Av mig nyligen upptäckta La Roux består av sångerskan Elly Jackson och producenten/låtskrivaren Ben Langmaid. Textraden "I'm going in for the kill" tilltalar mig nåt alldeles oerhört faktiskt - jag vet inte riktigt varför....*ler grymt*

2005 fick jag diagnosen smärtrelaterad stress. Jag scorade 39 "poäng" av 40 möjliga på självskattningsskalan, hade massor av uttalade symptom som jag trodde helt enkelt "var jag"; gapade och skrek på medtrafikanter, vippade ständigt på en fot eller knackade med naglarna mot borsdsskivan osv osv.

Sedan dess har jag på många olika sätt jobbat på att sänka min stressnivå, först genom gruppterapi med olika övningar in absurdum, sen med cd- skivor och akupunktur och nu på hemmanivå med ett medvetet tänkande. Att jag är arbetslös sänker naturligtvis den yttre stressen, men det innebär att den inre ökar och den är ofta svårare att komma tillrätta med. Men det var inte mig jag skulle berätta om just nu utan hur jag idag stötte på stress där jag tycker att jag minst av allt borde möta den: hos pensionärer.

Ängelen är sjuk igen - UVI den här gången - och fick tid på VC. Vi gick dit, greppade varsitt ordentligt genombläddrat ex av nån random veckotidning från 1996 och beredde oss på att vänta. Längre ner i korridoren finns ett inte så genomtänkt system för att få träffa distriktssköterskan, man sätter sig helt enkelt utanför hennes dörr och väntar. Lämnar man sin plats är den "förbrukad" och vill man inte se dem som sitter i kö kan man smita förbi dem som sitter där. Det hände idag. En man seglade helt fräckt förbi de väntande som naturligt nog blev upprörda.

Men SÅ upprörda som de blev kan jag inte tycka är adekvat? Först muttrades det lite sinsemellan, sedan tillkallades en av uskorna och hon fick mer än sin beskärda del av klagomålen. När "förbismitaren" kom ut hejdades han av en av de väntande som väldigt högljutt ventilerade sitt missnöje och samma väntande lät sin vrede gå ut även över DS:en när han kom in till henne. Likadant på apoteket. När vi kom dit satt tre personer i åldersgruppen mellan 80 och döden där, en kvinna expidierades av den enda farmaceuten och en annan stod intill och väntade på sin tur. Där finns ju nummerlappar så det är ingen risk att man ska bli förbigången om man tagit en sådan.

Kvinnan vid disken blev klar, nästa i tur var hon som stod intill och hon lämnade fram sitt recept. Farmaceuten sa att det kunde ta en liten stund och uppmanade henne att sätta sig ner. Då reser sig en av de nästintill mumifierade herrarna, drar en annan i armen och uppmanar honom att uträtta sitt ärende så det "gick undan lite". Detta trots att det inte på något sätt var dags för honom....det här resulterade såklart i en hel del muttrande och jag förstår det liksom inte?

Att jag sedan ovanpå detta var och storhandlade på ett varuhus i StoraStaden tillsammans med ett hundratal seniormedborgare fick mig att fundera som fan på: Var brinner det i pensionärernas knutar??

Jag menar inte att de inte kan ha tider och åtaganden att passa, jag menar inte att de inte (liksom jag) kan vara drabbade av inre stress som får dem att överreagera men hallå ändå liksom....det här är något jag helt utan vetenskaplig undersökning tycker mig stöta på alldeles för ofta. Vad är det frågan om? Vad är de rädda att missa? Vet de inte att risken för lårbensbrott är överhängande i den åldern och att det är ytterst osmart att försöka springa ner andra då? Jag blir ju nervös (för att inte tala om stressad) av att se och höra dem - var är hänsynen mot de yngre och svagare i samhället liksom? *muttrar*

På begäran - men också för att jag gillar både musiken och videon - kommer Vision Talk.