Alla inlägg under januari 2008

Av Catten - 31 januari 2008 17:00

är här igen! *L*


Nu har jag äntligen gjort det - det som jag längtat efter sedan jag för första gången såg det på min bildlärare i 7:an - piercat näsan!! Jag hämtade Å på flygplatsen och innan modet sviktade åkte vi till Florentina och stövlade in...två kvinnor i yngre medelåldern som, som Å uttryckte det: "Vi har inte alls nån 40-årskris, vi bara är såhär!" *S*


Å ville börja, för att verkligen våga, och det var nog tur det. Jag såg inte att hon blinkade ens, och hon avböjde att hålla mig i handen....hon sa Aj, när det var gjort och sen var det bra med det! Så blev det min tur...jag har varit med om ett antal håltagningar i öron, både på mig själv och andra, en navel-, en ögonbryns- och en näspiercing (på andra) och det söker mig, kan jag säga - men här fanns ingen återvändo.


På pallen hävdade jag bestämt att jag ville ha den minsta lilla "plutten" i stål, men då fick jag veta: Jag är för SMAL!!! Hassegu, det har jag inte hört sedan jag gick på gymnasiet och blev "anklagad" för att lida av anorexia.....Nu var det ju dock inte varken skinkan eller naveln jag skulle pieca, och säga den glädje som varar beständigt - det var min näsa som var för smal....hmmm. Alltså fick det bli den vanliga plutten, och det måttades och mättes, Tina speglade tom inne i min näsa för att se om och hur det skulle gå...


Så var det då dags....Tina höll i mitt huvud, Å i resten av mig och så SMACK satt den där...det gjorde FRUKTANSVÄRT ont!! Ögonen rann och jag mådde fysiskt illa, men det gick ju över snabbt. Kommentar från åtskilliga vänner när jag beskrev smärtan: Men lilla vän, du som har fött tre barn!! Jo, jag vet......jag är pipplig!! Nu sitter den där iallafall, och jag är sååååå snygg! *S*


Fast jag längtar tills jag får byta den, varje gång jag fryner det allra minsta lilla på näsan (och det gör jag ju ibland =)) så sticker jag mig i nässkiljeväggen....men vill man vara fin osv!! En ring ska det bytas till, och jag har även fått den något lakoniska kommentaren att: "Med ditt humör skulle du haft en RIKTIG nosring" Jaja, ni är bara avundsjuka ändå! =D


Bildbeviset; *pekar nedåt*

Av Catten - 30 januari 2008 13:30

blir fel redan från start.......imorse vaknade Q-hunden redan vid halv sju och pep. Stackarn är kissnödig tänkte jag och plågade mig ur sängen och på med kläder som jag i normala fall skulle döda folk om de sett mig i...men nöden har ingen lag!!


Men tror ni hundkräket ville gå ut? Neeeejdå, han ville bara att jag skulle öppna köksdörren så att han kunde få se vad kissarna hade för sig därinne!! Kissarna å andra sidan hade inte haft något emot att dörren fortsatt att vara stängd.....Det är då jag känner det - huvudet är som stoppat med bomull, smärtan sprider sig från nacken och upp mot bi- och pannhålorna, febern dunkar i mitt blod. IDAG av alla dagar!!


Idag, när jag ska ha möte med Ängelens mentor och rektor, idag när jag ska hämta Å på flygplatsen, idag när vi ska göra varsin tredje näsborre, idag när jag ska på Solrosens traditionella "bakomjulfest"!!! Fan i helvete också.....det enda dagen på flera veckor när jag verkligen är BOKAD och med saker som är svåra, mycket svåra att avstyra. Ibland önskar jag verkligen att det gick att amputera huvudet - förresten kanske det går på mig, utan några större biverkningar?


Q-hunden får nöja sig med ett par korta promenader, mötet på skolan blir inte alls så välformulerat som jag hade för avsikt och när jag kommer hem sitter dessutom E i trappan och väntar på mig - trevligt, men jag orkar egentligen inte! Det kan jag ju inte säga, så istället lagar vi lunch och babblar, jag något mindre engagerat än vanligt och hon irriterar gnidande sina allmer röda ögon och så småningom även fullständigt igenkorkad i näsan - hon är nämligen pälsdjursallergiker.....


När hon åker hem tittar jag på klockan och konstaterar: nu har jag bara resten kvar! X antal timmar tills jag får gå och lägga mig igen, och då utan att dela säng med Q-hunden, idag åker han hem med sin "mammi"! Det har varit både kul och jobbigt att ha honom här - skönt med all motion och frisk luft han fått mig till, men lite jobbigt att han är så orolig, och sista dagarna lite FÖR intresserad av Frank!


På det hela taget kan jag väl säga att jag kommit fram till att jag är mer katt-  än hundmänniska, och om jag mot förmodan skaffar hund igen gör jag det INTE utan någon att dela ansvaret med! Och inte utan att ha en inhägnad trädgård att släppa ut livet i, för de där snabba kissningarna - det har jag varit bortskämd med...


En knapp timme tills Å landar...ska jag tippa mig på soffan eller blir jag ännu mörare då? Jo, det är väl risk för det....lika bra att försöka hålla sig vaken och hoppas att jag inte blir en fullständig trafikfara när jag ska iväg: Håll er på vägen om ni möter mig, för jag kanske är i diket!*L*


Tack och hej, fotsvettssprej!



Av Catten - 28 januari 2008 12:23

banne mig inte tid med er nu! *L*


Jag har fullt upp med att studera samspelet mellan hund och katter - eller för att vara ärligare: hur katterna fullständigt regerar över hunden! vid två tillfällen nu har Puman sagt ifrån med förfärande skarphet, båda gångerna för att skydda MIG!!! Q- hunden väger väl i runda slängar 25 kilo mer än henne, är tio gånger så stor och ska (enligt uppgift) ha 600 kilos tryck i käkarna när han hugger....trots sin yttre överlägsenhet backar han dock! det har säkert en massa med ålder, revir osv att göra, men det orkar jag inte reflektera över just nu! Tycker bara det här är spännande, spännande!!


Åsså har snubbelkärringen varit framme igen - igår i skogen halkade jag TVÅ gånger på slemmiga rötter och drumlade i backen som en skadskjuten älg =( Första gången tog jag naturligtvis emot mig med högerarmen och andra gången landade jag självklart på den sidan....vad handlar det här om, det här att jag ALLTID måste skada mig på den sidan som redan är skadad? Ont har jag , men det ska jag bota med att åka iväg och låta mig bli bjuden på fika i eftermiddag!


Åsså har jag slutat att både tolka och övertolka, ska sluta tänka och bry mig - även om det inte är det allra lättaste, men trägen vinner!!


Nu ska Q-hunden ut och kissa igen.......


Vaktkatterna Frank och Puma:

Av Catten - 24 januari 2008 14:32

Söta Birdie hade en test på sin sida - "fylleriidiot" som jag är var jag tvungen att göra det jag med: 


You Act Like You Are 16 Years Oldhttp://www.blogthingsimages.com/whatagequiz/teen.gif" height="100" width="100">
You are a teenager at heart. You don't quite feel like a grown up yet, but you don't feel like a kid.
You question authority and are still trying to find your place in this world.

You're quite rebellious, and you don't like being told what to do. You like to do things your way.
You have your own unique style, taste in music, and outlook on life.

http://www.blogthings.com/whatagequiz/">What Age Do You Act?


Lite intressant att jag följer min kurva - för två år sedan när jag ville separera kallade min exman det för "fjortisbeteende"! *ASG*

Av Catten - 24 januari 2008 13:47

gör jag, har jag fått höra ett antal gånger det senaste halvåret.


Tja...så kan man kanske kalla det när jag hänvisas till mina egna tankar och slutsatser eftersom jag inte kan få klara besked om saker och ting.....meningar fyllda med "väl", "kanske", "men" och "ändå" säger mig ingenting konkret, och konkret och rättfram uppmanas JAG att vara!? Lätt att öppna och lämna ut sig när man inte har den blekaste aning om hur det kommer att mottas! Blä - nog om detta och över till nåt mycket intressantare:


Jag är hundvakt denna veckan! Till en liten tossig schäfer på dryga året vid namn Qubik, medan hans "mammi" är och njuter av solen. Det är rätt trivsamt att ha hund i huset igen, det är 1½ år sedan jag flyttade ifrån min vovve och jag saknar honom fortfarande....Lille Q har en skräckblandad fascination för mina katter - Puma och Frank. Puma har talat om för honom ett antal gånger att här är det HON som bestämmer - han göre sig icke besvär med att försöka ta sig friheter som att gå vartsomhelst i lägenheten, eller att nosa på hennes "lillebror" för närgånget.


Då gör hon blixtsnabba skenutfall och Q flyr skrikande upp i säng eller soffa....komiskt - för han är väl ungefär bara tio gånger så stor som hon! Och tänk alla människor som beskärmade sig med "Ojojoj, hur ska det gå för dina katter att få en hund i huset"? Det går alldeles ypperligt ska jag be att få meddela och citerar Sassy i Disneyfilmen "Den långa vandringen": Katter styr och hundar lyder!


Inatt fick jag dock internera katterna i köket för att Q-hunden ens skulle våga lägga sig hos mig i sängen (ja, han är lite bortskämd och sover där!) eftersom båda kissarna smög omkring under den..och man vet ju aldrig med kissar - de kanske kan anfalla underifrån som vilken haj som helst? Fördelen med uppvaktnigen från "de underliga, fräsande hundarna" är att han blir helt slut av det och sover gott långa perioder - de också förresten! *L*


Nåväl, jag tror det tar någon dag till, sen är de rätt obekymrade om varandra, Frank har tillochmed varit framme och nospussats lite, men bara tills Puma sa ifrån att NU fick det minsann räcka! Lydig som han är backade Q omedelbart! *L* och nu ligger de på varsitt håll och vilar inför nästa konfrontation.....


Q-hunden och hans "mammi" - och "brorsan" P i bakgrunden:

Av Catten - 16 januari 2008 17:36

på förförra bloggen jag skrev, och kommentarerna till den.......och inser att jag nog inte riktigt fick fram vad jag ville ha sagt (som så många gånger förr).


Det är inte så att jag letar...och det är inte så att jag anser mig "förtjänt" av det/den allra bästa, för vem kan så där på rak arm säga vem och vad som är bäst för en? Vad jag främst funderade på var mitt alldeles egna förhållningssätt till mina alldeles egna känslor och tankar och i viss utsträckning VARFÖR jag fungerar som jag gör. Idag känner jag med all önskvärd tydlighet att vad jag gör så blir det fel......jag har alltid "rumpan bak" som jag skrev om nån gång förra året!


Det allra sista jag vill är att vara ovän med någon, och det beror inte på konflikträdsla utan går mycket djupare än så - men jag verkar ha en olycklig benägenhet och förmåga att avsluta alla sorters relationer med oöverlagda ord. Får jag skylla på mitt temperament, eller måste jag erkänna att jag faktiskt ibland inte tänker? Det går ju inte att göra saker ogjorda, att göra ord osagda och faktum är att ibland önskar jag att jag kunde göra som Hiro - böja tid och rum!


Inte för att göra saker så värst annorlunda, men på ett bättre, mer genomtänkt sätt kanske? I min ålder kan man tycka att jag borde lärt mig att tänka innan jag talar, men faktum kvarstår - allas eran Catt är oerhört känslostyrd och ger ofta efter för ögonblickets ingivelse och får så gott som alltid ångra det på ett eller annat sätt! Men det innebär ju också att jag får stå mitt kast och ta konsekvenserna av det jag gjort - förhoppningsvis lär jag mig någon gång något av det, men jag är inte helt säker! Tråkigast är ju det faktum att även andra får ta dessa konsekvenser och det beklagar jag, verkligen!


Men...har man inte under resans gång upptäckt hurdan jag är så är det kanske lite självmordsbenäget att oförväget fortsätta kontakten med mig? Nu känner jag att jag förvillar mig ut i olklarheter, jag vet knappt inte själv vad jag menar så det är nog bäst att avsluta med ett vackert litet citat jag stulit från Ängelen, som förmodligen stulit det av nån annan som förmodligen .....

Av Catten - 15 januari 2008 17:46

Det var verkligen på tiden, vid en snabb koll i almanackan insåg jag att jag inte klippt mig sedan nån gång i juni, och ni som känner mig irl förstår alltså att det var mer än på tiden! De senaste månaderna har jag påmint mer om en blandning mellan raggig get och ponny i vinterfäll än en mänsklig varelse...


Alltså ringde jag Jeanette och varnade om att saxarna behövde slipas, dags för svettigt arbete! Det bästa med att gå till en och samma hårfrisörska år ut och år in är att hon dels har full koll på hur mitt märkliga hår beter sig, dels aldrig blir förskräckt över hur jag vill bli klippt....sen modererar hon mina önskemål lite efter vad som är "normalt", men vi brukar bli nöjda båda två.


En enda gång har vi försökt oss på en permanent - det gör vi aldrig om! Mitt hår reagerade milt sagt inte positivt på det försöket. Vissa delar var hysteriskt krusiga, medan andra verkade ha förbigåtts totalt av både spolar och vätskor. Att färga är också ett vågspel, oftast måste hästtaglet blekas i en halvtimme först för att bli mottagligt för någon annan färg än svartaste kolsvart. Dock är vi ofögvägna kvinnor båda två och har försökt oss på det mesta. En önskan jag haft sedan barnsben är att få vara rödhårig. Rött ska enligt uppgift vara en av de allra svåraste färgerna att få fäste i hår och ja....det stämde ialla fall på mig!


I två dagar stoltserade jag med riktigt illande underbart rött hår, men redan efter första tvätten sjangserade det till urblekt cerise =( Vid det här laget är det inte många färger mitt hår inte har haft - möjligtvis blått, för det är en riktigt läskig färg tycker jag! Men åter till dagens klippning: skönt var det att småningom se nån form av både frisyr och ansikte framträda där man tidigare enbart sett kluvna hårtoppar och....rufs? Väldigt underligt är också det faktum att jag, som i hela mitt liv haft Sveriges absolut rakaste hår under senaste året börjat få lockar!! De försvann till min tillfredsställelse med några raska klipp, men enligt Jeanette "kan det bli så i vår ålder - hormoner vettu"!


Lite sorgligt var det dock att se hur tag efter tag med effileringssaxen skapade drivor av hår på golvet och enligt Jeanette gick jag därifrån med mer hår kvar på golvet än på huvudet, trots att jag enligt gängse mått inte alls var långhårig när jag kom dit. En annan sak är det också med att klippa sig kort, riktigt kort - jag blir så VANSINNIGT lik min mor................

Av Catten - 14 januari 2008 11:51

Jo..det är jag idag, och naturligtvis inte enbart idag även om nya snokningar på olika communitys där jag är medlem fått mina tankar att eskalera en aning.....


Jag ser nämligen med förundran (och glädje naturligtvis, jag ÄR ingen missunsam person!) hur människor i min närhet, både irl och på nätet formerar sig i förhållanden, markerar varandra som "partners" och utnämner varandra till sin själs älskade, sitt livs stora kärlek...i vissa fall utan att ens ha träffats!? Det gläder mig naturligtvis att de som längtar funnit någon specifik att ägna sin längtan och sina känslor åt, men vad som förundrar mig är den lätthet med vilket det verkar ske?


ÄR det verkligen så lätt? Kan man "bara så där" hitta den rätte/rätta? Hur kan en del känna att det klickar omedelbart, och hur kan de vara säkra? Eller, oh hemska tanke, är det JAG som är annorlunda? Nu så här knappt två år efter vår separation inser jag att exet och jag tydligen utgör nån form av unikum - nämligen ett par som hållit ihop i över 20 år, på gott och ont naturligtvis......Är det det som ligger mig i fatet när det handlar om att släppa in nya människor i mitt liv, det faktum att jag faktiskt innerst inne hade en tanke och förhoppning om att kärlek är livslång? Men nu har vi ju äntligen gemensamt kunnat konstatera att det inte var så, borde jag då inte kunna gå vidare?


Missförstå mig rätt, mellan exet och mig blir det ALDRIG någonsin någonting igen, det är vi rörande överens om och för tillfället försiktigt nöjda med den spirande vänskap vi lyckats nå fram till. Nej, det är inte HAN som är "problemet" utan jag och mitt sätt att vara...tror jag? Så hur gör man? Är det så som en del män påstår, att vi kvinnor är för kräsna? Jag tycker nog inte att jag är det, varken vad gäller utseende eller inkomst och prestige. Jag är mer kräsen när det kommer till förmågan att kommunicera, interagera, bekräfta och förstå mig. För jag är inte lätt att förstå sig på, inte ens jag förstår alltid vad jag gör och varför!


Antagligen är det därför jag har svårt att kasta mig ut i "förälskelse" - jag är själv oerhört medveten om mina exter och vill inte utsätta andra för dem i onödan! Kontrollbehovet är starkt och det spelar så klart in, kan jag inte förutspå exakt vad som kommer att ske, eller själv styra utvecklingen dithän blir jag förvirrad......


Exet, som jag nog aldrig uppfattat som någon "känslomänniska" med någon större insikt i andras tankar, men som antagligen ändå är en av dem som känner mig allra bäst efter många, långa och slitsamma år uppmanade mig häromdagen att SLÄPPA TAGET! Chansa, prova och se vad som händer sa han. Cheeeezus! Som sagt, han om någon vet vad kontroll innebär för mig, och hans ord fick mig verkligen att fundera. Skulle det vara så farligt?


Jo, det skulle det antagligen eftersom jag skulle få välja mellan pest och kolera.....fast det är jag ju iofs van vid vid det här laget!


Varför kan inte mitt liv vara lika enkelt som det verkar i alla de där såporna?

Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards