Mitt i tårtätning (som jag verkligen behövde för abstinensen efter söndagens frosseri) och firande av min anställning tillsammans med rara underbara A ringde snyggot Å.

Först hörde jag inte vad hon sa.

Sen ville jag inte höra vad hon sa.

Hennes ljuvliga guling P hade somnat in hemma på köksgolvet idag. Jag hittade inga ord. Hur uttrycker man sitt deltagande, vad säger man som ens kan vara i närheten av att lindra? Jag ville vara där och krama, just där och just då. Allt det där man säger om "han var ju inte längre ung", "så skönt att det gick snabbt", "han behövde förmodligen inte lida" osv osv blir bara floskler och tugg.

När jag tog det svåra beslutet att ta bort min mutantvovve M fick jag höra att "det var ju bara en hund". Det finns ingenting som är "bara" med att vara en hund! Den som kan säga så har aldrig haft förmånen att få känna en så fantastisk och trogen vän som en tillgiven hund.

Idag är jag ledsen mitt i all glädje.

Ljuvliga P

Kan man kanske inte riktigt säga att jag har blivit - men näst intill? Häromdagen ringde rektor för den gymnasieskolan jag var och arbetsprövade på i våras. Han hade ett jobb att erbjuda mig. Jag tackade jag så gått som omedelbart och idag har jag varit och skrivit på papprena. Pang svisch tjoff var det går undan i svängarna! På måndag börjar jag jobba som assistent på särgymnasiet, en 80% tjänst på läsårsbasis dvs minst till 6 juni 2010. Jag blev erbjuden en lön på 2000 kr mer/ månad än den jag begärde på intervjun för en likadan tjänst på en annan skola, samma skola som ville betala mig 3000 mindre /månad än vad jag begärde.

Är det nån gång jag är glad att jag inte fått ett jobb så är det väl i detta fallet, på nåt underligt vis med min matematiska begåvning räknar jag ut att jag genom att inte få det jobbet tjänar jag alltså 5000 spänn i månaden....hm, logiskt? Inte vet jag - men det känns så *L* Om jag dessutom sköter mig och inte skäller för mycket på rektor kan det till och med hända att jag får komma tillbaka nästa höst. Jag är rent löjligt glad idag - för första gången sedan 2004 nån gång så vet jag vart jag ska åka och vad jag ska göra nästan ETT HELT ÅR i förväg!

Jag har treatat mig med en flaska rödvin och när skymningen faller ska jag knäcka den ute på balkongen för att fira, i helgen ska jag belöna mig med att åka på Karlskrona Sail och sen...sen ska jag i selen och vara en helt vanlig människa igen, inte längre tillhöra de tärande i samhället. Ni som inte varit där kan inte föreställa er hur det känns. Minst lika bra som det känns att ha blivit uppringd och tillfrågad är adjektiven som användes för att förklara varför det blev just mig han ringde. Flitig, pålitlig, tjänstvillig, noggrann och inte minst pigg och glad. Komplimanger är alltid trevliga att få, och i det här fallet sög jag i mig dem som ett utsvultet dilamm ungefär.

Förresten - har jag nämnt att jag är glad idag? ;-)

Det blev konsert igår. M hämtade upp mig och vi for iväg till Västra Torsås kyrka för att lyssna på underbara Per: http://www.perfriman.com/ som bland annat ackompanjerat "min" kör vid flera tillfällen, och pianisten och tillika kantorn och ledaren för två andra av "mina" körer: Jan Hydbring. De var exakt lika bra som alltid och spelade allt ifrån traditionell folkmusik till en polonaise av Chopin. Det var gott om folk i kyrkan, men bortsett från ett par exemplar var M och jag troligtvis de enda som inte var i 60+ åldern.

Per Friman

Foto: Katarina Widell

Det fick mig att fundera på en del saker:

Varför går inte folk till kyrkan, speciellt inte vid sådana här tillfällen? Musiken är underbar, akustiken bättre än i de flesta offentliga byggnader, det är gratis och det yttepyttelilla gudsord diakon H yttrade som gick ut på att vi både är, och inte är samma människor före och efter semestern bör man nog kunna stå ut med även som rabiat ateist.

Varför tar man med riktigt små barn på konsert?

Och då menar jag oavsett vilken sorts konsert. Igår fanns i publiken två barn under 3 år, båda var där med sina far/morföräldrar. Av deras uppträdande sluter jag mig till att barnen inte precis njöt av varken situationen eller musiken för det var ett oavbrutet gnällande och kastande av psalmböcker i golvet, slående med kyrkbänksdörrar mm mm. Det är så klart inte barnens fel, utan de ansvariga vuxnas. Jag förstår bara inte riktigt syftet med att ta med dem.

Likaså när det gäller festivaler och andra mer högljudda konserter än gårdagens. Där bärs det runt småttisar i magselar, vända framåt och öppna för betydligt mer intryck än de har behov av, iklädda enorma färggranna hörselkåpor som tillverkaren själv påtalar inte är avsedda för eller ens att betrakta som fullgoda skydd för barn under tre år. Vad är det som gör att vi vuxna har så bråttom? Varför kan vi inte avstå den där konserten/festivalen nåt år, eller om det är en "once in a lifetimegrej", fixa en barnvakt? Det lilla barnet har ju noll och ingen behållning av det ändå.

Jaja, nog om det. Mitt sprollans nya hjul har jag fått på plats på bilen, alldeles själv. Nu återstår bara att se om jag orkade dra bultarna tillräckligt hårt eller om hjulet kommer att komma rullande efter mig när jag kör dit jag måste köra idag, med min flapprande baklucka......

Ytterligare en gång har jag fått bekräftat att det aldrig går som man har planerat....Det var ju idag det hiskeliga firandet av modrens 70-årskalas på lokal http://www.solvikens.nu/ skulle gå av stapeln. Bara jag och ungarna, moråfar och så StoraSyster med familj men intressant nog ändå med tanke på att StoraSyster och jag inte setts på 15 månader och inte haft någon kontakt alls på 8.

I morse när jag vaknade var fortfarande planen den att jag skulle hämta P20 två mil österut hos hans flickvän, P18 12 kilometer åt sydväst och Ängelen en mil norrut hos pappan för att sedan fortsätta färden vidare norrut. Först messade P18 och berättade att han var hemma. Sen ringde jag till P20 upprepade gånger för att få vägbeskrivning och möttes av den där underbara "Abonnenten ni söker kan inte nås för tillfället". Då ringde jag och väckte Ängelen och fick så småningom veta att även P20 fanns i fäderneshuset.

Skönt tänkte jag - då har jag alla kycklingarna på en plats, jag får en hel timme till godo! Ända tills jag denna timme senare kom ner på parkeringen och såg att Escrutten fått punktering.*sucka* P18:s bil är inte helt tillförlitlig, P20 hade varit och firat Karl-Oskardagar http://www.karloskardagarna.se/websites/karloskar/sd_page/42/1/index.php 

inne i stora staden och var inte helt 100 på att han var körklar, men var tveksam till att låta lillebror köra sin bil. Då sade den elaka modern helt sonika att det fick de lösa sinsemellan - no more curling! De visste lika väl som jag att vi skulle iväg idag och nu var det så enkelt jag jag bara inte KUNDE köra. Kom upp med en lösning, jag förväntar mig att jag blir hämtad ganska snart sade jag och lade på luren.

Turligt nog hade jag missuppfattat P20, han var visst körduglig - bara lite grinig och nyvaken så de kom rullande efter en stund. Och middagen avlöpte betydligt bättre än vad jag kunnat föreställa mig, inga förebråelser, inga griniga kommentarer eller någonting. Maten var riktigt god, jag åt gös med limesås och till efterrätt var det buffé. Oj vad DET inte gjorde ont då....*L* Ostkaka med sylt och vispgrädde, cheesecake, fruktsallad, svartvinbärscreme, gräddtårta med hallon,chokladtårta, äkta vaniljglass, passionsfruktsfromage och så praliner. Kaffet var också gott och välbehövligt. Vi sjöng en trudelutt för modern och skrev i gästboken och när vi väl begav oss därifrån var alla nöjda och glada.

Eftersom jag har ett STORT behov av min bil just imorgon erbjöd sig P18 att hjälpa till att lägga på reservdäcket. Tyvärr hade jag inte något fälgkors, inte heller P20. Alltså tar det rara barnet min cykel (som knappt har nån luft ibakdäcket igen - vad ÄR det med mig och punkteringar?) och cyklar tidigare nämnda 12 km hem till sin svärfar, hämtar sin bil med tillhörande fälgkors och skruvar loss det punkterade däcket. När han sedan lyfter ur resevditot upptäcker vi att det - inte är punkterat, men har ett väääääldigt klent mönsterdjup :(

Så nu står den lilla Escrutten upphissad på domkraft med ett hjul i luften, i väntan på att M kommer hit med de två hjul som hennes man plockat hem från sin arbetsplats just in case jag skulle behöva dem. Hon kommer hit för vi ska enligt planerna gå på konsert om en timma....hmmmm....Ovanpå allt detta märkte vi också att nu går inte bakluckan att stänga, inte ens provisoriskt som tidigare för nu har det rostiga gångjärnet gett sig helt. Det innebär att imorgon ska jag gå upp tidigt för att byta hjul på Escrutten och sen köra en bra bit med skallrande baklucka, parkera mitt inne i en stad och så köra tillbaka hem igen. Och ja, jag måste verkligen köra dit jag ska köra imorgon.

Håller ni tummarna för att åtminstone den delen av planen funkar?

Ikväll försökte jag titta på den omtalade och prisade filmen "Pianisten". Jag säger "försökte", dels för att jag inte är en filmtittare och dels för att jag inte på något sätt vid de sällsynta tillfällen jag tittar prioriterar våldsskildringar.

Men det gick inte. Det gjorde för ont. Jag förstår fortfarande inte hur vi kunde låta det hända, och hoppas innerligt att vi har lärt oss något.

Häromdagen kom jag ju mig äntligen i väg till biblioteket (som förövrigt min bekanting F vägrar besöka. Han är rädd för bokskorpionerna. En man på dryga 40 är alltså helt övertygad om att låneböcker av någon outgrundlig anledning innehåller skadedjur. Eftersom jag inte sitter inne med fakta säger jag inte emot honom - men för mig är det inte tillräckligt tungt vägande skäl att avstå detta rent fantastiska gratisnöje) och lånade hem en bunt böcker.

När jag går till bibblan finns det sällan en plan över vad jag ska låna, det trillar in boktips både irl och i bloggar men med min namnafasi och omåttliga förmåga att slarva bort viktiga lappar så har jag sällan koll på tipsen. Däremot har jag ofta turen att liksom snubbla över böcker som jag fått rekommenderade, eller själv kommit på att jag vill läsa. Häromsistens resulterade det i bla Nabokovs "Lolita", Coelhos "Alkemisten" och Mitch Alboms "Tisdagarna med Morrie". Jag ska inte rescensera någon av dem, många av er har förmodligen läst minst en av dem - jag ska bara säga att det är länge sedan jag blev så berörd av nånting whatsoever som jag blev av boken om Morrie. Jag grät som en fontän, men det var en bra och läkande gråt.

Igårkväll skrattade jag desto mer. E messade och undrade om jag ville grilla och det vill jag ju alltid så jag åkte ut till hennes husskelett. Det gamla torpet är numera ett sådant, där försiggår totalrenovering och utbyggnad. E:s ex är byggnadsantikvarie och har hjälpt till att rita och ge råd om en pietetsfull och lämplig både utbyggnad och renoveringsmetod som nu fyra män är i full gång med att utföra. De männen skulle vi laga mat åt var tanken innan vi for iväg. Pyttsan heller att vi fick. Vi satt som två sessor och blev fullständigt uppassade.

Att vi inte alla talar samma språk blev en petitess i sammanhanget, bara en av dem är svensk och han tolkade behändigt till rumänska och ungerska men naturligtvis med viss fördröjning eftersom inte bara E och jag pratar med kulsprutehasitghet utan även han och en av hans kompisar. De bjöd frikostigt på sin mat och trots att vi i jämförelse har det betydligt bättre ställt hade det inte gått att säga nej. Bara att jag försökte samla ihop tallrikarna efter avslutad måltid togs som en smärre förolämpning mot deras gästfrihet - här fanns inga tankar på mans- eller kvinnogöra.

Den yngste av herrarna har en karriär som servitör bakom sig innan han sadlade om och utbildade sig till snickare och det märktes. Han vek bitar av hushållspappret till intrikata små snyggheter och lade upp besticken på, han serverade upplagda portioner och sen dricka från respektive rätt sida. En ganska surrealisktisk upplevelse i långgräset vid ett rangligt trädbord men oerhört trevlig. Så vi åt och vi åt och vi åt medan skymningen föll - risken för viktminskning den här helgen är minimal om man säger så...Grillad lax, tonfisk inlagd i citron, vegetarisk paté - allt inskaffat enkom för E och mig som ju inte äter kött - flintastek till herrarna, hemgjord potatisallad, nån kall sås gjord av jag vet inte vad, bröd och till efterrätt en helt suverän kaka med glass, dekorerad med röda vinbär samt nån slags nougatflagor ur en burk vars innehåll man tydligen också kan äta som smörgåspålägg *rynkar kräset på näsan*

Efter maten tändes en brasa och våra stolar blev framflyttade till den, där satt vi sedan i eldens sken och kom överens om att folk skulle stänga av tv:n och datorn lite oftare och umgås med varandra. Vi blev rent filosofiska framåt nattkröken där vi satt och underhöll varandra. Vår servitör visade att han hade ännu fler strängar på sin lyra och korttrolleriade för oss. Jag skakar bara förundrat på huvudet åt allt sådan men även logiska och snabbtänkta E blev imponerad och kontrade sedan med ett eget korttricks som servitören stunden efter gjorde om - han räknade ut det på nolltid!

När herrarna diskret började gäspa (de är ju uppe rätt mycket tidigare än E och mig om man säger så) så insåg vi att det var dags att dra sig tillbaka, men innan dess kokade E och jag ihop att nästa helg, då är det vår tur att bjuda. Då ska det bli äkta svensk kräftskiva! Fast förmodligen med lite mindre fylleri än vad som är brukligt....men med lika mycket skratt som vi hade igårkväll och några gäster till. Livet är bra fint ibland....... =)

och livet har varit gôtt de senaste dagarna. Jag har (bla) njutit av solen om någon skulle undra.......

Copyright: www.icanhascheezburger.com

Är det så, att om man upprepar någonting tillräckligt många gånger, så blir det en sanning?

Tage kommer med ett försök till förklaring - men jag blir fortfarande inte klok på svaret.....min sanning är ändå min - oavsett vad någon annan tror sig veta.