Snart ska jag begå ett brott.

Fullständigt medvetet och trots all reklam på tv från butiken med den gröna skylten står jag inte längre emot. Trots att jag tidigare flinat grymt åt de föräldrar som ens behöver hjälp att stå emot faller jag nu.

Äldsta älskade sonen ringde för en stund sedan och bad Cattmamman om en tjänst. Han lindade och lirkade läääänge lääänge och till slut kom det ut: "Jo, jag tänkte att.......nu är det bara tre månader kvar tills jag fyller 20......"

Tja vaffan, det är ju bara nyår en gång om året - klart grabben ska ha en öl.

"the day from hell"......

Körde summasummarum 15 mil, med feber dunkande i blodet, bihålehuvudvärk från hårrötterna till hakspetsen och ända ut i tuggytan på tänderna, med argsinta barn för att umgås med de vi egentligen inte ville träffa. Men hur långt kan man driva en vendetta? Inte alls, inte när det gäller närmaste släkten så det var bara att bita i det sura äpplet och åka. Men det var ingen bra dag - det som kunde bli fel blev det. Sen säger jag inte mer om det!

Idag har varit bättre, trots att jag steg upp horribelt tidigt för att passa dagens enda lediga tvättid så att Ängelen kunde få rena kläder med sig till sitt andra hem. När hon hämtades av fadren höll jag på att slå frivolter av pur förvåning - mitt besked om att jag reser bort över nyår har tydligen inte bara tagits in utan också bearbetats eftersom han när jag meddelade detta sa han: "det är ju därför jag inte åker till S****** med A**" - whohooooooooo, undrens tid äro ännu icke förbi när han har insett att ba'fatt en 15-åring inte vill åka med till plastmamman innebär det inte att den vuxne kan åka ändå och lämna tonåringen utan tillsyn enligt "skyll dig själv"- metoden......

Meeeeen jag missade inte det hånfulla frustandet (keep in mind att jag har levt med honom från 18 till 39 års ålder och hört några sådana under de åren) när Ängelen med ett litet smil uppmanade mig att "ta det lungt med festandet" men hear ye, hear ye - jag avhöll mig från kommentarer och repliker på det! Så här i de sista skälvande dagarna av året ska jag tydligen lyckas hålla det nyårslöfte som snyggot Å avlade för mig förra nyårsafton - att "vara snäll" =)

Bra idag har varit besök av E - alltid lika fruktbara samtal, hur otrevliga och upprörande ämnen och företeelser vi än berör (läs män ;-)) Imorgon ska jag packa och packa om, packa upp och packa ner allt jag kan tänkas behöva för en resa så långt som till skånelands berömda universitetsstad - där har jag inte varit på en herrans massa år och då för ett betydligt mindre trevligt besök - jag mätte muskelstyrkan i min skadade arm meddelst en sjuhelsikes massa nålar inkörda i muskeln som sedan skulle sättas i arbete. Har ni inte förstått det tidigare så är nålar (näst efter spindlar) det värsta jag vet!

Vilket osökt för mig in på att berätta att jag trots allt överväga en plastgran till nästa tillfälle sådan ska användas - den vackra lilla granen i mitt hem hade nämligen med sig objudna gäster: senare på kvällen satt något svart i taket och eftersom Ängelen delar min arachnofobi vågade ingen av oss ge oss på att undersöka vad det var utan nöjde oss med att fixera den - i hopp om att den svarta saken skulle sitta kvar  när "herrarna i huset" skulle göra sitt inträde så att de kunde ta ner den.

Det gjorde den inte - på morgonen efter duschen föll den ur mitt badlakan just innan jag skulle svepa det om mig och landade NÄSTAN på mina fötter - "RiverDance" släng dig i väggen liksom.......men jag greppade snabbt duschen och lät åttabeningen simma sig väg ned i avloppet för att där förhoppningsvis antingen drunkna eller skållas. Jag vet - jag ÄR elak! Mot dem som förtjänar det......

Jag; tabellidioten, telefonkatalogsläsaren, kalenderbitaren hittade en ny lista nyss och jag bara måååååååååste! =)

1. Antal ljus på din senaste tårta: Fick ingen tårta :(

2. Smeknamn: Inte ett enda - och det är jag glad för!

3. Favoritfärg: Fyra nyanser av svart: neon-, sval-, glad- och lite råwsa

4. Piercing: Öronen, näsan gav upp.....

5. Tatuering(ar): Nope, jag är för nålrädd och för fattig..

6. Födelseort: Karlskrona, Blekinge (japp, stolt sillastrypare!)

33. Bästa bok du läst: Läser så mycket att det är rent omöjligt att välja EN bok!

39. Är du långsint: Oja, men jag jobbar på det...

40. Vilken är din bästa egenskap: Jag vill gärna tro att jag är omtänksam - ibland nästan till överdrift...

41. Vilket är ditt nästa mål i ditt liv: Just nu känns det lämpligt att bli klar med min fil.kand och kanske, kanske lära mig att inte vara så godtrogen?

53. Vad är det vackraste som finns: Mina barn och vår kärlek till varandra

tydligen av nån slags bloggdiarré?

Och inte nog med det - jag lider desutom av bihåleinflammation som gör att jag får blodmak i munnen, feber samt nåt jäkla skit i mitt vänsteröga som gör att det ser ut som om jag lipar hela tiden.....Lider gör jag också med snyggot Å  som inte returnerade mitt telefonsamtal vid middagstid förrän flera timmar senare - och då från avd 33 på stadens sjukhus. Efter att ha tampats med en krånglande galla under juldagarna fick hon åka in akut och blev inlagd för att man skulle hålla koll på henne. Klokt beslut - jag minns när jag själv hade gallproblem för 14 år sedan och på den lokala vårdcentralen fick det lugnande konstaterandet att "gallan är rejält svullen, får du feber, mår illa och blir gul i hyn måste du åka in akut, för då har gallan spruckit och du kan dö".

Det kändes fantastiskt att åka hem till tre småttingar på 1, 3 och 5 år och en ständigt frånvarande fader med de orden ringande i öronen. Nu blev det aldrig så illa, jag hade tur och fick en återbudstid för op och i samma veva låg min dåvarande svärmor på HIA och dog - milt sagt traumatiskt.....Jag hoppas av hela mitt hjärta att mitt snyggo blir opererad ganska så omgående så vi slipper oroa oss - jag menar, en gallblåsa är ju en petitess i sammanhanget? Man kan klara sig utan den - det har jag gjort i 14 år som sagt och om det skulle visa sig att så inte är fallet om några år när min lever fått nog av att ta hand om all skit ensam så.....ja, nåt ska man ju dö av?

Hur som haver är jag glad att hon är i trygga händer och när jag åkte därifrån för några timmar sen var hon trött men hade åtminstone inte ont längre  - och jag är glad att jag åkte och hälsade på, sjukhusmiljö är på intet sätt uppmuntrande...men det är å andra sidan kanske inte jag heller?

det händer saker här i Cattkorgen. Ängelen och jag hade lite grooming när hon kom hem strax efter midnatt - varmt gott fotbad med filning av diverse valkar, klippning av tånaglar och smörjning av torra små fossingar, följt av manikyr - naturligtvis utförd av Catten på Ängelen*L* Allt detta interfolierat av sms som på nåt sätt gav en viss nostalgivarning och klockan ett ringde min hemtelefon....

I luren fanns en lindrigt nykter fd kollega som jag inte hört av mer än väldigt sporadiskt på msn under det senaste året. Ni vet, en sån där människa man verkar connecta med omedelbums, kommer väldigt nära när man jobbar ihop , går ut och röker med och anförtror sig åt. Sen när vägarna skiljs åt så lovar man dyrt och heligt att man ska hålla kontakten, ses och höras av men på ett eller annat sätt blir det inte så - man har ungar, hundar, hobbies, vänner på andra håll, kanske gubbe och hus och det verkar ta all tid man har. Ibland tänker man på den där vännen och förbannar sig själv för att det har så svårt att bli av.

För det har svårt att bli av - det är aldrig riktigt rätt tid att slå sig till ro med telefonen eller att sätta sig i bilen och åka den där dryga milen C och jag har mellan oss - ett rent patetiskt kort avstånd som borde vara lätt att överbrygga. Men så går tiden och det känns fånigare och fånigare att höra av sig eftersom det var så länge sedan - och jag har en förmåga att ta för givet att folk går vidare i livet och klarar sig alldeles ypperligt utan mig och då vill jag "inte störa".

Men inatt fanns hon alltså där, i och för sig ledsen och eländig efter en massa negativa upplevelser på kort tid - men hon ringde till mig och det värmde. Det värmde nåt alldeles oerhört att hon - som hon sa "behövde prata med någon vettig människa". Att hon valde mig skrattade vi båda åt, men det var nog ändå rätt logiskt - vi har liknande upplevelser bakom oss vad gäller karlar, arbete, arbetslöshet, släkt och familj, trassel med ungar och ekonomi och även om vi inte pratats vid på ett tag så hittar vi omedelbart tillbaka. Självklart finns det inget jag kan göra rent praktiskt för henne, men vi kan beklaga oss tillsammans och till och med skratta lite åt eländet.

En timme i telefon blev det och jag tror inte att nån av oss blev så värst mycket klokare, men det blev en bekräftelse: riktiga vänner måste man inte höra ifrån en gång i veckan för att vänskapen ska bestå och jag är glad och stolt över att det var JAG  som fick det där samtalet mitt i natten - även om Ängelen förundrat frågade vad det är för vänner jag har. Jag kan bara svara: De allra bästa!

Där vill jag också ta chansen att inbegripa J som nyss hörde av sig för att fråga hur jag mår - han följer min blogg och känner av vibbarna minsann! ;-) Vad gäller ditt erbjudande: Ja tack, jag vill VÄLDIGT GÄRNA  komma bort ett tag, jag ska kolla almanackan och se när AF och andra intressanta instanser kan klara sig utan mig - sen så!

glädja sig åt andras olycka, men det var inte utan ett litet smirk i mungipan jag hämtade Ängelen hos hennes far för en stund sedan. Tomtebo-lyckan hade (trots att han till skillnad från mig, den misslyckade mamman, har en ny relation) tydligen inte infunnit sig i rivningskåken, även om klapparna duggade tätt och maten var lagad av den professionella....ungen ifråga ringde och smsade en gång i halvtimmen för att bli hämtad men jag förhärdade mitt modershjärta för att fadren VERKLIGEN skulle få njuta av "julefriden".

Sönerna var i luven på varandra och Ängelen förskansad på sitt rum - nu väntar jag bara på att få veta att det är mitt fel att de inte var på totototototoppenhumör när han behagade komma hem och ta sig tid för sina egna ungar....Det är smått intressant att det har tagit honom 15 år att inse att syskon inte alltid är sams, och att det kräver en hel del arbete och medlarinstinkter att vara förälder på heltid. Som väl var fick jag iallafall tid att byta ord med P19 och be om ursäkt för mina obetänksamma ord igår och nu är vi okej igen - än bättre hade det förmodligen varit om jag erbjudit mig att köra honom på galej ikväll men med feber och snurr i skallen och två (förhoppningsvis nyktra) vuxna i huset ansåg jag mig inte vara den mest lämpliga chauffören för längre sträckor.

Slutligen måste jag tillägga att jag blir så glad av era kommentarer - trots att ni "bara" får min sida av saken så känns det som om jag inte är ensam om den här sortens upplevelser och era kommentarer får mig att känna mig aningens mindre paranoid*L*. Tack - och god fortsättning på er alla!

Btw: Jag gör inga enskilda förfrågningar längre - utan lägger helt enkelt till en del av er i min länklista....

att jag har en viss förståelse för Grinchen, ni vet det där ludna kräket som inte gillar julen. Jag förstår att man inte tycker om julen som verkar så gullenuttig för alla andra när man inte fått uppleva den sådan själv - eller om man har upplevt det och det inte längre finns.

Jag har fina, goda vänner och det är jag så tacksam för, verkligen. Mina barn har också den sortens vänner, och det glädjer mig nästan ännu mer. Men när alla dessa vänner har eoooooner av släktingar som ska hälsa på eller hälsas på under helgdagarna blir vi ganska ensamma.....och går varandra på nerverna i vår vetsakp och hur "utanför" vi är. Så småningom kommer vi förmodligen att ha vant oss vid det, men än så länge är vi rätt hudlösa i frågan om det här med att "fira helger".

Det underlättas inte heller på något sätt av att det uppenbarligen fortfarande är enbart jag som ska hålla mig till ingågna överenskommelser. Exet har - som vanligt utan min vetskap - hämtat upp Ängelen idag för att hon ska vara med och fira jul hos honom. Big deal kan tyckas....jag är naturligtvis glad att han hämtade henne över huvud taget eftersom det tidigare under dagen verkade som om han glömt bort henne. Men faktum kvarstår: det är på hans initiativ vi kommit överens om att alltid höra av oss till varandra och inte överlåta det åt ungarna. Trots det stod han plötsligt och utan förvarning i min dörr igår för att hämta hem P17 och idag har han alltså gjort detsamma med Ängelen.....

Är det nåt jag inte fattar? En överenskommelse är väl något man ingår för att saker och ting skall fungera bättre, något man ska lägga sig vinn om att upprätthålla oavsett? Inget man viftar bort när det passar en själv och sen med stenslägga bankar en andra parten i skallen med? Skitsamma - nu är saker en gång som de är och jag tror jag ska krypa ner i min soffa och titta på träsktrollet - en annan person jag lätt kan identifiera mig med.....

Ha så underbar fortsättning på helgen hörrni!

Inatt fick jag veta att jag är en dålig vän.

Den som uttryckte det är en person jag känt i 18 år. Samma person som besvarar mina förfrågningar om att träffas med ett kort "jag hinner inte" eller inte svarar alls. Samma person som inte hade tid att säga god jul igår när jag ringde utan lät hälsa genom dottern som svarade att hon hade huset fullt med släktingar. Samma person som bara inviterar mig när maken är hemifrån och jag inte kan störa i deras 23- åriga gemenskap. Samma person som när vi väl pratas vid i stort sett enbart berättar om familjens semesterresor, sitt företag och övrigt som uppenbarligen betraktas som "framgångar" Samma person som sedan april sagt att "det är bättre att vi träffas när du blir arbetslös igen", dvs när jag kan anpassa mina tider efter hennes.....

Den personen kallade mig för "en dålig vän" eftersom jag kramade andra, men inte henne, eftersom jag pratade med andra men "bara" hälsade på henne, eftersom det inte intresserade mig att veta vilka kapitalvaror man öst över varandra i familjen under julafton och avslutade med att påtala att det tydligen bara var viktigt för mig att umgås med dem jag kunde få något av.....Intressant på min ära. Tanken har slagit mig också, och jag har kommenterat det själv tidigare i bloggen och faktiskt tyckt att jag är en gnidig person.

Efter viss självrannsakan har jag kommit fram till att det stämmer - jag umgås helst med dem jag kan få något av! Helt rätt, och definitivt inget jag skäms för, jag tror att vi alla fungerar så - för "något" innebär för mig långtifrån materiella ting. Att jag får värme, närhet och engagemang av E, likaväl som en god middag och faktiskt en cd-skiva i julklapp, att jag får goda samtal och glada skratt av A, likaväl som en julskinka och en mjölkvisp i julklapp - det är ju knappast prylen i sig som gör att jag föredrar att umgås med människor som jag kommunicerar med och har ett utbyte av - än de som vill använda sig av mig som nån slags jämförelsematerial och därmed få visa hur mycket bättre de har det?

Thus endeth en 18-årig "vänskap". Jag kommer förmodligen att sakna vissa delar av den men den här julen har öppnat mina ögon för en hel del saker.....