Ikväll försökte jag titta på den omtalade och prisade filmen "Pianisten". Jag säger "försökte", dels för att jag inte är en filmtittare och dels för att jag inte på något sätt vid de sällsynta tillfällen jag tittar prioriterar våldsskildringar.

Men det gick inte. Det gjorde för ont. Jag förstår fortfarande inte hur vi kunde låta det hända, och hoppas innerligt att vi har lärt oss något.

Häromdagen kom jag ju mig äntligen i väg till biblioteket (som förövrigt min bekanting F vägrar besöka. Han är rädd för bokskorpionerna. En man på dryga 40 är alltså helt övertygad om att låneböcker av någon outgrundlig anledning innehåller skadedjur. Eftersom jag inte sitter inne med fakta säger jag inte emot honom - men för mig är det inte tillräckligt tungt vägande skäl att avstå detta rent fantastiska gratisnöje) och lånade hem en bunt böcker.

När jag går till bibblan finns det sällan en plan över vad jag ska låna, det trillar in boktips både irl och i bloggar men med min namnafasi och omåttliga förmåga att slarva bort viktiga lappar så har jag sällan koll på tipsen. Däremot har jag ofta turen att liksom snubbla över böcker som jag fått rekommenderade, eller själv kommit på att jag vill läsa. Häromsistens resulterade det i bla Nabokovs "Lolita", Coelhos "Alkemisten" och Mitch Alboms "Tisdagarna med Morrie". Jag ska inte rescensera någon av dem, många av er har förmodligen läst minst en av dem - jag ska bara säga att det är länge sedan jag blev så berörd av nånting whatsoever som jag blev av boken om Morrie. Jag grät som en fontän, men det var en bra och läkande gråt.

Igårkväll skrattade jag desto mer. E messade och undrade om jag ville grilla och det vill jag ju alltid så jag åkte ut till hennes husskelett. Det gamla torpet är numera ett sådant, där försiggår totalrenovering och utbyggnad. E:s ex är byggnadsantikvarie och har hjälpt till att rita och ge råd om en pietetsfull och lämplig både utbyggnad och renoveringsmetod som nu fyra män är i full gång med att utföra. De männen skulle vi laga mat åt var tanken innan vi for iväg. Pyttsan heller att vi fick. Vi satt som två sessor och blev fullständigt uppassade.

Att vi inte alla talar samma språk blev en petitess i sammanhanget, bara en av dem är svensk och han tolkade behändigt till rumänska och ungerska men naturligtvis med viss fördröjning eftersom inte bara E och jag pratar med kulsprutehasitghet utan även han och en av hans kompisar. De bjöd frikostigt på sin mat och trots att vi i jämförelse har det betydligt bättre ställt hade det inte gått att säga nej. Bara att jag försökte samla ihop tallrikarna efter avslutad måltid togs som en smärre förolämpning mot deras gästfrihet - här fanns inga tankar på mans- eller kvinnogöra.

Den yngste av herrarna har en karriär som servitör bakom sig innan han sadlade om och utbildade sig till snickare och det märktes. Han vek bitar av hushållspappret till intrikata små snyggheter och lade upp besticken på, han serverade upplagda portioner och sen dricka från respektive rätt sida. En ganska surrealisktisk upplevelse i långgräset vid ett rangligt trädbord men oerhört trevlig. Så vi åt och vi åt och vi åt medan skymningen föll - risken för viktminskning den här helgen är minimal om man säger så...Grillad lax, tonfisk inlagd i citron, vegetarisk paté - allt inskaffat enkom för E och mig som ju inte äter kött - flintastek till herrarna, hemgjord potatisallad, nån kall sås gjord av jag vet inte vad, bröd och till efterrätt en helt suverän kaka med glass, dekorerad med röda vinbär samt nån slags nougatflagor ur en burk vars innehåll man tydligen också kan äta som smörgåspålägg *rynkar kräset på näsan*

Efter maten tändes en brasa och våra stolar blev framflyttade till den, där satt vi sedan i eldens sken och kom överens om att folk skulle stänga av tv:n och datorn lite oftare och umgås med varandra. Vi blev rent filosofiska framåt nattkröken där vi satt och underhöll varandra. Vår servitör visade att han hade ännu fler strängar på sin lyra och korttrolleriade för oss. Jag skakar bara förundrat på huvudet åt allt sådan men även logiska och snabbtänkta E blev imponerad och kontrade sedan med ett eget korttricks som servitören stunden efter gjorde om - han räknade ut det på nolltid!

När herrarna diskret började gäspa (de är ju uppe rätt mycket tidigare än E och mig om man säger så) så insåg vi att det var dags att dra sig tillbaka, men innan dess kokade E och jag ihop att nästa helg, då är det vår tur att bjuda. Då ska det bli äkta svensk kräftskiva! Fast förmodligen med lite mindre fylleri än vad som är brukligt....men med lika mycket skratt som vi hade igårkväll och några gäster till. Livet är bra fint ibland....... =)