sjuka människor nuförtiden, men det skulle faktiskt kunna vara skönt att veta?

Om det inte vore för den på senare tid djupt rotade misstänksamhet jag känner gentemot läkare. Så många läkarbesök jag gjort, och så många "det ser bra ut" - diagnoser som jag fått så lockar det verkligen inte att försöka få en tid (på min överbelastade VåC) och sen komma dit utan "konkret" sjukdom. Nä....jag fortsätter nog så här - som jag sagt nån gång tisigare: full fart, rakt in i kaklet   

Det är så knappt att jag vågar skriva det här, av rädsla för att jinxa något - men för första gången i mitt liv har jag pengar kvar på kontot när den nya lönen trillar in. Efter alla dessa år av ont-i-magen-vägran att kolla kontot sista veckan innan lön av rädsla för att behöva inse ytterligare en gång att saldot är nere på två - eller kanske till och med ensiffrigt har jag fortfarande kvar samma känsla, men numera obefogad.

Som ung och nybliven mamma, på lägsta FP och dessutom med deltidsuttag - men med en sambo som tjänade bra kunde en tänka att det skulle funka hyfsat - och det gjorde det. Vi hade tak över huvudet och mat för dagen - men inte mycket mer. Och jag avskyr att "skylla ifrån mig" men oavsett hur mycket jag trixade och trollade med knäna tog pengarna alltid slut - för jag levde ihop med en shopaholic.

När det förhållandet så småningom tog slut var jag långtidssjukskriven, därefter utförsäkrad och arbetslös på lägsta ersättningsnivå pga tidigare studier = inte mycket in på kontot. Sen fick jag till slut ett jobb, på halvtid, som ökades till 75% och det började kännas som om det fanns en ljusning, en framtid.

Sen flyttade jag och var tillbaka i "osäkra jobb" -träsket. Vik och inringningar ledde till en försämrad inkomst igen - för att inte tala om vad ett husköp med medföljande skulder innebar....både för kontot och måendet. Så beslöt jag mig att flytta hem igen, till mitt trygga, säkra heltidsarbete - men fick börja bygga upp ett hem igen eftersom de flesta av mina möbler och tillhörigheter kasserats i det gryende samboskapet och därmed gjorts av med. Och säga vad en vill, men möbler och husgreåd är inte billigt, även om jag köpt mycket second-hand.

Men nu, ett år senare kan jag - trots den välbekanta ångestklumpen i magen mot slutet av månaden, konstatera att jag inte är nere på barskrap. Och då kostade jag ju ändå på mig (och en vän) en liten resa till min födelsedag i april, och har besiktat, reparerat och ombesiktat min lilla skrotbil nu i maj. Kanske, kanske kan det bli utrymme till att faktiskt göra något annat än tappert bita ihop och tycka att #sommaristan är coolt och precis vad jag längtat efter?

kom tydligen åt nånting nånstans - för inte finns det någon mening med att lösenordsskydda inlägg på en blogg, då kan jag ju lika gärna skriva dem på ett kollegieblock och lägga i lådan, eller i ett worddokument som jag omedelbart drar iväg till papperskorgen....

Nåväl, det där mötet/samtalet blev ju av iallafall. Jag bestämde mig redan samma dag för att köra samma taktik som med exet: to be the better person, lyssna, inte gå i svaromål. Jag infann mig på enheten ca 30 minuter innan samtalet skulle avhållas, pratade och skojade med kollegorna, frågade inkännande hur hens partner mådde efter sin långdragna förkylning då densamma gick förbi (partnern, inte förkylningen) och under den halvtimmen gick kollegan förbi mig fem - sju gånger och nonchalerade mig totalt....

När det sen var dags kom hen för sent med nästan fem minuter, hälsade inte, tittade på allt och lite till - utom mig. Lill-chefen drog igenom anledningen till varför vi var där och överlämnade ordet till kollegan som (sin vana trogen) tom-pratade en stund och bland annat fick in uttrycken "svårt att sätta fingret på", "subtilt" och "ord som står mot ord" innan chefen till slut bad hen att ge konkreta exempel på hur jag "utsatt under lång tid".  Efter ytterligare en stunds tom-prat då chefen försökte att bibehålla fokus så kom det då att jag veckan inna, på mötet angående sommarverksamheten ska ha berömt alla andra utom just hen. Detta var inget jag alls kände igen att jag skulle ha gjort men höll tyst och lät hen fortsätta. Nästa förseelese från min sida är att jag lajkar ALLA andras inlägg på vår officiella Facebooksida men aldrig hens - oavsett hur bra hen skriver och hur tråkigt alla andra gör det.

Sen svävade hen återigen ut i tom-prat om "vikten av att kunna kommunicera" varpå chefen snabbt motfrågade varför hen inte kommit till mig omedelbart istället för att låta det gå "så här långt" och något osammanhängande men uppenbarligen viktigt för hen om hur hen upplevde att "folk" pratadr om hen och hens partner som faktisnt inte är gifta på jobbet utan kollegor (vilket de effektivt motbevisade på onsdagens möte då de gnabbades som småbarn) och hur jobbigt det var att kollegorna brydde sig om det och ...tja, faktiskt en massa svammel. Som chefen (till min enorma förvåning) klippte ganska så snabbt och ifrågasatte om det verkligen hade med mig och den här diskussionen att göra. 

Så - för att sammanfatta så bad jag om ursäkt för att inte ha gett hen beröm (något som jag sen återkopplade med andra närvarande vid mötet och jag hade inte gett NÅGON beröm öht) , lovade att lajka hens Facebookinlägg, bad hen komma till mig omgående ifall hen upplevde sig utsatt framöver samt begärde att vi skule skaka hand på att det här nu var överspelat. Vilket vi också gjorde, men med en del sneda blickar från hens sida. Kvällsarbetet den dagen utfördes under sammanbiten glättighet, dagen avslutades med ett ifrågasättande om min a arbetsuppgifter under morgon(kläm)dagen  - men vill hen veta mer om det så får hen ta det med chefen (som har arbetstidsförkortning =ledig imorgon).

Jag känner mig iallfall trygg i upplevelsen att chfen hade fått koll på att det mer handlade om en persons psykiska mående än om någon form av mobbing. Det ena behöver naturligtvis absolut inte utesluta det andra, men just i det här fallet är det faktiskt inte så. Vilket jag förmodar att de flesta mobbare intalar sig.....blä vad det här är svårt att formulera i skrift till de som inte är insatta i alla turer på vår arbetsplats!

Ja, inte jag alltså - men mitt lilla barnbarn   Inte för att han är så liten han heller, dryga 10 månader och lika många kilon när han nu så bars fram i kyrkan. Det är första gången som jag är med om att ett så "gammalt" barn döps - det vanligaste lär ju vara vid 3-4 månaders ålder men det var så häftigt att se för han var så medveten om allting runtomkring sig. 

Han tittade upp i kyrkans väldiga rymd när de gick in, han sjöng med och gjorde rörelser när vi sjöng "Måne och sol" och eftersom han är så stor tänkte de att han inte skulle tippas på rygg utan lutas fram över dopfunten, och då gjorde han sitt bästa för att nå ned och plaska i vattnet. När farbror på starka armar lyfte honom upp så att församlingen skulle se honom var det nästan tvärtom - han som nådigast tittade ut över oss    

Efter dopet var det mat-stund i församlingshemmet och farmor fick den höga äran att kånka runt på en dödtrött liten gosse för att försöka söva honom - tog iofs på mig den lotten frivilligt eftersom min "in-law" hade gjort smörgåstårta till kalaset - en oerhört köttig sådan, med leverpastej i alla lager och köttbullar (!!!) ovanpå som dekoration....så för min del blev det två småflaskor Loka till lunch idag, men det var med päronsmak så jag kommer att överleva   

Jag är förresten ganska slut som artist oavsett, jag är ingen spel-människa men när jag väl fastnar i ett spel så sitter jag rejält fast! När jag var ny och grön på Facebook för en sisådär nio år sedan var Cube Crash ett rent fördärv, och ungefär samtidigt spelade jag Majong på en stor svensk onlinesite

(tyvärr fanns där gott om rövhuvven som trodde att det var en sexdejtingsite, så jag avslutade snabbt mitt medlemsskap där   ) och nu för någon vecka sedan trillade jag över en mobilapp som heter nåt så trivialt som Bubbleshooter. Och det är just det jag gör, skjuter bubblor i olka färger.....och det är tydligen såpass fascinerande att jag inte kan sluta - för inatt var klockan närmare halv två innan jag gav upp mitt nittisjättonde försök att klara Level 62. Så dags är det VERKLIGEN  dags att sluta, för då fungerar varken hjärna eller finmotorik men jag lever ju efter princioen "skam den som ger sig" så om jag känner mig själv rätt så tar jag nog fram mobilen framåt läggdags och "ska bara" en liten stund....vilket vore oerhört otaktiskt med tanke på att jag har planerad övertid både imorgon och på tisdag, och ingen ledighet på den stackars klämdagen   Jag är trött och längtar redan till fredag....