Mitt i tårtätning (som jag verkligen behövde för abstinensen efter söndagens frosseri) och firande av min anställning tillsammans med rara underbara A ringde snyggot Å.

Först hörde jag inte vad hon sa.

Sen ville jag inte höra vad hon sa.

Hennes ljuvliga guling P hade somnat in hemma på köksgolvet idag. Jag hittade inga ord. Hur uttrycker man sitt deltagande, vad säger man som ens kan vara i närheten av att lindra? Jag ville vara där och krama, just där och just då. Allt det där man säger om "han var ju inte längre ung", "så skönt att det gick snabbt", "han behövde förmodligen inte lida" osv osv blir bara floskler och tugg.

När jag tog det svåra beslutet att ta bort min mutantvovve M fick jag höra att "det var ju bara en hund". Det finns ingenting som är "bara" med att vara en hund! Den som kan säga så har aldrig haft förmånen att få känna en så fantastisk och trogen vän som en tillgiven hund.

Idag är jag ledsen mitt i all glädje.

Ljuvliga P