Jupp, det blir det nu - både bildligt och bokstavligt.

Catten har nämligen börjat dagen med dusch och därpå följande herrbesök. Men inte vilket herrbesök som helt utan vaktmästarbesök. En stund in på den sedvanliga kvartslånga duschen insåg jag nämligen att jag hade vatten upp över anklarna =( Eftersom olyckan redan var skedd duschade jag färdigt, lät vattnet rinna undan och lade mig sedan på alla fyra för att gå på fisketur - av den mer otrevliga sorten.

Alla som försökt vet vad jag menar; meddelst blompinne  och hand försöka lösgöra decenniers (nu överdrev jag lite, men bara lite) samlade orenligheter ur väggbrunnen. Jo, för det är ju en väggbrunn jag har i badrummet, vilket innebär att där finns lite fler vinklar och vrår än i en vanlig golvbrunn. Det var ohyggligt. Där och då kom jag på att jag är kvinna, kvinnor kan inte sånt här - vi förstör naglarna när vi rotar i golv/väggbrunnar och dessutom hyr jag ju mitt boende och har tillgång till vaktmästare som får betalt för att krafsa i smuts. Om man vill gå till ytterligheter alltså.

Det vill jag gärna, så jag ringde min arbetsskygga vaktmästare - men han hade semester! Iställer kom Einar hit. Einar rensade min väggbrunn under glada kommentarer om att han förstod preciiiiiis hur svårt det måste vara för mig att få bukt på det här problemet själv, utstrålande all manlighet hans 65+ iga lekamen förmådde *host*. Han erbjöd sig också att städa upp efter sig i badrummet och kalla mig gärna vek men där drog jag faktiskt gränsen....

Medan Einar krafsade i min och Ängelens efterlämnade hårstråsamling fixade jag med frukost till mig:

Nektarin, äpple och vattenmelon på balkongen.

Jag vet att koffeinet i latten raderar alla nyttigheter i frukten, men icke desto mindre var det GOTT!!

Bäst som jag satt där så fick jag också se att min odlarmöda (plats för skratt) burit frukt. Eller frukt och frukt - burit tomat helt enkelt!!

Som vanligt kräver jag att ni ignorerar datumet på bilderna, jag är varken tidsresenär eller osedvanligt långsam med att publicera mina blogginlägg, jag har bara en kamera som jag bestämt mig för att inte bråka med....

I över en timme vimsade jag runt och letade efter mitt snus. En svart dosa bland alla svarta inredningsdetaljer är inte lätt att hitta. Jag tittade först på de vanliga ställena; i väskan, på köksbänken, nattuksbordet och soffbordet. Inget snus.

Jag lyfte på kuddar och täcken, drog ut köksstolar och kröp på golvet för att kolla under säng och soffa. Öppnade köksskåp och kollade i kylen. Kikade tom in i Ängelens rum som jag VET att jag inte varit inne i sedan i torsdags. Inget snus.

Kände igenom byx och jackfickor, kollade i tvättkorgen och vid det här laget var jag till 100% säker på att jag antingen haft inbrott eller att dosan lärt sig gå. Jag gjorde en "minnesutflykt" för att försöka visualisera vart den tagit vägen - kom ihåg att jag letade efter den när jag pratade med T i telefon och det var efter jag varit ute, alltså hade jag inte tappat den i butiken eller på väg till och från. Fortfarande inget snus.

Inne i huvudet röt jag "men för HELVETE kvinna, hur illa är det egentligen" och så lungt och metodiskt som det går för en abstinent kvinna beslöt jag mig för att leta på de ställen som var allra mest osannolika. På första stället låg den. Nu är jag lugn och fin igen......... =)

Note to self: lägg ALLTID snuset i väskan!

Tilläggsnote to self: häng ALLTID väskan på klädhängaren innanför dörren!

något som jag troligtvis har skrivit om tidigare - men som inte känns mindre angeläget ändå. Jag kom på det när jag kom hem efter att ha varit nere i den lokala mataffären utan att ha pratat med någon annan än kassörskan. Innan jag gick in höll jag på att springa ner fyra kvinnor som stod och pratade, de pratade om festen en av dem varit värdinna för i helgen och en av gästerna sa att det var en av de roligaste fester hon varit på.

Jag log och gladde mig med dem, även om jag inte har den blekaste aning om vilka de är. Inne i butiken snurrade jag runt en stund innan jag fått fatt på de varor jag skulle ha, betalade och tackade kassörskan. Sen började jag tänka på att jag, som i vanliga fall är så babblig faktiskt knappast byter ett ord med folk här i byn. Sen kom jag på att det finns de som lever så, så ensamma och i sin egen isolering att det är deras ständiga vardag. När essensen av deras dagliga konversation är en kassörska som säger "tack"...Då blev jag glad att jag har mina vänner - om än på annan ort!

Det sägs ju att "bästa sättet att få en vän är att vara en". Riktigt så enkelt är det väl tyvärr inte - man måste ju hitta den sfär och de människor där man kan skapa sig vänner, där man känner den trygghet och tillhörighet där möjligheten för relationsskapande finns. Det är banne mig inte så lätt alla gånger. De vänner jag har är jag oerhört tacksam för, visst kan det gå upp och ner i kontaktfrekvensen men de finns där. Höjden av sorglighet för mig är när jag läser om människor som dött hemma och legat länge, osaknade. Där vill jag aldrig, aldrig hamna!

Och här borde jag ju haft nån blinkande glittrig sentimental "Tack för att du är min vän" bild, men jag är ju inte sån - ni får nöja er med att tro på mitt ord, både blogg - och IRLvänner!

Jag tillhör den sorten som inte drömmer - eller åtminstone inte brukar komma ihåg vad jag drömt. Imorse när jag vaknade var jag rejält skakig efter en mardröm....Sådan brukar väl handla om stora rädslor har jag fått för mig och det gjorde nog min också.

Så vad drömde jag om? Zombies, varulvar, massmördare, offentlig nakenhet eller pedofiler?

Nä.

Jag drömde att jag gjorde fullständigt bort mig i en stavningstävling.

Vi var flera stycken - det påminde om en sån där klassisk tävling man kan se i amerikanska filmer där ungar står rakt uppåner på en scen och ska bokstavera. Jag minns inte om de andra tävlande var barn, men jag var jag - här och nu och jag sög totalt. Det var inte kul. Jag måste nog slå i en drömtydningbok och se vad det symboliserar - förslag någon?

Egentligen är väl det allt som behöver sägas om den här dagen?

Jag gillar dem fortfarande inte, även om den här iofs varit en särdeles bra med en sjutimmarsfika hos rara A. Det skulle såklart inte bli så långe, men först kom hennes man A hem som jag inte heller träffat på en halv eon. Sen blev vi hungriga och slabbade ihop mat. Sen kom P och hans sambo A som jag inte pratat med på ett år ungefär. Då blev vi kaffesugna igen och pimplade mer kaffe. Sen skulle A (#3) bevisa att hon faktiskt kunde åka rullskidor så A (#2) plockade fram sina ur garaget och si! hon kunde faktiskt åka - men inte mer än fem meter innan hon stöp som en klubbad oxe - eller kossa kanske jag ska säga.

Under dylika muntrationer framskred kvällen och vips så var den dötrista måndagen över. Fler sådana lättuthärdliga måndagar tack!! =)

Idag känner jag mig som om jag gått en ovanligt hård brottningsmatch - och förlorat. Jag stod på fötterna (iklädda snygga men knappast fotriktiga sandaler) i stort sett oavbrutet från 13.00 till 23.00 igår. Kakbit säger förmodligen de av er som är uskor eller fabriksarbetare och jag är beredd att hålla med - men håll i minnet att jag inte är van liksom. Fotbadet inatt lindrade en aning, men en fotmassage nu hade varit ljuvligare än till och med en stor choklad- och bananglass.

Trevligare att berätta än min fotstatus är att allting i går gick som en dans. Och då menar jag verkligen ALLT. Det flöt på, iofs i ett ganska högt tempo, en och annan av gästerna var smått irriterande, som brudens moster som utnämnt sig själv till nån slags köksHitler men bortsett från det var allt fina fisken. Änglen ska ha en MASSIVT STOR eloge, gud vilken tjänstvillig och duktig unge jag har! Iklädd min vita kjol från studenten ("Mamma, har du VERKLIGEN varit så här smal") och ständigt med ett leende på läpparna där gästerna kunde se henne fick hon mig att inse att jag aldrig hade klarat det själv.

Beröm fick vi, både för maten som vi ju inte alls lagat - flera av gästerna undrade vilken cateringfirma vi kom från -  och för att vi var så självgående att varken E, bruden eller köksHitler egentligen behövde slita sig från socialiserandet med gästerna. Faktum är att både Ängelen och jag hade en fin kväll - det känns bra att kunna ställa upp och hjälpa till! Men det är inte utan att jag är glad att jag lät bli att dricka slattar under kvällen, då hade vi fått sova över - och hur hade vi då kunnat säga nej till att vara med och städa idag liksom? Nääää.....det finns gränser för min tjänstvillighet, och en gräns går appselut vid att städa festlokaler *flinar*

Idag ska jag istället mumsa på den festmat som blev över - tydligen är det kökspersonalens privilegium att få ta med sig resterna hem. Gottans liksom - det här kan vi lätt göra om! =)